Etikettarkiv | Inlägget skrevs med en katt på tangentbordet

Mycket

Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.

Återgår till att korrläsa.

Nyorden

Tilda är fantastisk på att hitta på nya smarta ord. Som ”nackla”, för att lacka naglarna. En annan av mina favoriter är att ”lyckligas”. Det är den där bubblande känslan av lycka som kommer genom magen och sprider sig därifrån ut i hela kroppen. När känslan åker runt, då lyckligas man. Nu vet ni det!

Kattnytt

Förra lasset hemlösa katter, Cissy och Rasputin, hittade hem. Cissy flyttade till Tammerfors och Rasputin… tja… Han kom liksom inte längre än hit. Min högt vördade make gav Rasputin till mig i julklapp. Det finns inte en poängskala stor nog i hela världen för att inbegripa ”ge sin fru en kattunge i julklapp”. Hustrulig absolution.

IMG_9110Strax innan jul anlände två nya små hemlösa katter, Ida och Emil. De var otroligt rädda i början, så där som hittekatter kan vara, men de har nu efter ett par veckor av idogt pysslande med deras självförtroende utvecklats till underbart gosiga små gryn. De kryper upp i famnen (de hoppar aldrig, sånt kan vara farligt) och ligger i de mest märkliga positioner i knät bara för att få vara med, även hos barnen. Det tog ungefär fram tills nu innan de andra katterna lite bättre accepterat gästerna, men nu går det ganska bra. Om ni vet någon som skulle vilja ha två supersöta, vita syskon kan man få adoptera dem genom Kulkurit. De bor alltså bara hos oss för att slippa en bur på katthem, och önskar inget mer än att få ett eget hem. Man ska inte låta sig avskräckas av att de kanske är lite nervösa i början. När de väl börjat smälta har de enorma hjärtan och en aldrig sinande lust till lek och gos!

IMG_9128-20140107Emil låg i flera dagar i buren han kom i, utan att äta eller dricka speciellt, och utan att reagera när man försökte röra honom – och jag fruktade att han inte skulle klara sig. Därefter barrikaderade han sig bakom böckerna i bokhyllan i ytterligare några dagar innan han vågade sig fram. Nu ligger han nöjt mitt på golvet i köket utan att låta sig skrämmas och kommer springande för att hälsa när man kommer hem.

IMG_9168-20140107Ida satt med sin bror bakom böckerna i fyra dagar, men sprang ibland och gömde sig under fåtöljen istället. Då skrek Emil i panik tills hon kom tillbaka. Stora plötsliga rörelser kan fortfarande få henne att ta till flykten, men aldrig långt eller länge. Oftast snor hon runt fötterna och kräver att man klappar henne, eller leker med de andra katterna. Lyfter man upp henne i famnen kan hon sitta och spinna förnöjt tills människoben har domnat och lite till.

 

 

 

Hemlösa katter, vänskap och sånt.

Jag har på förekommen anledning inte riktigt hunnit rapportera om de senaste nyheterna i vår familj. Genom föreningen Kulkurit har vi blivit fosterfamilj åt två små hemlösa kattungar från Tallinn, som bor hos oss i väntan på ett eget, kärleksfullt hem. För att det är varmare hos oss än på Tallinns gator så här i december, och rätt mycket gemytligare än en liten bur på ett katthem. Den mindre av ungarna, Cissy, åker imorgon till sitt nya hem. Den andre, som vi har valt att kalla Rasputin (oerhört många pluspoäng till den som är nörd nog att se varför), har med besked flyttat in hos oss, och det är väldigt oklart om han kommer att flytta ut igen. Han har blivit Noppas allra bästa vän, och visar med all önskvärd tydlighet att hittekatter kan bli de bästa av familjekatter. Ja. När de väl börjat förstå att all mat som finns i huset inte nödvändigtvis är deras och måste glufsas omedelbart. Första gången vi dukade fram vår kvällsmat med dessa två små katter i huset blev det väldigt tydligt att de inte varit med i en familj förut, om vi säger så. De kom skjutande som projektiler när de kände lukten av mat, klättrade längs bordsduk och människoben för att komma upp på bordet, slet med sig vad de hann innan vi fick tag i dem och lyfte ned dem och sedan började de om från början igen. Nu börjar de så sakteliga lära sig att människorna först måste lämna köket innan det är fritt fram…

Att lösa ut en katt från Kulkurit kostar 125 euro, vilket så där nästan täcker kostnaderna för alla vaccinationer katterna fått, veterinärkostnader, microchip, EU-pass och biljett från Tallinn hit. Det kan låta mycket men är egentligen en helt rimlig summa, och dessutom en otroligt god gärning för en katt som annars hade gått en förmodligen mycket kall och ensam död till mötes. Från Kulkurit kan man också adoptera en hemlös hund, vilket jag absolut tycker är ett alternativ som man ska överväga om man går i hundköpartankar.

När vi hade Stora Bakardagen här hemma, och huset svämmade över av barn, lade sig Rasputin mitt på köksmattan för att sova, så att han inte skulle missa något. Sedan kröp han mellan ivriga barnfamnar, njöt av värmen, slumrade, förtrollade. Hans syster Cissy spenderade större delen av tiden på en liten filt uppe på elementet i vårt sovrum, där det var lugnt och skönt.IMG_8287 IMG_8293

Det tog inte många dagar innan Noppa och Rasputin insåg att de var samma sorts överaktiva stollar båda två, och började söka sig till varann för vilda rallylekar, alltmedan Cissy var nöjd med att titta på från sin plats på elementet.IMG_8313 IMG_8316 IMG_8317

Och efter att de har lekt går de och vilar. Noppa sköter om Rasputin, som är någon vecka yngre och ännu inte lika stark och snabb. Och han spinner så högt att jag gick till fönstret för att se om det var en lastbil på väg in på gården.IMG_8346 IMG_8355 IMG_8358 IMG_8362

Och Rasputin älskar att pussas! Han älskar det så mycket att han inte längre är välkommen in i vårt sovrum om nätterna, för att man vaknar kallsvettig med drömmar om att man håller på att drunkna eller kvävas för att det ligger en katt på ansiktet. Ja, och så pussas han så mycket att han ibland behöver sätta tänderna i ens näsa lite kärleksfullt. Bara så att man ska sluta vrida på huvudet. Det är inte heller alldeles kompatibelt med nattsömn.IMG_8329 Så nu försöker vi sälja av så mycket begagnade barnkläder och saker som möjligt, för att tjäna ihop den där slanten det kostar att lösa ut Rasputin. Vi samlar pengarna i en plåtburk i köket. Barnen kom andäktigt med sina besparingar. ”Här mamma, ta de här pengarna också. Vi ska nog klara det!” Ibland älskar jag mina barn lite extra.

PS: Jag önskar mig en kattunge i julklapp.

Pannkaksfesten

I går åkte vi på väg hem från skolan förbi den lilla bondgården som har en butik i köket, jag och barnen. Där köpte vi färska ägg, potatis och ekologiskt underbart mjöl. Sedan åkte vi hem, hjälptes åt med dukningen, gräddade pannkakor och festade loss med glass och jordgubbssylt.

Härligt va? Supermystisdag liksom. Den perfekta Facebook-statusen.

Sedan städade jag upp de 10 ägg vi krossade på stolar och golv, skrapade sylt från bänken, borstade mjöl, snubblade på en katt, bände loss glasspaketet som fastnat i bordet och gjort ett litet märke, konstaterade att ingen plockat ur diskmaskinen och fyllde därför diskbänken med smutsiga tallrikar istället, snubblade på en annan katt, sa minst tusen nej-inte-just-nu till barnens förslag, samt försökte få eld i pannan för att få tillräckligt varmt vatten för att barnen skulle kunna gå och duscha.

20131120-103430.jpgEn äggstädare. Rekommenderas som standardutrustning i alla kök med barnhänder och ägg.

Första tiden med Noppa

Nu har Noppa varit hos oss i 9 dagar. De första dagarna var storkatterna, Poppy och Percival, allt annat än imponerade och föredrog att hålla sig borta tills vi tagit vårt förnuft till fånga och gjort oss av med kattungen igen. När det tog för lång tid, det vill säga mer än någon dag, kom de in, fräste, åt, fräste och gick ut igen och så fortsatte dagarna. Och så en dag gick Percy och åt innan han fräste. En annan dag såg inte Poppy att Noppa gömt sig i Poppys fluffiga päls medan hon åt och Noppa fick chansen att nosa runt – tills hon upptäcktes och alla fräsningars moderfräsning fick henne att förstå det opassande i tilltaget. Några gånger har storkatterna sovit inne ett par timmar. Några gånger har jag lyckats bjuda dem på så god mat att de inte hunnit bry sig om att fräsa åt Noppa för att de haft munnen full.

20131015-111441.jpg

Och så i dag kom Percy in och var precis som innan Noppa igen. Han åt, massor, och kom sedan för att kräva uppmärksamhet genom att lägga sig på mina fötter. Där ligger han och så får jag klia honom på magen, lite till, och lite till, tills han helt utan förvarning och fortfarande spinnande sätter alla sina förtitolv sylvassa klor i min hand samtidigt som han lite lojt försöker gnaga upp min handled. Precis som han brukar. Kanske är det inte alldeles förenligt med sanningen att säga att Noppa är accepterad, men det går åtminstone åt det hållet. Och hos oss människor har hon verkligen funnit sin plats. Trevligare kattunge får man leta efter!

20131015-111343.jpg

20131015-111356.jpg

Den tiden

Ni vet den där tiden på året när man bekräftar att barnen vuxit ur alla de vinterkläder man i värdekategorin månadslön införskaffade förra året och man inser att det dags att havregröta fram pengar till kommande säsongs vinterutstyrsel? Då känns det lite extra bra att vi skaffade en kattunge istället för ett tredje barn.

Kattliv

Jag gillar katter. Det har nog ingen missat. Genom en ödets nyck har vi tre stycken. Samtidigt vet jag att det är många katter som far väldigt illa, som inte har ett hem och ingen famn att krypa upp i och eftersom vi nu flyttat till ett stort härligt hus på landet så skulle vi ha både utrymme och tid (eftersom jag jobbar hemifrån) att ta hand om ytterligare någon katt. Därför googlade jag vilka katthem som kan tänkas finnas i närheten, dels för att se om de skulle behöva hjälp på plats, dels för att se om de behövde någon extra kattskötarfamilj. Men så stötte jag på en historia skriven av ett ungt par som kommit till katthemmet för att erbjuda en hemlös katt ett hem. De hade det ungefär som oss. Tre katter sedan tidigare, plats för fler samt vilja och tid att hjälpa. De hade möts av en kvinna som gav dem en ordentlig utskällning för att de lät sina katter gå ut och meddelade att de minsann inte skulle få någon katt från katthemmet, sådana dåliga människor som de är. Det kan tyckas vara en enskild horrorstory, men för mig drog det upp en hel del minnen.

För tre år sedan letade jag nämligen efter kattungar och ringde på en annons som lät väldigt trevlig. Det var två kattungar som skulle säljas tillsammans för 150 euro per katt – ett pris jag gärna betalar för katter som är avmaskade, vaccinerade och väl omskötta. Telefonsamtalet utvecklades snabbt till en utfrågning och ett ifrågasättande av min kompetens som kattägare. Vilka sorts fönster hade vi? Hur skulle vi garantera att kattungarna (dom är faktiskt jättesnabba!) inte skulle rymma? Jasså, hade jag lämnat en katt hos vänner när jag flyttade från Sverige? Skulle jag lika lättvindigt lämna bort mina egna barn kanske? Jag försökte säga att vi kanske var lite för olika och att det nog inte var en bra idé att jag köpte katt från henne. Hon skrek att hon hoppas att ingen någonsin skulle sälja någon katt till en sådan som mig innan hon slängde på luren.

IMG_6985Gammelkatten bah shut up bitch.

För två år sedan hade jag nästa lyckats smälta chocken och ringde på nytt på en trevlig annons, men inte från samma människa. Den här gången var jag förberedd och kunde svara både på hur fönstren fungerade och vad för mat jag tänkte ge kattungarna. Efter 25 minuters förhör lovade hon höra av sig. Dagen efter meddelade hon att hon inte ville sälja sina kattungar (för 150 euro styck) till oss eftersom vi har barn. Barn och djur hör nämligen inte ihop. Barnen kan göra illa kattungarna.

Och jag förstår att man vill vara mån om att ens kattungar kommer till bra hem. Jag blir bara så helvetes förbannad när andra inte tycker att vårt hem är bra nog. För att vi har barn. För att katterna får gå ut när de vill. Två faktorer som enligt många gör oss till olämpliga kattägare.

Så låt oss tala lite om barn, katter och livet. För mig hör barn och djur nämligen ihop. Barn som växer upp tillsammans med djur förstår djur, så länge det finns ansvarsfulla vuxna som hjälper till. Barn som växer upp tillsammans med djur kommer inte att bli sådana som sedan överger kattungar i en säck vid vägkanten. Barn som växer upp tillsammans med djur lär sig respekt för andra levande. Mina barn är lysande exempel. Den där tanten för två år sedan som inte ville sälja kattungar till en barnfamilj skulle se de två kattungar vi sedan fick (gratis, från en bondgård), kattungar som barnen till sin obeskrivliga lycka själva fick välja. Visst, de katterna har konkats runt på och emellanåt kanske lite väl mycket, men både katter och barn har lärt sig. Katterna hänger tålmodigt med i bärandet och kryper sedan upp och sover i barnens sängar när lugnet lagt sig. Barnen har lärt sig att förstå när katterna inte vill vara med längre och att katterna då måste få vara ifred. Det är ett ömsesidigt lärande.

Tildas kalas 2013 076Barnet på bilden har inget med berättelsen att göra. Egentligen. Förutom att illustrera att djur och barn är rätt lika.

112Den här lille pojken var det som gjorde att vi inte fick köpa kattungar. Ser det ut som att han håller katten fel? Kanske. Men de här två typerna är bästa vänner och förstår varandra långt bortom korrekta sätt att hålla en katt.

043

En av anledningarna till varför vi flyttade hit ut på landet var för att katterna skulle vara trygga, långt ifrån bilar och andra farligheter. Ändå finns det förstås mycket farligt som kan hända små katter när de går på upptäcktsfärd och det är detta som många tycker gör att det är oansvarigt att alls låta katterna gå ut. Vår Poppy har gjort det mesta. Hon har ätit lilja, blivit förgiftad och vårdats i fyra dagar på intensiven. Hon har fått sin långa fluffiga päls så tilltrasslad att det enda alternativet var att köra henne till veterinären och raka bort. Och så vidare.

IMG_7597Punk-Poppy ute i ett förhatligt koppel första gången på Pellas

Och ja. Det här är saker vi hade kunnat undvika genom att hålla henne inne. Men när man ser henne i skymningen komma farande i full kareta över gården, svansen stor och burrig rakt upp, långa njutningsfulla steg, då är jag helt övertygad om att de där gångerna vi har fått köra henne till veterinären för att hon lever uteliv är värt besväret. Livskvalité går aldrig mäta i levda dagar utan handlar om vad man gör med de dagar man har. Kanske lever utekatter kortare än innekatter, jag vet inte, men det liv katter som våra lever är lyckliga kattliv.

Och så tänker jag på alla de katter som inte har något hem och ingen som kör dem till veterinären när det behövs, på hur många som far illa och på hur gärna jag skulle vilja hjälpa men att jag inte är beredd att ta mer skit. Och så tänker jag på de katter som sitter i små burar på ett katthem och vaktas av en tant som tycker att det är ett bättre liv för en katt att sitta i en liten bur än att bo hemma hos någon som mig. På hur kontraproduktivt djurskyddet blir när man tror att alla katter och alla familjer alltid mår bäst av det arrangemang som innebär minst potentiell risk för flest levda kattdagar istället för rätt sorts katt hos rätt sorts familj.IMG_7782Percival, en av de kattungar som vi fick gratis sedan vi förvägrades att köpa kattungar för dyra pengar, har somnat i min säng efter att ha jagat möss hela natten. Rätt sorts katt, hos rätt sorts familj.