Etikettarkiv | Barns sanningar

Barnen förklarar könstillhörighet. Och sånt.

Följande konversation utspelade sig sent igår kväll:

Tilda: Men mamma, hur ser man om kaninungar är flickor eller pojkar?
Jag: Man tittar mellan benen på dem.
Tilda: *tystnad*
Jag: Jo, så man ser om det finns en snopp.
Tilda: *tittar talande på sin bror*
Vilho: *stirrar förskräckt på sin syster*
Jag (i ett försök att undvika annalkande bekymmer): Ja, fast Vilho vet vi ju redan att han är en pojke. Åtminstone nu. Det vet man ju aldrig sedan vad han känner att han är när han blir äldre.
Tilda: Nej precis. Han kanske blir ett sjölejon.

För det var precis det jag menade.

Visdomar från barnen

Vid matbordet:

Tilda (skjuter undan tallriken): Det här var inte i min smak. Det har jag lärt mig säga nu: (skjuter tallriken lite längre bort) Det här var inte i min smak.
Vilho: Det är bra det. Det kommer du att behöva kunna sedan när du är vuxen.

Vi tittar på gamla bilder

Vilho: Vad äter jag på?
Jag: Du äter inte. Vad är det du gör?
Vilho: Pussar?
Jag: Mmmm… Men på vaddå?
Tilda: Mitt huvud!
Jag: Det är rätt!
Vilho: Vilket litet huvud.
Jag (utan att kommentera att huvudet banne mig inte kändes så litet dagen innan): Här är du Tilda bara en enda dag gammal. Du var så liten, så liten att du fick plats i pappas hand.
Tilda (beundrar sig själv): Åhh… Men. Varför pussar Vilho mig?
Jag (med en såndär sentimental klump i halsen): Han var så glad att du äntligen kommit. Hans fina lillasyster.
Vilho (rynkar på ögonbrynen): Fast nu är jag inte så glad längre.
Tilda (hånskrattar)
Vilho (blänger på sin syster): För nu vet jag hurdana de är.

Sanningen kommer från barns mun

Jag står i köket och fixar i ordning lite rulltårta med Sverigeflagga på till barnen. Sånt där man gör liksom. Vilho står och tittar på för att han tänker sig att det kanske går snabbare så. Jag sjunger en glad arbetssång.

Jag (till en mycket välkänd melodi): Tänk om jag hade en liten, liten (gör en till texten passande dansrörelse) RUMPA!
Vilho (tystnad)
Jag (svänger rumpan som den orientaliska dansös jag är): Umpa, umpa, fallerallera!
Vilho (ger upp och går tillbaka till TVn): Det har du ju också.
Jag (betraktar mitt barn som uppvisar ett sådant totalt oförstånd inför min talang)
Vilho (från andra rummet): Och inte är den så liten heller!

Pojkar, våldslekar och det där med socialisering

Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.

Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.

Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.

Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.

Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.

Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.

Förr i tiden lekte man tjuv och polis

Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.

När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.

Barn 1: Där kommer den elaka chefen!

Barn 2: Den elaka chefen kommer!

Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.

Barn 3: Jag är vakt!

Barn 4: Jag också!

Barn 1: Vi tänker inte jobba!

Vilho: MOOOORRRRR!

Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?