Historikerns historier

Rädslan över spridning

Vi har varit och tittat på Durham University Museum och Durham Castle. Jag hade gärna bjudit er på bilder, men man får inte fotografera någonting här utan ett särskilt tillstånd.

För de ömtåliga artefakterna kan skadas när alla går runt och knäpper bilder med blixt.

Visst. När det är så mycket folk som kommer måste förstås artefakterna skyddas även mot vad som kan tyckas småsaker. Grejer som har hållit i många hundra år och ska hålla i många hundra år till tål inte ens småsaker, och ljus är i bevarandet av känsligt material inte en småsak.

Men varför får man inte fotografera utan blixt då…?

Nej, fotoförbudet handlar inte om att skydda materialet från förstöring utan från spridning. Det finns olyckligtvis en ganska utbredd idé om att museum kommer att dö ut så fort människor får tillgång till bilder av samlingarna.

Som om någon någonsin struntat att gå på ett museum för att man redan sett grejerna på bild. Hela vitsen med museum är ju att det inte bara är bilder – kopior – utan äkta grejer, stora grejer, yttepyttesmå grejer och grejer vars färger och sammansättning ingen bild i världen kan ge rättvisa till. Därför är jag övertygad om att bilder på objekt inspirerar till besök och bilder tagna av besökare som sedan delar med sig på bloggar och Facebook inte komprometterar samlingar och gör museum onödiga utan är gratis reklam och har en viktig funktion som informationsspridare och intresseväckare.

Museum borde uppmuntra folk att fotografera istället.

Historikerns historier

Inspirationen flödar

Midnattshälsningar från ett kvavt hotellrum i Durham. Vi har varit på en indisk restaurang och ätit en kumra så söt att den fick till och med en synnerligen tolerant socker-junkie som mig ge upp. Nu ska jag försöka komma över besvikelsen av att ha nått en gräns i sockerätande jag trodde jag var kvinna nog att aldrig nå och försöka få färdigt mitt paper till konferensen. Det skulle liksom vara dags, kan man tycka.

Kuriosa: Rubriken är ironi. Om det inte framgick.

Historikerns historier · Vardagslivet

Straight ahead

Jag är i Durham. Det är en helt underbart vacker medeltidsstad med pittoreska gränder, en flod, ett slott, en katedral och lummiga stigar, allt behändigt inklämt i etage på en plätt stor som en norrländsk byhåla.

Men om en enda jävel till glatt pekar och säger ”just straight ahead over there” när jag frågar om vägen så bryter jag ihop. Det här är en medeltida stad. Det finns ingenting – alltså på riktigt ingenting – i den här staden som är rakt. Och killen som gav direktiv utifrån ”the cathedral” men menade St. Nicholas Church borde kölhalas.

Historikerns historier

Bloggskugga

Det är lite tyst på bloggen just nu. Jag är på väg till the International Medieval Conference i Leeds. Man vet att det är en stor konferens när den där broschyren man får hem med program och kortare information är storleksordningen Dostojevskijs samlade verk. Men med den lilla skillnaden att det här är riktigt intressant läsning. Så mycket spännande saker att lyssna på. Bara två öron.

Oh my.

Vardagslivet

Vår frissa är ett geni

Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.

Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.

Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.

Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.

För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.

Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.

Vardagslivet

Och så är det ju svårt att skilja på ur och in.

Ok. Så det skulle kunna vara så att det var något med mitt uttal som gjorde att vad jag menade kanske inte riktigt gick fram. Så skulle det kunna vara.

Men det verkar inte som om finnarna känner till begreppet ”att få tummen ur röven”.

Historikerns historier

Mäns tid, kvinnors tid och egentid

I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.