Det är så många saker som har hänt.
Efter skilsmässan för typ… eh… nio(?) år sedan blev det svårt att skriva. Allt gammalt jag kunde skriva om, det där dagboksmässiga, blev jättekänsligt. Och allt det nya, på grund av naturen av det förhållande jag gick in i, blev uttryckligen oönskat, förbjudet, övervakat. Den blogg som tidigare varit en livsviktig kontaktyta till en större värld kändes helt plötsligt inte alls som min egen. Den var inte min fristad längre.
Inte minst för att jag inte stod upp för den och för hur viktigt skrivandet var och är för mig.
Sedan var det där med omvärlden. När jag började blogga så hade jag fortfarande ambitionen att försöka förklara genusforskning för dem som inte alls förstod sig på sådant trams, eftersom det faktiskt gick att förklara. Det rörde trots allt bara genus. Men som senare forskning har visat är det samma antigenustroll som tror på myten om massinvandring och som tror att klimatförändringen och vaccin är hittepå och så vidare. Det hänger ihop, det där, och har enligt forskningen att göra med förmåga till empati. Och då blev jag ganska trött för då var det ju inte alls så enkelt som att om jag bara kunde förklara vad genusforskningen faktiskt sa och hur det skiljde sig från vad som plockades upp av media så kunde saker och ting redas ut.
Ja, och så blev jag sjuk. Jättesjuk, faktiskt. Inte så att jag kommer att dö av det eller så, men tillräckligt sjuk för att hela mitt universum skulle förändras av det. Det ledde i sin tur till ett par år av djupdykningar i det inre. En del talar om the Dark Night of the Soul. Det har varit ganska många mörka nätter nu, för att uttrycka det milt.
Och jag har kommit fram till så många saker.
Därför kommer den här bloggen nu att bli ganska mycket mindre rosa fluff och ganska mycket mer nattsvart mörker. Jag tänker på det nu på hösten, när det fysiska mörkret har återvänt. Det bästa med mörkret är att man helt plötsligt kan se alla stjärnorna igen. Tusentals miljoners miljarder minst. De har ju varit där hela tiden, förstås, men mot mörkret så syns de.
Hit och dit och tillbaka igen 
Det var superfint skrivet. Dedär med stjärnorna träffade mig nånstans i själen. Tack Charlotte!
Som någon (eventuellt Thoreau) sa: det krävs två för att tala sanning, en som talar och en som lyssnar. Det är därför det inte går att sprida sanningar till de som inte vill höra den.
Men å andra sidan finns det massor av folk man kan prata med, dela sanningar med, leta efter nya sanningar med etc. Och det kanske är något man kan göra med en blog, även om det inte bara är stjärnljus?
Jag är glad att du alls skriver. Fortsätt gärna, så länge det känns bra.