Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad män och kvinnor gör

Medan jag väntade på att mitt tevatten skulle koka färdigt bläddrade jag i det finska husmagasinet Suomela. Där finns följande reklam:

Personligen tycker jag att den är skittöntig. Det är reklam för ett tak med texten ”På toppen krävs det bästa”. Det bästa är en man som ser ut som om han helst vill klättra ner från taket och ta en sån där 45-minuters skitpaus tillsammans med en hög serietidningar. Varför i hela friden gör man en sån reklam?

Så jag tänkte mig att det säkert är för att reklamen är målgruppsinriktad. Det är avsevärt fler män än kvinnor som bekymrar sig om takets välbefinnande och inte minst som faktiskt klättrar upp och gör något åt det. På så vis är det helt berättigat att ställa Mr. Man i fokus. Reklam till män om traditionella mansgrejer med en manlig man som visar hur tuff man blir om man klarar det. Inte särskilt nytänkande, men visst.

Några sidor senare kom den här:

Handen på hjärtat nu. Hur många tjejer blåser runt byxlösa på en moppe?

Kuriosa: Så där ser inte håret ut efter att man har haft hjälm på sig.

Vardagslivet

Vår existensiellt utmanade katt

Vi har en gammal katt som heter Katt.

 

Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.


Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!

Historikerns historier

Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet?

Väldigt ofta stöter jag på genuskritiker som helst skulle avveckla hela genusvetenskapen. Ett vanligt argument är att det är ovetenskapligt att studera genus. Just det har vi redan behandlat på den här bloggen.

Ett om möjligt ännu vanligare argument mot genusvetenskapen är dock att genus saknar betydelse. Det är på många sätt ett uttalande utan särdeles välutvecklad intellektuell spänst, men låt oss nu för ordningens skull ändå säga det självklara:

Genus har betydelse. Det finns inte en forskare i hela världen som skulle säga emot det. Däremot finns det förstås diametralt olika syn på exakt hur viktigt det är.

Så får jag höra att genusvetare lägger på tok för stor vikt vid genus.

Men hallå. Lägga vikt vid genus är ju vårt jobb: Vi studerar genus. Det kan man nästan lista ut från beteckningen ”genusvetare”.

Jag tycker att genus i historien är spännande. Följaktligen undersöker jag mäns och kvinnors relation i en given historisk kontext. Någon annan tycker att ekonomiska förhållanden är mer spännande. Därför studerar den transaktioner och handel i en historisk kontext. Men inte fan är det någon som kommer till en ekonomhistoriker och säger att nämen hörredu nu får du nog allt ta och fundera över skriftens uppkomst också. Inte knackar någon en nationalekonom på axeln och säger att nu var det slut med finansiering för dig för du har för stort fokus på ekonomi.

Vi gör olika saker, kompletterar varandra, skapar en bredare syn av verkligheten. De olika delarna är essentiellt kopplade till varandra men det är befängt att kräva en forskare på så stor bredd att man förlorar djup och det är vansinnigt att kritisera en forskare för fokus på en särskilt aspekt av verkligheten bara för att man själv tycker att något annat skulle vara mer relevant.

Historikerns historier

Det finns så många anledningar till varför jag inte blir ekonom

Jag arbetar för tillfället heltid med min doktorsavhandling med hjälp av ett generöst stipendium från Vetenskapsstiftelsen vid Helsingfors universitet. Det är ett helårsstipendium som betalas ut i högst två rater. Eftersom jag vet att jag är ungefär lika dålig på att räkna som Archimedes inte var det, bad jag om att få en andra utbetalning när halva tiden gått. Det kändes liksom tryggast.

Mer tryggt hade det säkert känts om jag hade skrivit rätt kontonummer på utbetalningsblanketten, men jag tänker mig att man nu inte ska hålla på och gräva ner sig i petitesser. Och felet upptäcktes ju i tid. Inte av mig förstås, men av den skarpsynta assistenten på Vetenskapsstiftelsen.

Den första betalning kom i december. När vi talar om att det är senaste gången jag fick betalt är det inte att överdriva att påstå att det är ganska länge sedan. Men hushållandet med pengarna har gått över all förväntan. Det finns just precis tillräckligt med pengar för att överleva fram till första maj då den andra utbetalningen ska göras, vilket av ett sammanträffande är bara några dagar innan stipendiatförsäkringens första rat bör erläggas (550 euro), resan till Durham och Leeds ska betalas (500 euro) och resan till St. Andrews påbörjas (God knows hur mycket).

Därför har det känts helt fantastiskt att den första maj snart är här.

Enter: Matematikgeniets snilleblixt.

För när jag fyllde i blanketten – den där jag skrev fel kontonummer – räknade jag så här: Det är nu december. Det är årets sista månad. Sedan blir det ett nytt år. Det är 2011. Nämen va fan. 2012. Alltså, sex månader in på nya året. Januari, februari, mars, april, maj, juni. Klartecken! Juni 2011! MEN VA FAN!! Jag är så himla korkad! Juni 2012 ska det ju vara.

Hade mitt liv varit en film hade det varit ungefär nu som en allvarlig man i svart kostym tog av sig solglasögonen och sa ”This is bad.”

Vardagslivet

Härliga förväxlingar

Tilda har för sina egna surt förvärvade slantar köpt sig en Bratz-docka på loppisen. Den har enormt huvud, trådsmal kropp, stora ögon och läppar, skyhöga stilettklackar och mycket begränsade funktioner om man vill göra något annat klä av och på kläder eller borsta håret. På alla sätt och vis är det just en sån där docka som till och med får en ganska tolerant och rosa-fluff-älskande mamma att kräkas i munnen och önska böldpest åt MGA Entertainment.

Därför tycker jag att det är härligt att Tilda reagerar på Bratz bisarra utstyrsel och sminkning genom att förväxla dem med Mattels idiotiska Monster High. Låt vara att dockorna är förvillande lika – jag ser det ändå som hälsosamt att hon betraktar liknande ”förebilder” som monster.

Vardagslivet

Frankencake – eller tårtan som gud glömde

Jag lagade ljuvligt len apelsinkräm och fluffig chokladganache. Det skulle bli fyllning till en tårta för en inflyttningsfest.

Så började jag med själva botten. Tanken var en lätt chokladbotten. Att jag glömde sätta choklad i smeten var förstås en ganska avgörande miss, men det var inte hela världen. Botten blev ändå väldigt fluffig och fin, tårtan byggdes ihop och ställdes väl inplastad i kylen för att dra sig.

Nästa dag började täckandet. Min idé var en väldigt enkel, lätt kupad form i ljusrosa sockermassa med en tunn mörkblå arabesk kant runt om.

Egentligen var inte så att det inte riktigt blev som jag tänkt. Det var mer så att allt därifrån gick käpprätt åt helvete.

Det första problemet var att den ljusrosa sockermassan var ungefär lika samarbetsvillig som min treåring när jag tycker att hon ska ha gummistövlar och hon vill ha de glittriga finskorna. Hur jag än kavlade, knådade, dunkade (både sockermassan i stenbänken och huvudet i väggen) var och förblev massan stum. En direkt följd av detta var att det efter en timmes svettigt kavlande gick att släta ut den massan som egentligen borde ha räckt till en betydligt större tårta så att den med lite fantasi täckte toppen och halva sidan.

Fine, tänkte jag med värkande händer. Jag gör en bredare kant för att täcka vad som nu hånfullt gapar. Krackeleringen mitt på får väl för i helvete symbolisera marmor då.

Att kavla kanten gick bättre, men kunde i ärlighetens namn heller knappast ha gått sämre. Arabeskmönstret som skulle ge tårtan lite struktur (förutom det nyfunna marmorlocket då) blev så ojämnt att det fick lutande tornet i Pisa att se helt rakt ut. Det som skulle vara en tunn dekorationskant blev en synnerligen dominerande helsidegrej, komplett med sprickor och hål.

Nästan två timmar senare tar jag två steg bakåt och begrundar vad som under ljudligt svärande hade börjat benämnas Frankencake.

Då kommer jag på den lysande idén att jag ska borsta tårthelvetet med lite guldpulver. Allt blir ju bättre med lite guldpulver.

Men det visade sig vara en mycket relativ sanning. När jag försökte mycket lätt borsta över lite guld (och det är verkligen inte första gången jag gör det här) sa det liksom flörf och en stor guldpulverklimp kastade sig över kanten från burken och ut mitt på tårtans satans lock. Så jag tog min bästa pensel och började borsta för att få det lite jämnare. Har ni sett CSI? Ni vet när de kommer med sina borstar och letar efter fingeravtryck? Exakt samma effekt hade mitt tårtborstande. Istället för att ge ett behagligt jämnt guldskimmer framträdde mina fingeravtryck i all sin guldiga glans. Det är inte vad jag skulle beteckna som en trevlig dekoration.

Med guldpulver och sockermassa överallt och ett allt annat än soligt hemmafrushumör beslutade jag mig för att tvätta tårtan. Som de flesta säkert vet är vatten och sockermassa en inte alltigenom bra kombination, men med en fuktad bakduk lyckades jag ändå få Frankencake att lite mindre likna en skändad detalj ur en kriminalserie. Att det spetskantade underlag tårtjäveln stod på förändras från ljuvligt vitt till något inspirerat av Picasso vid tvättandet bedömdes vara ett ofrånkomligt offer.

Jag älskar att baka och jag anser mig själv vara riktigt duktig på det. Men ibland. Ibland så skiter det sig. Bloggen presenterar:

Frankencake i all sin guldiga glans!

Kuriosa: Smaken blev tack och lov precis så bra som jag hade hoppats.

Historikerns historier

Trender inom genushistoria

Nu när jag kommit hem från Glasgow och försöker summera vad som sades blir några trender inom den genushistoriska medeltidsforskningen väldigt tydliga.

* Betoningen i dagens forskning ligger på genus och avståndet från den tidigare kvinnohistorien blir större allteftersom fokus flyttas från kvinnorna till relationen mellan kvinnor och män.

* Mycket av det så att säga grundarbetet är gjort. Det finns numer ett tämligen välutvecklat narrativ där kvinnor finns med. Det betyder att man som forskare kan börja ställa helt nya frågor till materialet – frågor som kan få svar tack vare tidigare forskares studier.

* Genom att inte begränsa sig till traditionella källor samlade av tidigare historiker under en era mycket influerad av det samtida patriarkatet hittar dagens historiker nya aktörer. Det kan exempelvis handla om att upptäcka politiskt maktspel i privat brevväxling.

* Tidigare teoriers dikotomi ifrågasätts. Hur relevant är begreppsparet formell och informell makt om både män och kvinnor var representanter för sin familj och samhället kollektivistiskt? Borde man tala om privat kontra offentlig sfär för en tidsperiod där ingen så att säga går till jobbet och där de rikaste i samhället mycket sällan hade bara en bostad?

Det finns (tack och lov!) fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men efter Glasgow känner jag mig oerhört stärkt och peppad beträffande att trenderna överensstämmer med vad jag ser i mitt eget material. Dessutom var det upplyftande att lyssna på så många olika vinklar, så många olika synsätt och ändå kunna se några gemensamma drag.

Lite kaffe på det bara.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det finns universitet och så finns det Universitet

Glasgow universitet grundades 1451. Den nuvarande byggnaden är från 1870 då universitetet flyttade till den kulle det ännu ligger på.

Och det är något mycket speciellt med att vistas på ett campus med sådan enorm pondus, det kommer man inte ifrån. Visst slås man av tragiken i att utbildning inte alltid är för alla och det slags utestängningens geografi en liknande byggnad står för, det kommer man inte ifrån.

Men herre gud ändå vad det är häftigt! Med en sådan universitetsbyggnad får man en helt annan känsla för det enormt viktiga kunskapsskapandet som 500 år av tänkande, diskuterande och utforskande står för.


Vad som möter besökaren innanför Main Gate. Jag skulle inte tacka nej till ett rum där.


Och så skulle jag hälsa de nya studenterna välkomna genom att nådigt vinka till dem från den här balkongen.


Många stödpelare blir det.


Den västra innergården. Eller den östra. Hur som helst. En innergård!! Komplett med solsken och träbänkar och en gräsmatta man inte får gå på!


Träbänkar. Och pelare. Igen.


Detalj från innergården.


Vägen från ena innergården till den andra går under ett hyggligt imponerande stenvalv.


Dörren till C-tornet. TORNET!!!


Interiör från huvudbyggnaden.


En byggnad med ett rosa träd på andra sidan gatan.