Etikettarkiv | Folk pratar så mycket

Den där saken vi skulle prata om

Det händer så mycket just nu. Samtidigt som det finns mer skit kvar än vad en stor rosenträdgård skulle behöva från mitt förra förhållande så går livet vidare, blommar upp, så att säga. Och jag har väntat med att berätta för på något vis så känns det som att jag inte vill besudla det nya vackra med smutsen från det gamla. För mig är nämligen det nya inte alls en protest eller en reaktion mot det gamla utan någonting helt annat och väsenskilt. Jag vet inte varför jag känner mig nödd att säga det, men vad jag gör nu kommer alltså inte på något vis ur något behov av att hävda mig eller bevisa någonting.

Tvärtom. Jag har vetat i flera år vartåt det barkade i mitt gamla förhållande. Jag har länge letat efter och undersökt vägar ut. Och jag var på väg, fast beslutsam om att ett liv tillsammans med orimligt många katter i en liten stuga någonstans – utan män – var just vad jag behövde.

Kuvahaun tulos haulle crazy cat lady meme

Så träffade jag A och allt förändrades. Och eftersom A är djupt religiös fanns det bara ett sätt för oss att vara tillsammans; att satsa allt. Det känns rätt och bra, även om det inte alltid är enkelt.

17392762_1384518541609770_39991612_n

Vad är i ett namn

Det där med efternamn är så himla svårt. När vi insåg att vi väntade barn då för drygt 11 år sedan meddelade jag tvärsäkert att barnet minsann skulle ha mitt ovanliga och, i mitt eget tycke, vackra efternamn. Lite skämtsamt sa jag sedan att om fadern i något skede tänkte gifta sig med mig så kunde både jag och ungen ta hans efternamn. Jag hade liksom aldrig trott att det faktiskt skulle hända.

Men vi gifte oss och tog hans efternamn.

Nu har skilsmässan juridiskt gått igenom och vi är inte längre gifta. Jag står här med ett namn jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Dels har jag burit det så länge att jag knappt kommer ihåg något annat och dels så är det barnens namn – det namn vår lilla familj hade. Få saker gör det så konkret att vår familj har splittrats som tanken på att byta efternamn och ta tillbaka det namn som brukade vara mitt.

I början av splittringen tyckte jag att det var självklart att jag skulle ha kvar det namn jag fick vid giftermålet, inte minst för att visa barnen att vi fortfarande hör ihop. Men så mycket har hänt sedan dess, så mycket sorg och så drastiska avsked. Egentligen var allt jag ville med skilsmässan att sluta vara gift med honom, men i praktiken har jag förlorat flera andra människor som jag gärna hade haft kvar också. Människor som så att säga hörde till honom men inte till mig. Det var säkert naivt att tro att jag skulle få ha dem kvar, men det är som det är.

Och jag känner inte att jag kan ha kvar ett släktnamn till en släkt som jag inte hör hemma i.

Jag längtar tillbaka. Jag vill ha mitt namn tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka. Eller. Kanske är det inte tillbaka? Kanske är det att klippa band och komma framåt som jag längtar efter? Jag vet inte, men namnet känns väldigt viktigt i den här processen. Att släppa taget om något som inte finns längre och skapa nya sammanhang – hitta sig själv i allt det nya.

Fast jag har ju för tusan just varit i Sverige och fixat ett nytt pass med gamla namnet i och det ska gudarna veta att jag inte orkar åka över och ordna ett nytt nu i brådrasket. Baby steps alltså.

Såatteh. Cederbom, hörrni. Charlotte Cederbom. Ditåt ska jag.

80s 1980s elvira elvira mistress of the dark cassandra peterson

Vem ska man tro på? Om peer review och vetenskaplig metod. (Och källkritik, för tjyven!)

Att diskutera vaccin har varit lite som återuppleva tiden då vi förde väldigt mycket genusdebatt med typerna från… eh… Genusdebatten. Det är att möta människor som liksom lever i ett parallellt universum, som med hjälp av det förunderliga Internet är precis lika väl uppbackat som mitt eget universum. För den som kommer in i en sådan diskussion kan jag tänka mig att det är jättesvårt att veta vem och vad man ska tro på. Båda sidor kan hitta lika många länkar som bekräftar ståndpunkten liksom.

Det är här källkritiken kommer in. Många av de artiklar som har använts i argumentationen de senaste dagarna är nämligen inte vetenskapliga artiklar, fast de låter så och är skrivna av någon med extra bokstäver framför namnet. Den stora skillnaden är att vetenskapliga artiklar inte bara skrivs av en person med utbildning som är relevant för ämnet (det vill säga, en PhD skriver i allmänhet inte vetenskapliga artiklar om medicin utan i humanistiska ämnen – hen är filosofie doktor och det är som att ta medicinska råd från en filosof) utan också att artikeln har gått igenom det akademiska maskineriet.

Det leder oss vidare till peer review. Peer review innebär att alla artiklar som ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter (även på nätet) först ska godkännas av andra experter i ämnet. Oftast är det double blind peer review vilket betyder att varken den som utvärderar eller författaren får veta varandras namn (och artiklarna måste skrivas utan att man avslöjar vem man är i texten) samt att det är två, för varandra okända, experter som utvärderar. Att utvärdera betyder inte att ta ställning till ifall man gillar resultaten eller inte, utan till om författaren har kommit fram till resultaten på ett vetenskapligt sätt. Har författaren följt alla regler som finns? Har hen dokumenterat allt som hen gjort så noga att undersökningen kan återskapas? Är hen medveten om den nyaste och viktigaste forskningen i det egna ämnet?

För att ta ett litet exempel: Det finns mängder av artiklar som har undersökt sambandet mellan autism och vaccin och alla konstaterar att ett sådant samband inte existerar (förutom en, som sedan dess har visats felaktig). I filmen Bought, som jag skrev om, är det en mamma som hävdar att man måste utgå från att vaccin orsakar autism när man studerar sambandet. Ur ett vetenskapligt perspektiv så vore det helt förkastligt. Det är teoretiskt möjligt att man en dag hittar ett samband (teoretiskt möjligt på samma sätt som att det finns liv på solen) eftersom vi inte vet hur framtidens forskning kommer att se ut, men att utgå från ett samband med det vi vet i dag kommer att ge felaktiga resultat. Det är sånt som inte kommer att gå igenom peer review, som inte bör gå igenom peer review. På samma sätt kan forskare idag inte utgå ifrån att det finns liv på solen – det överensstämmer helt enkelt inte med vad vi känner till om solen och om förutsättningarna för liv.

Peer review betyder dock inte att man alltid måste hålla sina kompisar om ryggen och aldrig kan avvika från upptrampade spår, men det betyder att den som tänker trampa nya spår måste bevisa att det är ditåt man ska. Bevisbördan ligger inte hos dem som stannar kvar utan hos den som kommer med något nytt. Så att säga.

När väldigt många forskare håller med varandra råder det konsensus. Det betyder att någonting är att betrakta som fakta. Det kan gälla alltifrån att genus existerar och att evolutionsteorin förklarar vår utveckling till att vaccin är ett effektivt sätt att skydda befolkningen mot farliga sjukdomar. Två saker härifrån:

1: Det går alltid, oavsett vad det gäller, att hitta en forskare som inte håller med. Alltid. Konsensus är inte när precis varenda en håller med utan när nästan alla gör det.

2: Även angående saker som det råder konsensus om finns det givetvis många olika tankar om sådant som orsak och verkan, utbredning och så vidare. Vi vet att genus existerar, men det påverkar olika människor på olika sätt i olika miljöer. Vi vet att evolutionsteorin förklarar utveckling, men främst som en ram inom vilken bilden kan förändras. Vi vet att vaccin är ett effektivt skydd, men vilka vaccin och när de bör tas kan variera. Det här fäller dock inte vad som är fakta!

Jag tror att det var David Patrick Moynihan som först sa det:

”You’re entitled to your own opinion, but not your own facts.”

Och som Christine svarade när någon föreslog att man skulle våga söka sina egna fakta:

”Fakta är fakta och är sanna oavsett vem man är.”

När man känner sig osäker på vem man ska tro på och det blir länkkrig ska man följa länkarna och utvärdera trovärdigheten i det man möter. Det första man ska göra är att kontrollera vem det är som har skrivit. Är det en känd motståndare? Är det någon som kommer att tjäna mycket pengar på sin åsikt (typ hemsidan till ett läkemedelsföretag)? Gå vidare. Gå till vetenskapliga artiklar, som har gått igenom den kontroll som behövs för att man ska kunna lita på dem. Kontrollera att de har blivit peer reviewade (en del artiklar kan se vetenskapliga ut, men har inte genomgått peer review) för det är en bra kvalitetsmarkör även om den inte är ofelbar. Och när experter på ett ämne säger att det råder konsensus så är det fakta de menar. Det är kanske inte alltid den fakta man ville höra, men man får inte välja sin egen fakta. Att man blir kränkt av fakta har ingen betydelse för faktans trovärdighet.

Debatten i dag förs ofta på ett sådant sätt att man vill lyfta fram den andra sidan, vilket jag så där i princip tycker är helt bra, men det leder till att man kan få en snedvriden bild av vad som faktiskt är fakta. Ingen beskriver det bättre än John Oliver:

Så nej, man ska inte våga söka sin egen fakta; man ska våga källkritiskt granska länkar man får framför sig. Man ska inte satsa på att vara skeptisk mot fakta, utan på att se vad som är fakta.

Det kanske är lite tyst på bloggen…

… men det är desto mer av mig i pressen. Borgåbladet skriver om vår tuppgård under rubriken ”Familjen Vainio väntar på ägg”. Och vänta lär vi ju få göra med fem tuppar liksom.

Och i Kyrkpressen ser ni yours truly krossa medeltida myter som att kärnfamiljen skulle ha varit standard, att kvinnor var omyndiga och att medeltiden var en period av intellektuellt mörker. Fast vill ni läsa hela mytkrossarartikeln borde ni ha tidningen i pappersformat (eller ha väldigt bra ögon om ni vill läsa det från bilden tagen av Eva Ahl-Waris).

Att tala med en fyraåring

I bilen på väg till dagis och förskola.

Tilda: Mamma! Kom du ihåg han den där Robert?
Jag: Njae… Robert?
Tilda: Å så glömde han sin jacka å så fick vi ta den till posten och sicka den till honom.
Jag: Aha! Du menar Roooger!
Tilda: Just. Rooobert. Han va bra toki asså han ba inte titta sig omkling. Innan han åkte. Å sen ba. (slår ut med händerna) Ingen jacka!
Jag: Jo, det var lite tokigt när Roger glömde sin jacka.
Tilda: Supertokig den dä Robert.
Vilho (kan bara inte låta bli längre): Mäh han heter ROGER!!!
Tilda: Jo.
Vilho (drar en så djup suck att bilen riskerar att implodera)
Tilda: Robert.
Jag (för att rädda det lilla som finns kvar av Vilhos förstånd): Du Tilda. Han heter faktiskt Roger.
Tilda (med eftertryck): Jaa. Det gör han.
(oroväckande tystnad)
Tilda (studsar så mycket bältet tillåter): Det låter ju som rågbröd!

Födelsedagsmorgon med fyraåringar

När jag var liten älskade jag att bli väckt på födelsedagsmorgonen med tårta, sång och paket. Det var något magiskt med att ligga och lyssna på ljuden från föräldrar och syskon som försökte tassa så tyst att man inte skulle vakna till synes helt ovetande om att man varit vaken sedan de först började förbereda firandet.

Nu när man själv har små barn ligger magin i att för en enda gångs skull få slippa bli väckt på morgonen. När Tilda fyllde fyra på en lördag var tröskeln till att gå upp och väcka henne med tårta, sång och paket jävligt hög. Jag menar, finns det en chans att man får sova några minuter extra så tar man den. Så Tilda och Vilho fick vakna i egen takt och sedan firade vi i vår säng.


Tilda fick en CD-spelare med mikrofon till. Det tog henne i runda slängar tre minuter att komma på hur man ska göra rundgång med den ena micken och samtidigt blåsa in i den andra för att åstadkomma mesta möjliga oväsen.


Och så fick hon en sparkcykel som hon mycket högtidligt glidit runt på ute på gården.


Vilho hjälpte till. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun.


Folk säger att barn nu för tiden får för många paket.


Men jag tycker att så länge man inte tappar bort barnen bland paketen är det ganska lagom.