Författare: Charlotte

Vardagslivet

Vi leker någon slags sjuk lek på nätterna

CharlotteLämna en kommentar

Det skulle kunna vara Säng-Bingo. Ingen vaknar upp i den sängen där de somnade. Fast mest känns det som den där leken man lekte på barnkalas när man var liten. Den när man ska sätta sig på en stol när musiken tar slut – man ska lägga sig i en säng när krafterna tar slut. Men i alla sängar ligger det redan någon och man blir igen den där som får gå ut i köket och dricka saft för att trösta sig.

Och igår, när jag äntligen fick plats i en säng (den som förut gick under namnet ”mammas och pappas säng” på den plats som fordom benämndes ”mammas sida”) gick det inte lång tid innan jag fann mig själv underst i en hög av barn.

Men hallå, om sängen redan är upptagen får man ju inte lägga sig där? Sånna är ju reglerna!

Tack och lov körde maken barnen till dagis och jag fick en chans att breda ut mig efter behag. Med tre katter ivrigt trampande runt i håret.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Två män sexigt insnärjda i samma OnePiece

Charlotte8 kommentarer

Som många andra roar jag mig med att fundera över hur reklam skulle sett ut om det hade varit män istället för kvinnor och tvärtom.

Ser ni det? Två biffiga män i den här OnePiecen?

För det blir inte mer patetiskt sexualiserat än så här.

Förresten skulle jag å det bestämdaste vilja avråda alla från att skaffa sig en sån där dräkt, särskilt tjejvarianten. Inte en enda av tjejerna i den tilltänkt inspirerande reklamen har nämligen lyckats få upp dragkedjan längre än till navelhöjd. Det verkar vara någon sorts konstruktionsfel.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att stå ansikte mot ansikte med historien

Charlotte4 kommentarer

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

Godsaker · Vardagslivet

Söta cupcakes utan sött

CharlotteLämna en kommentar

Ni kanske minns att jag bakade chokladcupcakes som test till en flicka som inte normalt äter sötsaker? De blev, precis som jag misstänkte, för söta för hennes smak men skam den som ger sig. Istället för att göra fullstora cupcakes bestämde jag mig för att göra minivarianter. Jag gjorde dem så enkla som möjligt med mindre socker än vanligt i smeten och helt utan smaksättning. Ganska äckligt och väldigt tråkigt enligt mig, men smaskens enligt henne! Toppingen gjorde jag sedan av vit choklad blandad med ekologisk turkisk yoghurt, vilket om jag får säga det själv blev ovanligt lyckat. Yoghurten ger en friskhet som Philadelphian inte ger, men man kan behöva komplettera med lite florsocker om man väljer att inte ha så mycket choklad. Vid 50/50 blir toppingen lagom styv, men vid 30 choklad och 70 yoghurt får man prova sig fram med lite florsocker.

Till flickans födelsedag på nyårsdagen bakade jag 30 minicupcakes som dekorerades med blommor i sockermassa och tydligen hade en strykande åtgång…

Recept på yoghurttopping (räcker till 30 små cupcakes och två stora skedar rakt in i munnen)

150 g vit choklad

2 dl ekologisk turkisk yoghurt

2 msk florsocker

valfri färg

Smält chokladen i vattenbad och rör ihop med yoghurten, florsockret och eventuell färg. Vispa för hand med en slev. Toppingen håller sig teoretiskt sett i en vecka i kylskåp, men så länge har ingenting som varit blandat med vit choklad överlevt i det här huset.

 

Efter att de här bilderna togs borstade jag det ljusrosa på blommorna med guldglitter. Det gjorde susen.

Vardagslivet

Fru Charlottes känslor för snö

Charlotte4 kommentarer

Det underbara ljuset när jag i går kväll gick och lade mig var så där trolskt att jag stod en stund i fönstret och suckade över hur fantastiskt vackert det var med snö. Så fint var det att min man var tvungen att komma upp ur sängen för att kravla sig till fönstret och titta han också.

– Jag älskar snö!

Nu, sisådär femtioåtta klädesplagg på ovilliga ungar, 45 minuters bilskrapande och fem fastfrusna dörrar senare har jag ångrat mig.

Kuriosa: Den jäveln som uppfann det där överavancerade bältesknäppet till bilbarnstolar har bergis aldrig stått med stelfrusna fingrar och försökt knäppa fast en sparkande unge som är påklädd till dubbla storleken.

Vardagslivet

Att göra så svåra regler att man måste fuska lite

CharlotteLämna en kommentar

Tilda fick ett Hello Kitty-spel i julklapp. I korthet går det ut på att fånga fjärilar, företrädesvis sådana som har samma färg som ens egen spelfigurs rosett. Enligt spelreglerna.

Enligt Tilda är själva fjärilsjakten klart sekundär till ritualen kring hur man väljer vilken av de fyra Kitty-figurerna man vill spela med. Förra gången valde jag den blå, och fick utstå spott och spe eftersom den alldeles tydligt var en pojke och mitt dåliga omdöme innebar att jag tyvärr inte var fin. Alls.

Inför kvällens spel hade reglerna kring hur man väljer sin Kitty-figur utvecklats betydligt. Den här gången skulle alla Kittysarna ställas på rad, varefter man fick vända bort huvudet och den Kittyn man sedan pekade på var man tvungen att spela med. Det tog Tilda fem försök att peka på rätt Kitty att bli tvungen att spela med.

Jag fick den gula och var den här gången lite finare i alla fall.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Men det är väl klart att alla kan latin!

Charlotte4 kommentarer

I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om ljudet av smällare och lyckan att få hålla sina barn

CharlotteLämna en kommentar

Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.

-Kanoner, suckar Tilda hänfört.

– Nej, raketer, försöker jag.

– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!

Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.

Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.

Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.

En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.

Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.

Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?

 

Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.

DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.

Vardagslivet

Nyårsnattens små överaskningar

Charlotte8 kommentarer

Inte helt oväntat beslutade vi oss för att det enda lämpliga sättet att fira nyår är med glitter och glamour. På med lösögonfransar, pärlhalsband, fjädrar och bling! Jag tog tillfället i akt att använda min älskade röda långklänning som hängt i garderoben på tok för länge. I julklapp fick min man en riktig promenadkäpp, en attiralj som visade sig vara mycket populär.

På stora hela var det en magisk kväll! Några små överraskningar och några små bekräftande av vedertagna sanningar uppdagades.

1: Jag älskar ljudet av frasande klänningar. Jag har inte vuxit ifrån drömmen att bo på ett slott och mest gå runt och frasa i långklänningar hela dagarna.

2: Långklänning på Berghälls enda nattklubb, full med fulla 18-åringar kunde förstås ses som lite överdrivet, men faktum är att jag nog inte har fått så mycket komplimanger sedan jag födde barn.

3: En promenadkäpp är nästintill oumbärlig när man köar. Eller spelar ölburksgolf. Eller spatserar.

4: Pauli kan blanda drinkar som får mig att dricka så överhövan mycket att jag nästan spyr. Fast att de inte innehåller alkohol. Och fast att han inte hade blandat i en sån där ört från Japan som kittlar när man kissar och som enligt honom hade givit en trevlig kick.

5: Jag är för gammal för klubbar där folk spyr i handfatet. Det bara är så.

6: Om man väljer att förvara det där lilla kortet man får när man hängt undan sin jacka och som ingen vet vad det heter i sina underkläder är det smidigare att stoppa det i BHn än i trosorna.

7: Lösögonfransarna kommer i tre olika storlekar. Även de ”korta” är längre än mina egna fransar. Med medellängden kan man inte blinka om man skulle låna någons glasögon för att kunna titta strängt på folk som tjoar. De längsta är så långa att man kan fläta dem.

Och så försökte jag vara en duktig bloggare och fotografera mig själv innan vi drog på fest, för det har jag sett att man ska göra. Det var förvånansvärt svårt. Inte nog med att bilden blev suddig – det kan jag ju skylla på att kameran inte är nåt vidare – men det krävde så mycket koncentration att fota mig själv att jag glömde att le. Och glömde läppstift. Respekt till alla de som orkar fota dagens outfit och dessutom se snygga ut när de gör det.

Och ett gott nytt år till er alla!

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

CharlotteLämna en kommentar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.