Vardagslivet

Spök-genus

Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.

Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.

Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.

Vardagslivet

Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.

På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.

Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.

Vardagslivet

Hon förstår mig

Min svärmor gav mig pengar till ett par skor jag drömt om. Det tog mig i runda slängar 0.3 sekunder att komma över förnedringen att ta emot pengarna. Skorna har röd rosett. Liksom say no more.

Vardagslivet

Då var det dags

Nu ger sig den här mamman ut för att rumla runt hela natten tillsammans med världens bästa partypinglor.

Tilda: Men vem ska sköta oss?
Jag: Men, pappa förstås.
Tilda: Ska vi ha barnvakt nu igen?

Så glad påsk på er allihop! Och – som Jesus skulle sagt – vi ses sen efter!

Vardagslivet

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.

Godsaker · Vardagslivet

En påsktårta

Som ni redan vet är jag en sucker för jordgubbar, dels färska, dels inbakade tillsammans med hackad choklad i muffinsar. Jordgubbar är vårkänsla, sommarkärlek, solstänk och med största sannolikhet överdos på en och samma gång. Så när jag bakade mycket en experimentell påsktårta var det helt naturligt att vårkänslomuffinsarna fick utgöra grund (samma recept men hällt i en 20 cm springform och gräddat på 175 C i ca 25 min). Som fyllning lagade jag en superenkel mousse på vit choklad som jag blandade med den alltid lika användbara ekologiska turkyoghurten för att den inte skulle bli för söt. För alla utom min mans smaklökar funkade det fint!

Mousse på vit choklad
(lagom som fyllning till 20 cm tårta och ca tre normalstora skedar fyllning rakt in i munnen)

Smält i en kastrull:
150 g vit choklad
50 g bra ekologiskt smör (har man inte riktigt bra smör ska man låta bli)

Rör ner:
1 dl grädde

och bland tills du har en jämn smet. Ha inte för hög värme. Skulle chokladen börja koka finns det en stor risk att den blir oätliga klumpar. När smeten är jämn, dra bort kastrullen från värmen och låt svalna något.

Vispa sedan i:
1 dl ekologisk turkyoghurt

Det går bra att vispa för hand.

Vispa därefter i en annan bunke:
1 dl grädde

ganska hårt. Strax efter fluff och strax innan smör liksom. Vänd ner den vispade grädden i chokladsmeten. När man vänder ner något betyder det att man ganska försiktigt lyfter smeten på kanterna och viker den över mitten, förslagsvis med en slickepott. I det här fallet är det dock inte superviktigt att man är försiktig, men vispa ska man låta bli. Ställ tillbaka kastrullen i kylen och vänd smeten ganska häftigt med kanske 20 minuters mellanrum tills den har tjocknat (räkna med att det tar minst 1,5 timmar). Därefter är den färdig att användas.

Moussen skulle säkert också passa jättebra i ett högt, snyggt glas med en ganska sur hallonsås som topp. Eller bara som sådan, direkt ur kastrullen. Förvaras oåtkomligt för barn.

För påsktårtan skar jag botten i tre delar och fördelade moussen däremellan. Tårtan spacklades med ca 1 dl hårt vispad grädde (som man lämpligen vispar samtidigt som man vispar den grädde som ska i moussen) och täcktes med ett tunt marsipantäcke. En dekoration så enkel att den gränsar till naivistisk i form av ett fågelbo i marsipan och några tjusiga chokladägg räcker riktigt bra. Jag gjorde några enkla blommor i sockermassa, prydda med tre små gula sockerkulor också, men jag kan tänka mig att exempelvis färgglatt strössel skulle kunna vara snyggt om man vill komma lite snabbare undan.

Vardagslivet

Kanske lite

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Historikerns historier

En powerpoint med rosa rosor

Ni som under natten haft svårt att sova, vridit er i ångest över hur den där powerpointen skulle bli och fruktat sidvis med text svart på vitt kan pusta ut. Allting är som vanligt på den här bloggen. Det vill säga, ganska rosa och inte riktigt som konventionerna säger.

Den här helt egenhändigt skapade botten kommer jag att presentera min forskning på.

Förresten; om någon annan nu blev så där hell yeah en sån vill jag också ha kan man höra av sig och så kan man få bilderna i full storlek.

Vardagslivet

Och dessutom gav de varandra highfives

Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.

Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.