Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvotering och den missuppfattade jämställdheten

Den svenska diskussionen om kvotering fortsätter, och feminister från ett parti uppmanar feminister från ett annat parti att aktivt ta ställning. För eller emot?

Själv är jag emot kvotering. Jag tycker hela grejen med att man med tvång ska ha in kvinnor på vissa platser endast talar emot en verklig jämställdhet där människor oavsett kön värderas lika.

Det finns statistik över hur många (eller snarast hur få) kvinnor som sitter i beslutsfattande position inom näringslivet. Det är inte många alls.

Men hur stor andel av de sökande till de där positionerna är kvinnor? Varför finns det ingen statistik över det? Är det i genomsnitt 10 tänkbara manliga kandidater per 1 tänkbar kvinnlig kandidat är det kanske inte så konstigt att det finns flest män?

Och minst lika viktigt: varför måste jämställdheten hängas upp på beslutsfattande inom näringslivet? Vår övertro på näringslivet är absurd. Alla de mödrar (och fäder) som är hemma med sina barn och dagligen fattar viktiga beslut som formar nästa generation kommer att påverka framtiden långt bortom fallande valutor och grekiska skuldbekymmer!

Dessutom; om vi ska börja kvotera kan vi väl i samma veva kvotera in män som sjuksköterskor och dagispersonal? Som mor till en liten pojke skulle jag uppskatta fler manliga förebilder inom dagvården, och det om något skulle ge barnen en lyckad inslussning i ett jämställdhetstänkande som sedan kan förändra världen.

 

Vardagslivet

Födelsedagsfirande

Så, sonen fyllde alltså sex år igår. Helt sjukt vad fort det har gått! Tänkte att jag skulle bjuda på några suddiga bilder från morgonfirandet. Jag ber om ursäkt över att min man figurerar nästan näck i bakgrunden på alla kort. Det är en egenhet han har, som många av er redan vet.

Titta! Dä ä Anguyi Böööds!

Total lycka. Fler bitar till favoritspelet Carcassonne…

Vardagslivet

Dagens samhälle

Jag fick just ett email av min man med datum då han har program inplanerat och kan inte bestämma mig för om vi därmed är trendiga storstadsmänniskor i synk med teknologin eller överstressade småbarnsföräldrar ur synk med livet.

På hans uppmaning tänker jag svara med mina egna datum. Trendigt. Right?

Vardagslivet

Livet började år 2006

Den här dagen, ungefär lika kall och snöig, för exakt sex år sedan höll jag för första gången mitt barn i famnen. Någon hade sagt att alla barn föddes med blå ögon, men mitt barn, min Vilho, låg ändå där och plirade med helt kolsvarta ögon. Det kändes som om han kunde se rakt in i mig, som om jag aldrig någonsin varit så blottad som just då. De där virvlande känslorna som ena sekunden fick en att gråta hysteriskt och andra sekunden bara le, tills man inte visste hur någonting kunde finnas till utanför den där bubblan där man satt med sin baby.

Livet började år en kall januaridag 2006. Inte bara Vilhos liv, utan mitt också.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att göra kvinnor till offer och om män som förtjänar det

Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.

Resultatet är absolut fascinerande.

Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.

För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.

För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.

Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.

Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.

För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.

 

Vardagslivet

Om att fira födelsedagsmorgonen i sängen

Så vi klev upp tidigt, jag och maken, tassade ner i köket, stoppade ljus i tårtan (arbetar fortfarande på att äta upp nattårtan), lassade famnen full med presenter och smög in till barnen.

Med kraxande morgonröster skrålade vi glatt Happy Birthday.

Och ska vi säga som så, att effekten av en tårta med sex ljus och två sjungande föräldrar fullastade med paket lite uteblir när ungarna inte vaknar ens när man sjunger en vers till och liksom petar på dem med foten.

Godsaker · Vardagslivet

Nattsvart stjärntårta med regnbågsfyllning

Snart fyller vår son 6 år (men det är en lång historia och kommer att få ett alldeles eget tårdrypande inlägg imorgon) och eftersom vi hade extra släktingar på besök i landet nu i helgen hade vi kalas för Vilho i lördags. Eller, egentligen bjöd vi in oss till farfar och tant Gretel som fick stå för all mat så att vi bara kunde fixa det roligaste – tårta och vin. Men hur som helst.

Till Vilho gjorde jag en tårta med tre olika bottnar i olika färger, fyllde med apelsingrädde varvat med yoghurttopping, spacklade med apelsingrädden och täckte allt med svart marsipan. Som dekoration gjorde jag en stjärnhimmel med stjärnor och en måne i gul marsipan som guldborstades, och så förstås födelsedagsbarnets namn. Vid serveringen satte vi ett tomtebloss i mitten och släkte alla lampor. Riktigt fint blev det!

Apelsingrädde (busenkelt!)

2 dl grädde

2 msk florsocker

1 saftig apelsin

Vispa grädden och florsockret. Riv halva apelsinen (men se till att den är tvättad ordentligt och riv inte fram det vita!) och blanda i apelsinskalet och pressad saft efter smak.

Nattsvart stjärnhimmel (som inte låter sig fotograferas i taskigt ljus)…

… men när man skär den är den fylld med regnbågen.


 

Vardagslivet

Det här med att dekorera om i all hast

Vi har pratat med vår son om det här med att leka klätterställning på dörrarna. Om hur dörrarna kan gå sönder då. Han har konsekvent himlat med ögonen och gett oss den där blicken som berättar att inte bara skiter han högaktningsfullt i vad vi säger, han tror inte på oss.

Sedan han hade sönder badrumsdörren i fredags pratade vi lite extra om det där med att leka klätterställning på dörrarna och det känns som om han förstår åtminstone lite bättre nu.

Och så fick han för sig att han skulle smälla igen den trasiga dörren så hårt han orkade. Dörren, som egentligen inte går att låsa, gick helt plötsligt inte bara att låsa utan gick inte längre att få upp. En kort stund blev jag lite arg för att husets enda dusch var på andra sidan om en låst dörr och jag drömde om varmt vatten.

Strax efter blev jag lite mer arg för att duschen inte var det enda på andra sidan den låsta dörren. Där satt också två små flickor glatt plaskande i badkaret.

Så vi bestämde oss för att dekorera om lite. Ljust och luftigt är ju väldigt populärt. Och utan dörr blev det genast betydligt ljusare och luftigare.

Vackert, eller hur?

Historikerns historier · Vardagslivet

De små förändringarna som förgyller

Om man har riktigt tråkigt och exempelvis borde skriva på sin doktorsavhandling men inte kommer på något bättre att skriva än ”trodde du ja!” på två timmar kan det hända att man får för sig att stoppa ett suddgummi under ena kanten på laptopen och tycker att det är oerhört kreativt och intelligent gjort.

Sen kan man gå in på sin blogg för att tipsa andra om hur fint det blir när datorn lutar, men då kan det hända att man slås av tanken att det förmodligen krävs inte bara en grundlig uttråkning utan också de där sju kopparna kaffe för att den sneda datorn ska komma till sin rätt.

Så skulle det kunna vara.

Nyhetsplock

Kungliga kunskaper och medias rubriksättning

På DN väljer man att sätta ut rubriken ”Prinsen kan räkna” för att delge allmänheten information om att prins Carl Philips bästa ämne på lantbruksuniversitetet i Alnarp var företagsekonomi tillämpad inom den agrara näringen.

Om vi bortser från det tvivelaktiga nyhetsvärdet i prinsens betyg fascineras jag av rubriken.

På ett sätt är den så gruvligt nedlåtande.

Men på ett annat sätt inger den hopp när så många av Europas ledare alldeles tydligt inte besitter ens de mest elementära matematikkunskaper.

Kuriosa: Jag kan inte räkna.