Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.
Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.
Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.
Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.
Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.
Man vet allt det. Man bara vill inte.
Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.
Hit och dit och tillbaka igen 
Kära Charlotte. Det är bra att du åker för när du kommer hem är du helt fit for fight att ta itu med rasade klätterställningar. Allt ordnar sig. I värsta fall får väl A ringa polisen.
Ingen polis behövdes, men däremot ett akut samtal till mig mitt i konferensmiddagen, när det Lego dottern lovats inte fanns på affären. Men de redde ut det också till slut.
Nu undrar vi förstås alla hur många som har överlevt helgen?!
Tills vidare allihopa!