Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.

Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.

Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.

Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.

Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.

Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.