Kulturkrockar · Vardagslivet

Nej-sägar-invasionen

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den antifeministiska världsbilden är byggd på felaktiga antaganden

Jag fick en kommentar på mitt korta inlägg om respekt, från en som kallar sig Antifeministen.

”När kvinnor får allt serverat på silverfat genom hela sina liv, även om dom är många många många gånger sämre i låt oss säga skateboard, så får man också lära sig att problemet ligger inte hos män utan hos kvinnor. DU är en del av problemet, inte männen i kommentarerna. DU som skriver detta är felet genom att vägra inse hur det egentligen ser ut.

ALLA kvinnliga skateboarders, genom alla tider, i alla länder och även om vi går utanför skateboard och tittar på precis alla sporter genom alla tider som en kvinna någonsin utövat har hon/dem fått mera kontrakt, mera sponsorer för en jäkla mycket mindre träning, skicklighet, nedlagd tid.
Så dom som blir behandlade som skit, mindre värda, det är män det i princip ALLT genom alla tider.

Men låt oss titta närmare på din film
här är filmen som charlotte har tittat på http://www.youtube.com/watch?v=zGLE_9n3p4s eftersom första kommentaren är det hon ifrågasätter.
Jag tittade igenom dom 30 första kommentarerna eller något sådant och nej jag såg inte röken av något förtryckande, sexistiskt.

Men om charlotte vågar snacka om förtryckningar genom tiderna är jag på, kan vi ju tillsammans titta på vilka det är som satt livet till i princip allt, vilka det är som uppfostrar vilka till vad egentligen. Vilka som har och även i nuet gör allt, precis allt av de tyngsta arbetena genom alla tider. Men icke låt oss fokusera på ett par sexistiska kommentarer på youtube, där kvinnan fokuserar mer på hur stor push-up bh hon ska ha när hon åker skateboard.”

Jag förstår känslan av att kvinnor får allt serverat på silverfat. En del kvinnor får det. En del kvinnor använder också det faktum att de är kvinnor till att tillskansa sig fördelar. Så är det. Men, elitidrottande kvinnor världen över vittnar om hur deras sportande inte tas på allvar. De skateboardande kvinnor videon bakom länken leder till vittnar precis om samma sak: de kan och de vill men fördomar om vad kvinnor kan och inte ligger dem till last. Det är fördomarna som är problemet, och de flesta som låter sina fördomar yttras i nedlåtande kommentarer är män. Ja, och det betyder förstås att kommenterar i stil med Antifeminstens här ovan, vilken förutsätter att anledningen till att kvinnliga proffs får negativa kommentarer är att ”dom är många många många gånger sämre”, bara visar på problemet. Kvinnor kan vara hur bra som helst, men de får ändå inte den respekt de förtjänar för sina kunskaper.

Stycke två i kommentaren förstår jag inte ens. Kanske Antifeministen blandar ihop begreppen ”män” och ”kvinnor, vad vet jag. Det är ju alltså statistiska faktum att kvinnlig sport och kvinnliga toppidrottare inte drar tillnärmelsevis lika mycket pengar som manliga diton. Ett axplock från en artikel om ekonomisk kris i (dam)fotboll:

”Största problemet är att kostnaderna kommer i och med att man rekryterar men kommer sedan inte intäkterna – så sitter man ändå fast med kostnaderna. Inom herrfotboll kan man sälja spelare för att rädda ekonomin men det finns inte i damfotboll. Man blir av med lönekostnaden men får inga pengar för försäljningen.”

”När det gäller fotboll så vet jag ingen klubb i världen som går bra utan tränartillskott så tycker det är fel att hänga ut speciellt damfotbollen. Det är snarare en jämlikhetsfråga för det är jättesvårt för damfotboll att få en större del av potten av sponsorspengarna, det fokuseras mer på herr.”

Dessutom får herridrott fler tider till idrottshallar, större priser även på nybörjarnivå och mer understöd från stat och kommun (se här!). Att Antifeminsten tycker att män behandlas som skit är ju trist, men har ingen som helst statistiskt stöd.

En del av mig tycker att det är trevligt att Antifeministen intresserar sig för historia och vill diskutera förtryck genom tiderna. Det är ju, som ni redan vet, mitt jobb att forska om sånt. Angående vilka som fått sätta livet till finns det fram till den moderna krigföringen (det vill säga ungefär de senaste 100 åren) ingenting som talar för att det skulle ha funnits ett stort underskott på män. Män dog inte i större utsträckning än kvinnor. Det antal som dog i strid kompenserades enkelt av dem som dog i barnsäng. Men det allra viktigaste är detta: män har inte dött för kvinnors skull. Män har inte offrat livet för kvinnor. Forskning visar rent av att den populära sloganen ”kvinnor och barn först” till trots är det just kvinnor och barn som löper störst risk vid till exempel skeppsbrott. De har, grovt räknat, ungefär hälften så stor chans att klara sig som en man, bland annat på grund av att kvinnor (och barn) inte fått lära sig att simma.

Att män gör och alltid har gjort de tyngsta och farligaste arbetena är en seglivad myt. Redan på den tiden människor levde som jägare och samlare var kvinnor till exempel med och jagade. Kvinnor har arbetat i gruvor, i fabriker, burit, slitit och dött i tjänst precis som män. Idén att kvinnor inte skulle kunna göra hårt fysiskt arbete blir allenarådande på 1800-talet, när kvinnor började ses som fysiskt sköra och skyddsvärda. Ja, kvinnor av rätt sort förstås. De lägre klassernas kvinnor slet som djur, precis som männen. Och inte fick slavkvinnorna någon rast för att de var kvinnor heller. Att säga att kvinnor inte skulle ha utfört även de allra tyngsta arbetena genom tiderna är ett hån, inte minst mot alla de kvinnor som även i dag lever under sådana förutsättningar att deras familjers överlevnad hänger på deras fysiska styrka.

Som de här kvinnor i Marocko som under slavliknande förhållanden arbetar som mänskliga mulor.

 

Eller de här kvinnorna som bär hem vatten.

Eller den här kvinnan som bar kol i 1800-talets gruvor.

Nej, kvinnor har inte dragit det lättare lasset. Alls. Och även om kvinnor är fysiskt svagare än män, vilket på ett generellt plan är sant, finns det väldigt få saker bortom den absoluta toppidrotten som kvinnor inte klarar lika bra som män med rätt träning och teknik. I USA (var annars?) finns det ett tävlingsprogram som heter American Ninja Warrior. Det här 24-åriga Kacy Catanzaro när hon kör igenom den banan. Det kvittar hur många gånger kommentatorerna framhåller att hon är kvinna och kort. Hon gör det ändå. För att hon kan.


Tilläggas bör väl att kommentarerna under videorna av Kacy i beklämmande stor utsträckning består av varianter av ”det där är väl inte så svårt” och ”gud vad hon är snygg”. Kommentarer som Antifeministen inte tycker är sexistiska och förtryckande, men som för de hårt kämpande kvinnor som ideligen möts av dem är just det. Och senast för ett par dagar sedan såg jag en intervju med Tina Lähdemäki, som just varit med i UFC och är en välkänd fighter med kontrakt och en förmodad fortsatt karriär som proffs. Medan Lähdemäki slår med knytnävar och armbågar så det tjongar om det, meddelar berättarrösten att Lähdemäki låter känslorna komma på klassiskt kvinnligt vis. Ibland blir hon nämligen frustrerad. Det händer rent av att hon gråter. Som om det vore typiskt kvinnligt att bli frustrerad och gråta inom proffsidrott. Här är en lista på atleter som gråter, vilket trots att de nästan alla är män inte beskrivs som ett manligt drag utan som ett mänskligt drag. Det är på något vis väldigt talande att Lähdenmäki, som skulle kunna ge de flesta på käften, intervjuas under rubriken ”Släpper ut känslorna på kvinnligt vis” istället för till exempel ”Lovande ung fighter på väg uppåt”.

Nej, hela Antifeministens rant är baserad på felaktiga antaganden. Om att män alltid haft det tyngre. Om att kvinnor inte kan vara starka. Om att skillnaden mellan den feedback män och kvinnor får på sina prestationer beror på att män helt enkelt är bättre och att kvinnor vill vara snygga och att det bara är så det är. Och jag känner ju inte Tina Lähdemäki men jag har på känn att hon skiter högaktningsfullt i huruvida random snubbar på nätet tycker att hon är snygg eller inte.

Tina Lähdemäki. Bild från Fightsport.

Det kanske största felaktiga antagandet är att allt kvinnor gör måste relateras till och kommenteras av män. Att män alltid har rätt att säga sin åsikt om kvinnors kroppar och att det skulle vara uppmuntrande, alternativt behövligt att höra sanningen så att kvinnor kan rätta sig. Det handlar liksom inte om ”ett par sexistiska kommentarer”, utan om någonting mycket större och mer komplext än så.

Och vad gäller att bemöta dessa felaktiga antaganden mer än så här vill jag bara tillägga att jag inte har något generellt emot antifeminister som människor, om de diskuterar med mig som människor istället för dolda bakom anonyma ideologiska epitet. Det var bara det.