Övermäktigheten

Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.

I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.

Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.

Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.

Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.

”Övermäktigt”.

Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.