Egentligen hade jag tänkt skriva om kaninungarna, men så ramlade jag på Joakim Lamottes senaste ridderliga tilltag för världens alla kvinnor i nöd. Krönikan handlar, mycket kortfattat, om att det huvudsakligen är män som kommer som asylsökande nu. Och det tycker jag förvisso är ett bra ämne, men Lamotte behandlar det utifrån perspektivet att Sverige med sin feministiska regering i jämställdhetens namn borde ta ställning för alla de kvinnor som blir kvar.
För det första är det jätteviktigt att påpeka att det är helt sant att det är flest män som kommer till Europa. Men eftersom Europa inte är världens mittpunkt betyder det inte att det inte finns lika stor andel kvinnor på flykt. Lamotte hade inte behövt göra mer än gå till FNs sidor för att se statistiken och få svar på sin fråga var alla flyktingkvinnorna är.
50,5% av flyktingarna är kvinnor. De är inte kvar i Syrien utan har flytt till närområdena. Libanon, Egypten, Jordanien och Irak är svaret på Lamottes fråga. Resan till Europa är lång och farlig och slutar numer ofta i taggtråd. Att man skickar yngre män som 1) sannolikt är de med störst chans att överleva resan och 2) sannolikt de med störst chans att kunna etablera sig i ett nytt land om det skulle bli aktuellt och 3) garanterat är de som löper störst risk att bli uttagna i väpnade konflikter är inte konstigt. Det handlar inte på något sätt om att syriska män skulle ha gett upp det fantastiska västerländska hederskodexet om ”kvinnor och barn först” (som förövrigt är en myt, vid till exempel alla katastrofer utom Titanic har största andelen dödsoffer varit just kvinnor och barn) utan om vem som kan fortsätta flykten längre bort. Kvinnor och barn är redan i (den förvisso relativa) säkerhet som finns i grannländerna.
Jag håller med Lamotte om att vi borde göra mer för att hjälpa i närområdena. Att donera till Rädda barnen eller till Läkare utan gränser vore en fantastisk bra start för alla som skulle vilja göra en insats för kvinnor och barn.
Men den stora och viktiga genusaspekten här ligger inte i hur syrierna har valt att fly utan i hur väst har valt att bemöta det. Underförstått i Lamottes text och i mängder av liknande texter som florerar på Internet just nu finns nämligen tanken om att kvinnor och barn skulle vara mer skyddsvärda än män och att männen som flyr är ynkryggar. Att de män som lyckas med den lång och farliga resan till Europa likväl inte skulle vara förtjänta av skydd för att de är just män. Man undrar ju lite var alla de där mansrättsaktivisterna är någonstans när det faktiskt på riktigt skulle finnas män som skulle behöva få sitt människovärde försvarat här. För det är ju trots allt så att män inte är det minsta bättre utrustade att stå emot kulor eller knivar, bombsplitter eller granater. Män dör av sådant, precis lika lätt som kvinnor gör. Män är inte mer än människor de heller.
Lamotte påpekar att kvinnor inte startar krig, vilket förvisso är (nästan) sant. Men de män som nu flyr Syrien var inte heller med och startade kriget. De män som nu flyr är precis lika oskyldiga till kriget som kvinnorna är.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja, precis. Var är mansrättsaktivisterna nu? Mitt i prick som vanligt Charlotte.
Tack!
Precis. Den där bilden på den drunknade treåringen förklarar med all önskvärd tydlighet varför folk i allmänhet inte tar med sig barnen på flykt, utan försöker få dem på tryggare vägar när de väl hittat ett tryggt ställe.
Jag förstår inte heller de som argumenterar för att de unga männen ska stanna och ”slåss för sitt land, minsann”. Vem ska du slåss mot i ett blodigt inbördeskrig? Ska du hata din granne, eller ska du försöka komma till ett ställe där du får leva i fred?
I Vibeke Olssons Molnfri bombnatt kan man läsa om en äldre kvinnas minnen från Nazityskland. Hon är numera bosatt i Sverige och vädjar till statsministern att släppa in de unga männen från Balkan (den är skriven på 1990-talet) som vill fly kriget – de vill inte bli bödlar. ”Jag vet hur det är, jag har älskat en bödel.” Det är en bok jag återkommer till ofta.
Ja alltså devisen ”slåss för sitt land” är ju så sanslöst malplacerad i ett inbördeskrig av den här kalibern.
Fy, jag blev så besviken när jag läste de där insinuanta förnumstigheterna.
Man hade kanske hoppats på lite mer, jo.
Jag har haft en artikel på Yles sidor öppen och oläst i ett par veckor, som jag äntligen läste igår. Den är på finska, den som kan språket får gärna läsa den i sin helhet och sprida den vidare: Lähi-idästä katsoen Suomen pakolaiskeskustelu näyttää sydämettömältä:
http://yle.fi/uutiset/nakokulma_lahi-idasta_katsoen_suomen_pakolaiskeskustelu_nayttaa_sydamettomalta/8245634
Marika Kataja-Lian skriver om Syrien, om hur folk verkligen inte lämnar sitt hem om de inte måste, om att de inte vill fly till ”de rika arabländerna” för att de inte vill leva i en diktatur (de heller), hur en smarttelefon är deras enda sätt att hålla kontakt med familjen (skulle inte du ta telefonen med dig?) – och hur det hursomhelst inte är säkert att lämna den efter sig, eftersom där finns uppgifter som hemliga polisen kunde utnyttja. Och hennes slutkläm om de helt omöjliga valen som de här utskällda unga männen står inför är betydligt mera välformulerad än min: på vems sida ska man stå, när alla alternativ är omöjliga?
”Sitten vielä kysymys nuorille miehille. Käsi sydämelle. Jos kotimaasi hallinto olisi diktatuuri, joka hakee viattomia perheenjäseniä kotoa kidutettavaksi sinut kiinni saadakseen, joka ampuu siviilejä helikoptereista tynnyripommeilla ja tekee kaasuiskuja lapsia ja vanhuksia vastaan, ja jos toisella puolella olisi Isisin päitä leikkaavat terroristit, ja kolmannessa osassa kaupunkia al-Nusran al-Qaida-sidoksiset ääri-islamistit ehkä Tunisiasta tai Tshetsheniasta – niin, kenen joukoissa seisoisit?
Kenen isänmaata sinä puolustaisit?”
Tack Charlotte. Det var precis de argumenten jag ville ha belägg för. Lite siffror från säker källa är ju inte heller fel! Varför kan vi inte bara se varandra som människor och hjälpa varandra i nöd. Kram!