Etikettarkiv | Renovering

Lite före och efter på köket.

Jag vet att ni har behövt vänta alldeles oskäligt länge, men här kommer iallafall några före-efter på köket. Före-bilderna är från när vi var och tittade på huset, just innan jag köpte det, och efter-bilderna är alldeles dagsfärska.

På de här bilderna ser man kanske bäst hur köket förändrades. I hörnet där det nu finns en typ köksö var det först planerat att kyl/frys skulle stå, men det blev inte bra när man skulle gå dit från spisen. Nu är kyl/frys rakt bakom min rygg när jag tar bilden. Före-bilden gick det att komma längre bakåt, därför har den lite annan vinkel.

Det saknas fortfarande några hyllor på väggarna, och flera av dem är återanvända från andra ställen. Ingen riktigt matchar, men så är det ju i gamla hus. Att få belysning i köket har varit en av de svåraste sakerna för i ärlighetens namn hade jag inte riktigt råd med alla el som borde dras. ”Det brukar aldrig finnas pengar kvar för elektrikerna eftersom vi alltid kommer in sist” menade elektrikern och installerade bara det mest nödvändiga. Någon avancerad köksbelysning var inte att tänka på. Jag löste problemet med clip on-lampor från Jysk och det fungerar måste jag säga alldeles utmärkt. Sladdarna ska dras lite snyggare sedan, men lamporna fyller absolut sin funktion utan att (enligt mig) sticka i ögonen. Så att säga.

Under handfatet saknas det en täckskiva som jag förvisso har köpt och borde sätta dit men herremingud så det är smidigt att bara kunna slänga ner skräp i det där hålet utan att behöva öppna dörren.

Här kommer man in i köket från hallen. Det stora vita skåpet har A hittat på loppis för en spottstyver och det passar i mitt tycke perfekt. Tyvärr blir det gärna en avstjälpningsplats – ni vet det där stället där man lägger allt man inte är riktigt säker på vart det ska eller som man planerar att ta strax men glömmer bort – men å andra sidan behövs ju en sådan i alla hem. Den underbara soffan hade som sagt gärna fått stå kvar, men den var borta när vi flyttade in.

Dörren som syns på första bilden har jag valt att ha kvar, men den är blockerad av kylskåp/frys och handtaget är bortplockat. Jag ville spara dörren utifall att man någon gång i framtiden vill återställa den. Den leder in till ett litet förmak till det som tidigare var bastun och fungerade som ett ställe att byta om på. Bastun är utriven (mer om det senare) och istället har jag låtit bygga en dusch och toalett och eftersom det finns en dörr dit precis på andra sidan om köket (liksom ut från köket direkt till vänster) kändes det lite overkill med två. I något skede planerar jag att sätta ett högt skåp mellan vedspisen och kyl/frysen, men jag måste först få igång bakugnen så att jag vet att det inte blir för varmt på sidan. Själva vedspisen har jag igång och ni hör det ju inte, men den sprakar väldigt hemtrevligt just nu.

I skåpet ovanför vespisen fanns en gammal varmvattenberedare som rymde dyp 30 liter. Med tre barn kändes det lite onödigt lite, så en stor ny är installerad i hallen. En dag ska jag lyckas bygga ett snyggt skåp att dölja den med. Ett av kraven med kyl/frys var att det skulle finnas en ismaskin. Det har jag velat ha länge och nu tror jag inte att storbarnen skulle kunna leva utan längre.

Mitt sovrum är som ni vet fullkomligt beckmörkt. Dels för att jag har grymma mörkläggningsgardiner (en bra investering om man har en baby sovande i samma rum…) och dels för att jag har mörka tapeter. Jag älskar att öppna dörren och komma ut till köket, som även i det finska vintermörkret strålar av ljus.

Det mesta på de här bilderna är loppisfynd. Mattan under köksbordet är en äkta matta, men eftersom de tidigare ägarnas mycket uppfinningsrike son hade pillat sönder en av kanterna sålde de den billigt. Medan jag skriver det här värmer mattan min fötter, som en mjuk, trösterik lyxartikel införskaffad för nästan ingenting.

Pinnstolarna kom med från förra stället och ni som har varit med länge kanske minns när de införskaffades. Gabriels stol är även den ett fynd. Bordet köpte jag begagnat när jag flyttade in hit, och det kan dras ut och rymma många. Det väger som synden och jag rullade in det själv från bilen. Det gick bra på så vis att det ju är ett runt bort och inte så bra eftersom det runda bordet också är ett utdragsbord som mitt i rullningen drog ut sig själv och tänkte knipsa av mina fingrar. Det är en av de få gånger som jag har stannat upp, andats djupt och tänkte att ”nä nu, Charlotte, nu har du gjort bort dig din envisa jävel”. Bordet släpades på en presenning sista biten och har på förekommen anledning slipats och målats om. På hyllan vid fönstret finns några av mina tekannor. Till mitt försvar dricker jag mycket te, men jestas vad jag är svag för snygga kannor. Gunghästen är min gamla mycket skraltiga. Den heter Stalin och är namngiven efter min favorithäst när jag var liten. När jag blev så gammal att jag förstod att den hästen hette Stardream var det liksom för sent att byta.

Att elektrikern bara gjorde det absolut nödvändigaste är nog en sanning med modifikation som väldigt mycket beror på vad man anser vara strikt nödvändigt. All el i hela huset har dragits om och det är gjort med den lite dyrare formen av gammaldags metallkabel (som givetvis är nytillverkad). De eluttag i köket som sitter på ögonhöjd är av den gammaldags stilen, tre gånger så flipping dyra som de vanliga. Alla andra uttag är helt vanliga, för det fanns inte pengar och de går att byta sedan om man skulle vilja. Om kaffemaskinens välsignelse skulle jag kunna skriva mycket, men ni har ju redan hört.

Till sist bjuder jag er på några bilder från den där tiden emellan. Det gamla köket är egentligen jättefint och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att ha kvar det, men jag var hur som helst tvungen att ta bort det för att kontrollera att det inte fanns fuktskador bakom och så att alla rör kunde bytas. Eftersom det ändå skulle bort så kändes det dumt att bygga upp samma igen, eftersom jag ändå behövde mer arbetsyta. Köket fick ett nytt liv någon annanstans – jag skänkte bort det mot att mottagaren plockade ner det.

 

Finaste rummet

Barnen bråkade om vems rum som var finast, eftersom de båda med bestämdhet hävdade att just deras rum var det bästa. Det känns som en fantastisk belöning för det hårda arbete med många långa timmar som jag har lagt ner på att göra deras rum till just sådana de ville ha.

Men båda har fel. Det är mitt och bebisens sovrum som är finast.

Tapeterna till alla sovrum beställdes från Wallpaper Direct, ett engelskt företag med enormt utbud och rimliga priser. Mitt sovrum fick först tömmas på saker, plastmatta, gamla tapeter, en miljon nubb och imponerande mängder damm. Sedan pappspände jag väggarna. Den första våden jag satte upp var en av de första totalt. Det gick inte alldeles perfekt, så att säga. Så jag rev ned den och började om.

Det första försöket. Pappen är torr men buckligare än en norrländsk landsväg.

Vid det här laget hade jag redan pappspänt hela köket och sonens rum, så tekniken var klart bättre. Att få hela väggen färdig tog mig bara snäppet längre än den där första våden. Det ser buckligt ut, men det är för att pappen fortfarande var blöt. När den torkat var den helt spänd.

Sedan kunde jag äntligen börja tapetsera. Efter att jag fått upp den första våden var jag tvungen att gå och hämta byggaren, som låg och kaklade badrummet.

– Du måååste komma och se det här! manade jag. Det är så fint att jag måste få visa det för någon direkt!
– Du är en ganska ensam människa va? undrade han, men erkände också att tapeten är fantastisk.

Den har en sån lyster, nästan som tygtapet, och den är så galet vacker.

Därefter målade jag golvet i samma färg som i de andra rummen.

Nu har jag ju flyttat in, så nu finns det en säng och möbler. Och med möbler menar jag en pinnstol. Och en garderob. Perfekt.

Några före-efter-bilder

Som sagt så är det massor kvar att göra, men ibland så känns det verkligen som om det också går framåt, blir något, sakta men säkert tar mina tankar och idéer fysisk form.

Barnen har helt fritt fått välja tapeter till sina rum. Tilda valde en snirklig blommig som gjorde en enorm skillnad i rummet, trots att hennes var det med de fräschaste tapeterna redan innan. Det gråa golvet har jag valt och det går igenom hela huset (sedan när det är färdigt…). Här har jag tapetserat fram till kakelugnen. Sådana här ugnar finns för övrigt i alla rum.

Att spänna pappväggar – ett hatkärleksförhållande

Det är nu sex dagar sedan jag började på det här inlägget. Tiden rinner verkligen iväg, även om man inte har särskilt roligt.

Hur som haver.

Jag har inga ambitioner att liksom idka bokstavstrogen byggnadsvård eller så, men alla väggar utom i tvättrummet (som också varit typ dusch/bastu) där väggarna är gjutna och i Tildas rum som har spånskivor är pappspända. Det har fördelen att det var väldigt enkelt att riva ner och att stockarna bakom är sanslöst välbevarade och fina. Sedan var slut på fördelar.

Eftersom jag är rätt schysst på att tapetsera så trodde jag på alla byggnadsvårdare som bestämt hävdar att det är både billigt och relativt enkelt att spänna papp. Jävligt relativt, skulle jag vilja säga. Jag hade läst på tillräckligt mycket för att veta att det fanns många olika sätt, men att grundprincipen var att få pappen lagom fuktig och sedan spika fast den med massor av nubb. Eftersom även de lärde tvistade om detaljerna tänkte jag att det var bäst att bara köra på. Learning by doing och trial and error, typ.

Det första försöket var tveklöst för blött, för med ett ljudligt SLÖRP försvann våden minus en kvadratdecimeter runt nubben ner i en hög på golvet. Tre försök till hade mycket snarlika resultat, varefter våden dramatiskt vek sig och ritschade i ett förvånansvärt prydligt sicksackmönster ungefär vid mitten. Inte ens jag kände att det var värt att försöka rädda den.

Till mitt försvar ska jag säga att jag har börjat lära mig, nu sisådär en 30 kvadratmeter pappspänd vägg senare. Därför tänkte jag dela med mig av mina dyrköpta lärdomar.

* Pappspänning är ett billigt alternativ förutsatt att man lär sig ganska fort eftersom det går åt groteska mängder papp per våd och en rulle kostar från 88 e uppåt.
* Jag var lite mesig med mängden nubb, på grund av att jag just spenderat två veckor på att dra ut (jämt avrundat nedåt) hundra miljarder nubb ur väggarna och helst inte ville slå i för många om jag skulle behöva göra om. Men pappspänning är vinna eller försvinna. Snåla inte på nubb.
* Möjligen har jag överskattat mina tapetserartalanger, men de hjälpte mig inte ett skit när det gällde pappspänning. Däremot har åratal av hantering av barnens dyngsura men ack så dyrbara vattenfärgskonstverk äntligen betalat sig. Jag kan lyfta blött papper jag.
* Tapeter som inte är riktigt raka kan man dra i lite lätt. Det kan man inte med papp. Faktum är att den där spänningen som ska göras sker automagiskt när pappen torkar och inte är något man själv gör. Dra inte i pappen.

* Listen runt kanterna kan man antingen köpa för en inte alldeles billig summa i en sjukt behändig rulle, eller knåpa ihop själv av lite papp. Den är till för att förstärka pappen, så inte nubben har sönder den. Sätter man den för nära kanten ser det ut som om man var full när man slog upp den när den torkat.

* Som någon sa är det helt ok att väggarna ser ut som hela havet stormar när de är blöta, för de när de torkar så blir de faktiskt på något märkligt vis raka. Om man inte har veck. Veck blir kvar.

Blöt.

Torr.

* Ett tips jag läste var att inte spika ena långsidan eftersom den ska ligga ungefär 10 cm omlott med nästa våd. Eftersom jag testade kan jag säga att det endast gäller om man under samma arbetspass tänker sätta nästa våd och inte bara prova en för att se om man gjort rätt. Någon annan sa att man kunde nubba långsidan glest, men samma sak gäller ändå – den får inte torka utan måste täckas med nästa våd direkt. Allt som inte är minutiöst nubbat när det torkar kommer att bli skit.

* Ett annat tips som jag läste var att börja ovanför fönstren och jag förstod inte riktigt vitsen, utan började (i enlighet med ett annat tips) vid ett hörn ”precis som när man tapetserar”. I efterhand antar jag att tipsaren menade att man skulle göra de mindre bitarna ovanför varje fönster först, och sedan köra de större bitarna med början vid ett hörn eller whatever. Oavsett hur stor biten är ska den ju nämligen kantas av satans med nubb. Att försöka undvika att göra små bitar är därför helt klart att rekommendera.

Här kommer det sedan panel och köksskåp. Vackert är det inte.

* Den kanske allra viktigaste lärdomen jag tar med mig är att jag aldrig någonsin kommer att spänna papptak. Visst, det är härligt med gammalt hantverk och jodå, det är bra för väggarna och autentiskt och fan och hans moster, men det är också ett nedra pusslande och tusen grader varmt eftersom man inte får vädra för att pappen kan torka för fort.

Svettigt.

Rätt ordning

En av de allra viktigaste sakerna när man ska grundrenovera ett gammalt hus är att ha en noga uttänkt plan så att man gör saker i rätt ordning. Prioriterar det som bara måste bli av, och faktiskt släpper det som inte strikt taget är nödvändigt.

Så idag åkte jag till blomaffären med en fantastisk vän och köpte penséer och pelargoner och en besinningslöst fin begonia att ställa i krukor vid ytterdörren.

Koncentrationen

Jag sitter på kontoret inne i Helsingfors och försöker förtvivlat få ihop de sista delarna av det där manuset som borde vara färdigt redan. Koncentrationen är ungefär -2 (vilket av en händelse är ganska nära utetemperaturen så här i maj i Finland). Det finns så mycket saker som måste göras med huset, så att vi kan flytta in. En del av det är förstås saker som jag gärna vill göra, och som jag enkelt kan blåsa flera lustfyllda dagar på – som till exempel att välja tapeter, färg på golven, var det ska vara paneler, lampor, uttag unt so weiter. Allt det där är ju typ smaksaker som kan göras rätt på många olika sätt.

Men sedan finns det också jättestora saker som jag inte alls förstår mig på och som jag nu helt själv är ensam ansvarig för att klara av. Till exempel måste jag få vatten till huset. Efter samtal till kommunen visade det sig att jag skulle behöva bekosta grävning 800 m genom grannens fält för att ens få chansen att betala drygt 4 000 e för att kunna ansluta till det kommunala nätverket. Så eftersom jag ändå hellre vill ha en egen brunn och kommunalt nu sannerligen inte är det billigare alternativet så måste jag hitta någon som kan gräva en borrbrunn. Det är dyrt som fan. Vatten ingår förstås i budgetplanen för huset, men tänk om det drar iväg? Tänk om jag lägger 6 000 e på att bygga en borrbrunn och så är vattnet dåligt? Kommer jag att ha råd med ett filter?

Sånt där liksom. Som jag inte kan påverka utan som jag måste lägga i någon annans händer. Det är så galet obehagligt, samtidigt som det bara måste göras. I något skede måste man (läs: jag) börja fatta beslut och beställa de tjänster som behövs. I något skede har man (läs: jag) läst tillräckligt många offerter, gjort tillräckligt många prisjämförelser och hypotetiska kalkyler och tagit in tillräckligt många referenser. Det otäcka är att det bara är jag. Jag som är ansvarig.

Därför är jag extra tacksam över att jag har världens bästa byggare – för övrigt samma typ som var byggmästare när vi renoverade tillsammans med exet. Till honom ställer jag alla mina dumma frågor och till honom kan jag outsourca beslut jag inte själv orkar ta med vetskapen att han fattar budgetanpassade, kreativa och smarta beslut.

Jag: Du, jag funderade på det där med spännpapp på väggarna.
Byggare: Ja…?
Jag: Jo alltså. Kan man använda det även på de väggarna som är utåt? Eller blir det kallt?
Byggare: Klart du kan.
Jag: Men om det typ regnar jättemycket och så blåser det och så kommer det vad vet jag typ in vatten.
Byggare: …
Jag: Kommer det inte förstöra tapeten då? Om man bara har spännpapp?
Byggare: Du har ju stockarna och sedan panel på utsidan. Kommer det igenom vatten där så är spännpapp ditt minsta problem.

Åkej. Nu ska jag sluta googla ”hur spänna papp” och skriva ett sammanfattningskapitel.

Här håller jag på att öppna golvet i vad som ska bli mitt sovrum. Under de här skivorna gömde sig ett fantastiskt trägolv.

Mitt hus

Så jag vet att jag lät er hänga lite onödigt länge innan det kom fler bilder från mitt hus. Mitt hus. Som jag har köpt alldeles själv genom att sälja min själ och en njure till banken. Nävars. De ville inte ha njuren. Tydligen är det jättedålig marknad för sådana nuförtiden.

Hur som helst. Huset kräver precis som många av er påpekat en liten smula fix. Det är vad jag roar mig med så ofta jag hinner nu, för vi kan inte flytta in förrän vi har fått vatten och el fixat. Jag tar fram förtjusande plankgolv i alla rum (utom bastun och i entrén – bastun har gjutet golv och entrén ett vanligt trägolv), river ner gamla, trasiga tapeter och drar djupa, hänförda suckar över underbara stockväggar. Innan jag kan börja bygga upp igen måste allt öppnas. Att slita ut allt det uttjänta och trasiga är knappast Konmari-filosofiskt men det är satans så terapeutiskt. Och jag lär känna mitt hus. Försöker lyssna på vad som behövs, vart saker ska vara, hur man ska bevara det gamla och vackra men samtidigt föra det in i det nya livet som modernt hem till en småbarnsfamilj.