Etikettarkiv | Stipendieansökningar

Nu kan ni köpa min bok (igen)

Här sitter jag och panikar lite smått över stipendieansökningar som måste in lite tidigare än vad som tycks kronologiskt möjligt. Och så skickar det inte helt okända förlaget Routledge (Taylor & Francis) ett meddelande om att jag får erbjuda vänner och kollegor 30% rabatt på deras böcker eftersom jag är författare hos dem.

JAG ÄR FÖRFATTARE HOS ETT FÖRLAG

Jag har jobbat så jävla hårt för det kontraktet. Så många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Så länge som jag inte har vågat säga något eftersom jag hela tiden varit rädd att det skulle falla på målsnöret.

Men nu är den här. Min bok. Till det facila priset av endast £115.

Bildresultat för say what gif

Ni som inte omedelbart vill skaffa den inbunden kan a) köpa den som e-bok för ungefär lika många pengar som en vanlig normal bok, b) se till att ert bibliotek köper in den och sedan låna den därifrån, c) satsa på att den i något skede kommer ut som lite billigare pocket (men inte fet chans) eller d) vänta tills jag har fått mina extra ex och lottar ut ett.

Här, vänner och kollegor, är er rabattkod. Peace out.

https://www.crcpress.com/rsc/images/catalog/ADS19__Social_Media_1024x512.jpg?utm_medium=email&utm_source=EmailStudio&utm_campaign=B190911245_3407013

Nog klarar man ju vappen

Här sitter jag i det sprakande skenet från tända ljus och skriver stipendieansökningar, så här på Valborgsmässoafton. Främst förstås för att them stipendieansökningar aint waiting for någon men också lite för att det är ganska skönt. Skönt att ha ett ställe där man kan känna sig hemma och där man kan få sitta och jobba nästan oavbrutet i flera timmar.

Betydligt sämre kunde man ju ha det.

WIN_20160430_211605

Ansökningstider

Jag hade egentligen inte tänkt berätta något. Jag hade tänkt att sedan jag lämnat in ansökningshandlingarna i fredags så ska jag bara glömma att det någonsin har hänt och gå vidare med mitt liv. Men jag klarar det inte.

Det är nämligen så att det har öppnats ett vikariat. Det enda i sitt slag i Finland. Det är för en svenskspråkig doktorand i historia som skriver om det svenska i Finland  (I KNOW!! Det är ju JAAAAG!!). Tjänsten innebär inte bara en riktig månadslön i ett år utan även ett eget arbetsrum nära universitetet och arkiven och bara några dörrar bort från vänner jag tidigare arbetat med. Ord räcker liksom inte till för att beskriva hur mycket jag skulle vilja ha den här tjänsten.

Jag är knappast ensam om det. Nu slår förstås paniken över att jag lämnat in en undermålig ansökan till. Det är ju inget nytt, om vi säger så.

Forskningsplanen är bra. Den är jag faktiskt riktigt nöjd med. Den är uppdaterad med de preliminära resultat jag kan bjuda på och håller sig ändå under det tillåtna teckenantalet. Men ansökningsbrevet hörrni. Vafan. Jag har fullkomligt missat att skriva att jag är med i ett prestigefyllt projekt som hade kunnat ge extra poäng. Och jag glömde helt att redogöra för hur jag blivit finansierad fram tills nu – trots att jag tidigare fått stipendium från just den här nämnden och att jag för fucking tillfället är finansierad av deras organisation. Det hade ju kunnat vara helt relevant information.

Så nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på mina urkunder istället för hur de ansvariga får min ansökan framför sig och bah ”jomen henne har vi ju betalat en massa till men det tyckte hon inte var värt att nämna, vassegod det var så lite så”. Och jag kallsvettas över hur jag kunde ta dagar till att kontrolläsa alla ansökningshandlingar och ändå inte få det rätt. Tur att jag inte skrev i ansökningsbrevet att jag var noggrann den här gången i alla fall.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, eh.. nyfiken och har jobbat stenhårt de senast åren. Det är tack vare er, men vi snackar inte om det oki?

Vänliga hälsningar

Gissa vem”

Men samtidigt alltså. Tänk om? Tanken virvlar genom mig som bubblor av hopp. Tänk om det trots allt kanske, kanske går vägen.

Nu måste jag släppa det här och bara köra på. Nästa vecka ska jag plita fler ansökningar för vid slutet av året går mitt stipendium ut. September är sån. En evig berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan.

Oops I did it again.

Kommer ni ihåg den där gången jag lämnade in en ansökan till ett doktorandprogram som i princip var för jurister och sedan inte undertecknade min ansökan? Som om underteckningar av dokument inte har så stor betydelse inom juridiken.

Nu har Helsingfors universitet lediganslagit betalda doktorandplatser så jag sökte förstås, den här gången till doktorandprogrammet för historia och kulturarv. Och så fyller jag i mitt eget födelsedatum fel. För det där med årtal är inte så viktigt när man studerar historia.

”Hej!

Ge era pengar till mig för jag ansvarsfull, noggrann och född i farstun ett datum jag själv hittade på.

Tack på förhand!

Med vänlig hälsning

Den sifferblinda historikern.”

20131030-121805.jpg

Kuriosa: Jag gjorde bara mig själv en knapp månad äldre. Inte några hundra år som jag först höll på att göra. Och månader liksom. Vem hinner räkna dem ändå?

Mina stipendieansökningstips

Så där ja. Nu var det klart för den här gången. Alla stipendier som borde sökas under septembers ansökningscirkus har blivit sökta. Och så är det dags att sammanställa en lista med väl beprövade tips och trix att tänka på när man ska söka stipendium.

1: Det du inte söker kan du inte få. Det låter kanske väldigt bisarrt, men så är det. Sök. Sök. Sök.

2: Det värsta som kan hända om du söker ett större belopp är att du inte får allt. Så sök alltid maxbelopp. När man söker från sådana som delar ut helårsstipendier, kan man kontrollera nuvarande index (för år 2013 är ett helår 23.000) och från sådana som gått ut med storleken på stipendiet söker man max enligt deras anvisningar.

3: Räkna in avgifterna till LPA i din ansökan. För ett helår ska drygt 11% gå till LPA.

4: Läs igenom anvisningarna.

5: Följ anvisningarna. Någon berättade att den första sållningen av lämpliga kandidater görs utgående från vilka som klarat av att följa anvisningarna.

6: Se till att du stavat rätt. Mindre stavfel är kanske inte hela världen, men det ser illa ut. Grundläggande koncept och termer ska vara korrekt stavade (#dethetermålsmanskap). Och för i hela friden: stava ditt namn rätt.

7: Se till att märka alla dokument med ditt namn, förslagsvis genom ett snygg sidhuvud. Repetition är all lärdoms moder, och stipendiegivarna ska lära sig ditt namn.

8: Tänk aldrig ”ja, ja, jag fyller i kontaktuppgifterna sedan”. Fyll i dem direkt. Tro mig.

9: Gör aldrig någonsin roliga små anteckningar på sådant som ska skickas in. Just då kanske du är säker på att du kommer ihåg att ta bort ”för att jag har stora boobs” i rutan ”motivera varför din forskning borde finansieras”, men ångesten när du inte minns vad du i slutändan skickade in är helt i stil med den där gången någon som gärna vill vara anonym råkade kalla den tillförordnade professorn för tillfredsställande professor.

10: Var inte blyg med vad du kan. Du kanske inte behöver skriva ”jag kan dansa också”, men tänk på att stipendiegivarna vill kunna vara säkra på att du kan genomföra vad du söker pengar för.

11: Var ute lite tidigare än i sista sekunden (#takesonetoknowone). Särskilt om du har barn. Sannolikheten att något barn spyr på ditt tangentbord två timmar innan ansökningstiden slutar är ungefär fyramiljonersjuhundrafemtiotretusenåttahundrafemton gånger större om du inte har lämnat in redan tidigare.

12: Kom ihåg att en del fonder vill att man inte bara skickar in allt digitalt utan även printar och skickar in vanliga papperskopior. Av hela ansökan. Som man just skickade in digitalt. Det finns 23.000 anledningar att inte leka rebell och försöka rädda regnskogen just då.

13: Skriv under. Jo. Gör det.

Jo, jag vill också ha pengar tack!

Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.

Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.

Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.

Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.

Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.

Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!

Prioriteringar med Handledare B

Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.

Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.

Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.

Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.

Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.