Etikettarkiv | Jag är fortfarande principiellt morgonmotståndare

Bebisar, bebisar överallt

Allteftersom min mage växte, började också kattens mage bli allt rundare. Ett tag började bli rädd för att hon tänkte få bebis innan mig, men tack och lov så hann jag först. För en vecka sedan (jag ber ödmjukast om ursäkt över hur dålig jag är på att uppdatera…) fick Salama fem små, ljuvliga ungar! Jag sprang mellan min säng och Gabriel, och Salamas bädd och hennes ungar. En av dem hade hon gett upp hoppet om och när jag kom tillbaka till köket så låg den alldeles kall kvar i sin fostersäck. Efter slungande fick vi vattnet ur lungorna på den, gnuggade den torr och varm och genom att trycka fram lite av Salamas mjölk lockade vi den till slut att dia. Nu mera syns det inte ens vilken unge det var, för den är lika stark och rund som sina syskon.

 

Vi dör sötdöden här.

Vi har diskuterat en del om vad vi ska göra med kattungarna. För mig har det varit självklart att vi ska hitta nya hem i bekantskapskretsen åt dem. För A hade det tydligen varit precis lika självklart att vi ska ha kvar dem allihop. När jag talade om att börja leta hem till dem tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och gissa vems sida barnen står på..?

Ja, och på tal om bebisar. Det är en ytterst overklig känsla att se den där typen som brukade vara ens lilla bebis fiska upp sin gråtande lillebror och sedan fortsätta sin frukost innan hon gör sig färdig för skolan.

Like a BAWS.

Förträngd trötthet

Jag väcktes klockan 4.05 av Tilda som inte kunde hitta sin morgonrock. Med så mycket vänlighet jag kunde uppbåda vid den tiden förklarade jag att hon inte behövde sin morgonrock utan endast behövde krypa tillbaka inunder det täcke från vilket hon kommit.

Klockan 5.14 vaknade jag att någon smällde i ytterdörren. Det var Vilho som väckt och därefter skickat ut sin syster för att leta efter den present tomtenissarna enligt kalendern lämnat åt dem. Tilda hade sannolikt fortfarande inte hittat sin morgonrock eftersom hon strök runt ute på trappan inrullad i sitt täcke. Det fanns i ärlighetens namn inte särskilt mycket mer vänlighet att uppbåda men barnen skickades tillbaka i säng med uppmaningen att höras av igen tidigast om två timmar.

Det fanns en tid då två episoder, och den första inte förrän vid klockan fyra, av vakande barn som somnar om av sig själva igen hade betraktats som en lyxig natt. En natt efter vilken man hade svarat ”riktigt bra” på frågan om hur man sovit. Den tiden är dock förbi. Här sitter jag som en zombie och försöker jobba och kan för mitt liv inte förstå hur man överlevde åren då två väckningar kändes som ”nu börjar det vända mot det bättre”. Jag är för gammal för sånt här.

Surpuppan

I morgon bitti ska jag upp och göra morgonradio. Jag gillar radio, men tidiga morgnar är inte min grej. Alls. I morgon är det dessutom 1 april och tidig morgon 1 april ett par dagar efter sommartid införts det är bara så dömt att gå käpprätt åt pipsvängen. Och sommartid förresten, det är ju inget annat än ett stort fett hån mot oss morgontrötta småbarnsföräldrar. ”Din unge har vaknat 6.30 varje morgon i en månad så vi stjäl en timme av morgontiden och din enda legitima anledning att klaga eftersom barnet då vaknar 7.30 och det är socialt accepterat så hahaha.”

Tur att vi har kycklingar i alla fall.

(Och en del av mig tycker att jag förtjänar tidig morgon 1 april och sommartid för att jag är fruktansvärt självgod över att äntligen fått kycklingar.)

En sån där morgon

I dag har jag inte direkt tjänat några Mother of the Year-poäng. Dottern är förvisso alltid långsam på morgonen, men i dag var hon alldeles osedvanligt långsam. Så långsam att jag till slut tog sonen – som suttit färdig i tamburen i 10 min redan – och åkte. Utan dottern. När jag kom hem igen och hoppades på att hon skulle ha förstått sin stora synd och begrundat det hemska straffet låg hon väldigt nöjd på mattan på sitt golv och tittade på barnprogram på sin pad. Så jag försökte förklara för henne att det faktiskt var ett straff att hon blivit lämnad själv hemma på morgonen, och inte någon tjänst jag gjorde henne för att hon ville ha ”en lite långsam morgon”. Hon förklarade för mig att det var i misstag att hon varit så långsam. Hon hade vaknat på morgonen för att hon var så kissnödig och så hade gått på toa och sedan hade hon inte riktigt vaknat och så kom hon tillbaka till rummet och där var Vilho och han var vaken och sidu då hade hon också vaknat ordentligt. Och det tyckte hon inte om. Även om jag på alla vis kan relatera till och förstå hennes förklaring (ja, och se varifrån hon lärt sig att morgnar som man inte får spendera i sängen inte är värdiga morgnar) så kommer vi att ha rejäla problem när hon kommer upp i tonåren om det låter så här redan nu.

På vägen hem från att ha kört även nästa barn till skolan (där dagis också ligger) såg jag en så fantastisk stjärna på den rodnande morgonhimmelen. 15 minusgrader, gnistrande snö, båda barnen levererade, lugn och frid. Jag fascinerades över stjärnan och blev så där andlig och mild som man kan bli ibland. Tänkte på att det säkert var just en sån där stjärna som lyste på himlen då när Jesusbarnet föddes. Just en sån stjärna som gett upphov till berättelserna – vare sig man tror på det gudomliga eller inte. Julens evangelium, som man hörde så många gånger som barn, kom tillbaka. Alla de vackra sångerna. Det strålar en stjärna, sannerligen! Ändå tills stjärnan kom närmare och jag såg att det var ett flygplan.

Morgnar

Många av mina vänner tycker om morgnar. Man ska gå upp i ottan, sitta i zen och dricka örtte, ta ett dopp (i en vak om det så krävs), hinna läsa tidningen, pyssla frukost och vårda sig själv lite innan barnen vaknar.

Fuck that.

Jag vill sova.

I morse tvingades jag gå upp halv sju. I förberedelse inför detta gick jag och lade mig innan klockan elva i går kväll. För att hinna vara utvilad, trevlig, zen och sånt där på morgonen. Men det går inte. Om jag måste gå upp så tidigt (och jo, håna mig bara, jag vet nog hur tidigt somliga går upp även om jag aldrig sett det med egna ögon) kommer jag aldrig i kapp med dagen. Jag tjänar inte flera timmars effektiv tid. Jag förlorar en hel dag då huvudet surrar och jag surar. Då allt jag kan tänka på är att världen är obehaglig och att jag inte är välkommen i den innan klockan 8. Det är inte saker som jag hittar på, det är empiriskt bevisade fakta.