Det där med efternamn är så himla svårt. När vi insåg att vi väntade barn då för drygt 11 år sedan meddelade jag tvärsäkert att barnet minsann skulle ha mitt ovanliga och, i mitt eget tycke, vackra efternamn. Lite skämtsamt sa jag sedan att om fadern i något skede tänkte gifta sig med mig så kunde både jag och ungen ta hans efternamn. Jag hade liksom aldrig trott att det faktiskt skulle hända.

Men vi gifte oss och tog hans efternamn.

Nu har skilsmässan juridiskt gått igenom och vi är inte längre gifta. Jag står här med ett namn jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Dels har jag burit det så länge att jag knappt kommer ihåg något annat och dels så är det barnens namn – det namn vår lilla familj hade. Få saker gör det så konkret att vår familj har splittrats som tanken på att byta efternamn och ta tillbaka det namn som brukade vara mitt.

I början av splittringen tyckte jag att det var självklart att jag skulle ha kvar det namn jag fick vid giftermålet, inte minst för att visa barnen att vi fortfarande hör ihop. Men så mycket har hänt sedan dess, så mycket sorg och så drastiska avsked. Egentligen var allt jag ville med skilsmässan att sluta vara gift med honom, men i praktiken har jag förlorat flera andra människor som jag gärna hade haft kvar också. Människor som så att säga hörde till honom men inte till mig. Det var säkert naivt att tro att jag skulle få ha dem kvar, men det är som det är.

Och jag känner inte att jag kan ha kvar ett släktnamn till en släkt som jag inte hör hemma i.

Jag längtar tillbaka. Jag vill ha mitt namn tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka. Eller. Kanske är det inte tillbaka? Kanske är det att klippa band och komma framåt som jag längtar efter? Jag vet inte, men namnet känns väldigt viktigt i den här processen. Att släppa taget om något som inte finns längre och skapa nya sammanhang – hitta sig själv i allt det nya.

Fast jag har ju för tusan just varit i Sverige och fixat ett nytt pass med gamla namnet i och det ska gudarna veta att jag inte orkar åka över och ordna ett nytt nu i brådrasket. Baby steps alltså.

Såatteh. Cederbom, hörrni. Charlotte Cederbom. Ditåt ska jag.