Babyfeber

Ni vet hur det är när man är en tant i en viss ålder och flyttar till lite rymligare boende. Den smyger sig på, babyfebern. Den där tanken att man ju nog skulle få plats med en liten till.

Och eftersom ingen bestämmer över mig så var det ju bara att göra slag i saken. Lille Nedjim (vilket betyder stjärna på arabiska) flyttade in igår.

Det blev nämligen så att vår fina Salama bestämde sig för att flytta. Katter gör ju så ibland. Jag tog förstås med henne när vi flyttade till landet och av allt att döma trivdes hon här, men det tog bara ett par veckor innan hon var borta. Ett tag var jag rädd att hon blivit tagen av något djur. Men efter en månad hörde de som flyttade in i vår gamla bostad i tätorten av sig och frågade om vi möjligen saknade en katt för när de öppnade dörren på morgonen hade en glatt spatserat in till dem.

Jag hämtade hem henne såklart, och de första nästan två veckorna sov hon och ville inte göra annat än vila sig och äta. Sedan började hon vilja gå ut igen och det fick hon. Ett par dagar höll hon sig i närheten och sedan var hon borta igen. Efter nästan en och en halv månad fick jag så äntligen meddelande från vårt gamla ställe att hon kommit fram dit igen. Trött men välbehållen. Det är helt tydligt att hon anser att hon bor där. Att hennes gamla människor flyttat bort och nya kommit in (som dessutom har två innekatter och en hund) gör inte henne så mycket. Det är en lång och ganska komplicerad vandring hon företagit sig och jag vågar helt enkelt inte ta ut henne hit igen. Tänk om hon får för sig att knata iväg igen, mitt i smällkalla vintern? Nej, även om jag gärna vill ha henne tillbaka är det bättre att hon får stanna. (De nya hyresgästerna i hennes hus har sagt att det går bra.)