Jag lagade ljuvligt len apelsinkräm och fluffig chokladganache. Det skulle bli fyllning till en tårta för en inflyttningsfest.

Så började jag med själva botten. Tanken var en lätt chokladbotten. Att jag glömde sätta choklad i smeten var förstås en ganska avgörande miss, men det var inte hela världen. Botten blev ändå väldigt fluffig och fin, tårtan byggdes ihop och ställdes väl inplastad i kylen för att dra sig.

Nästa dag började täckandet. Min idé var en väldigt enkel, lätt kupad form i ljusrosa sockermassa med en tunn mörkblå arabesk kant runt om.

Egentligen var inte så att det inte riktigt blev som jag tänkt. Det var mer så att allt därifrån gick käpprätt åt helvete.

Det första problemet var att den ljusrosa sockermassan var ungefär lika samarbetsvillig som min treåring när jag tycker att hon ska ha gummistövlar och hon vill ha de glittriga finskorna. Hur jag än kavlade, knådade, dunkade (både sockermassan i stenbänken och huvudet i väggen) var och förblev massan stum. En direkt följd av detta var att det efter en timmes svettigt kavlande gick att släta ut den massan som egentligen borde ha räckt till en betydligt större tårta så att den med lite fantasi täckte toppen och halva sidan.

Fine, tänkte jag med värkande händer. Jag gör en bredare kant för att täcka vad som nu hånfullt gapar. Krackeleringen mitt på får väl för i helvete symbolisera marmor då.

Att kavla kanten gick bättre, men kunde i ärlighetens namn heller knappast ha gått sämre. Arabeskmönstret som skulle ge tårtan lite struktur (förutom det nyfunna marmorlocket då) blev så ojämnt att det fick lutande tornet i Pisa att se helt rakt ut. Det som skulle vara en tunn dekorationskant blev en synnerligen dominerande helsidegrej, komplett med sprickor och hål.

Nästan två timmar senare tar jag två steg bakåt och begrundar vad som under ljudligt svärande hade börjat benämnas Frankencake.

Då kommer jag på den lysande idén att jag ska borsta tårthelvetet med lite guldpulver. Allt blir ju bättre med lite guldpulver.

Men det visade sig vara en mycket relativ sanning. När jag försökte mycket lätt borsta över lite guld (och det är verkligen inte första gången jag gör det här) sa det liksom flörf och en stor guldpulverklimp kastade sig över kanten från burken och ut mitt på tårtans satans lock. Så jag tog min bästa pensel och började borsta för att få det lite jämnare. Har ni sett CSI? Ni vet när de kommer med sina borstar och letar efter fingeravtryck? Exakt samma effekt hade mitt tårtborstande. Istället för att ge ett behagligt jämnt guldskimmer framträdde mina fingeravtryck i all sin guldiga glans. Det är inte vad jag skulle beteckna som en trevlig dekoration.

Med guldpulver och sockermassa överallt och ett allt annat än soligt hemmafrushumör beslutade jag mig för att tvätta tårtan. Som de flesta säkert vet är vatten och sockermassa en inte alltigenom bra kombination, men med en fuktad bakduk lyckades jag ändå få Frankencake att lite mindre likna en skändad detalj ur en kriminalserie. Att det spetskantade underlag tårtjäveln stod på förändras från ljuvligt vitt till något inspirerat av Picasso vid tvättandet bedömdes vara ett ofrånkomligt offer.

Jag älskar att baka och jag anser mig själv vara riktigt duktig på det. Men ibland. Ibland så skiter det sig. Bloggen presenterar:

Frankencake i all sin guldiga glans!

Kuriosa: Smaken blev tack och lov precis så bra som jag hade hoppats.