Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.

Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.

All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.

Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.

Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.

Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.