Etikettarkiv | Utsatta unga flickor

Unga, rädda landsbygdskvinnor

Inte ont anande läser jag YLEs artikel om försäljningen av lantgårdar. Tydligen är försäljningstiden för byggnader (men inte skog och mark) numer flera månader lång och de som helst köper är unga kvinnor. Verkställande direktör på Länsi-Suomen Metsätilat Oy, Jukka Pusa, menar att:

”Unga kvinnor uppfostras nuförtiden så att de inte är skrämda av att bo själva på landet eller ens mitt i skogen. […] Ofta har de förstås en stor hund, och kanske en häst. Klart att man tillsammans med en stor hund sedan bra vågar bo där.”

Alltså.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Jo, det är spännande och relevant att det främst är unga, ensamlevande kvinnor som söker sig till landsbygden. Men det är varken spännande eller relevant att höra Pusas spekulationer kring unga kvinnors nutida uppfostran och rädslor för skog och ensamhet. Jag kan inte ens kommentera det utan att upprepa en massa självklarheter, som att det till exempel inte finns några indikationer på att varken känslan av trygghet eller dokumenterad säkerhet för unga kvinnor skulle vara större i staden – snarare tvärtom. Även ensamma män håller sig med stora hundar. Kvinnor har bott ensamma på landsbygden – och rent av mitt i skogen – långt innan vår samtids tankar om barnuppfostran och feminism slagit igenom. Även män kan vara rädda. Unt so vidare.

Det är den här sortens smygande, självklara sexism som lite större medvetenhet hade kunnat stoppa innan den nådde artikelform.

Pusa påpekar nämligen också att den främsta anledningen till att unga kvinnor flyttar till landet är prisnivån. Varför inte istället utveckla det och tala om medvetna konsumenter, en generation som återgår till att prioritera boende framför upplevelser eller kvinnor som investerare i landsbygden?

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

It’s my blog and I svär if jag fucking vill det.

Näe hörrni. Nu får det faen i mig räcka. På mitt inlägg om självsvält och kroppsideal kommer man efter man och bah’ ”mäh, det är faktiskt vetenskapligt bevisat att män tänder på kvinnor med kurvor och får man inte säga någonting om man är man längre eller va”. Vad är det för fel på er? Vad i helvete har ätstörningar med mäns sexuella preferenser att göra? Ingen-fucking-ting.

Inget.

Nada.

Ni har inte fattat problemet. För ni vägrar fucking lyssna på vad man säger. Här kommer det i versaler: KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA KOMMER INTE ATT MÅ BÄTTRE FÖR ATT NI SÄGER TILL DEM ATT DE BORDE GÅ UPP I VIKT FÖR KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA GÖR DET INTE FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA ER. Därför är det fullkomligt jävla irrelevant vad ni tycker är snyggt, eller vad vetenskapen säger att standardmannen tänder på, eller vad i helvete ni tycker om kvinnors skönhetsideal.

Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen. Jag hoppas innerligt att ni inte upplyser er dotter som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, som skär sig själv i armarna, som tynar bort, försvinner in i sig själv, om att hon ska sluta för ingen man vill ha ett benrangel. Sitt ner på läktaren och håll käft.

 

Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.

Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och  lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.

För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.

De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.

Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.

Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.

Att gå över gränsen; ungdomsradio och ansvarstagande

Här i Finland finns det en svenskspråkig radiokanal för ungdomar, som kallas Radio X3M. Jag brukar lyssna ibland, inte för att jag riktigt ingår i deras målgrupp kanske, utan för att de i allmänhet spelar bäst musik. Och så i torsdags, på väg för att hämta barnen från några kompisar, lyssnade jag på två män på X3M som diskuterade ett fall i USA med sexuella trakasserier av en trettonårig flicka. De började med att berätta hennes namn (som jag inte minns, och heller inte har för avsikt att upprepa) och sedan hennes berättelse om hur hon blev mobbad i skolan för att hon hade så stora boobs, om hur hon dagligen blev utsatt för sexuella trakasserier, om hur hon och hennes mamma hade gått till rektorn(?) för hjälp och råd. Och om hur rektorns svar blivit att det knappast skulle löna sig för den här trettonåringen att byta skola för med sådana boobs skulle hon säkert bli mobbad vart hon än kom och att skulle man inte kunna överväga en bröstförminskning istället.

Jag vet ingenting om det här fallet mer än vad som berättades på radio där och då men av förståeliga orsaker (been there, done that) kunde jag verkligen relatera till den där flickans vanmakt och frustration. Därför var jag också nyfiken på hur två (gissningsvis ganska unga) radioprofiler tänkte kring hela härvan. Först konstaterade de att det var märkligt att någon ens skulle vilja mobba henne. Inte för att hon var en oskyldig trettonåring eller för att hon skulle förtjäna bättre, utan för att killar ju tycker om stora boobs. Så näe, det kunde ju inte vara killar som mobbade henne i alla fall. Det kunde det inte. Det var säkert de andra tjejerna som var avundsjuka på henne, och det kunde man ju förstå. Och liksom hallå. Inte kunde man ju göra en bröstförminskning på en tjej som bara är tretton. Men kanske det skulle finnas något intresse av en ny porrgenre?

Det är inte en överdrift att påstå att jag blev smått irriterad. Eller. Ni vet. Jag blev faktiskt uppriktigt asförbannad, stanna-vid-vägkanten-och-skrika-rasande, inte-ens-lol-cats-kan-rädda-situationen-arg. Så ska vi börja med att tala om det där med mobbning, och säga att det inte är ok. Det är inte ok att mobba andra, av någon som helst orsak; så har vi det sagt. Sedan behöver man väl inte vara genusvetare för att tycka att det är en smula problematiskt med resonemanget om vem som skulle tänkas vilja mobba en trettonåring med stora boobs. Att det måste vara svartsjuka tjejer eftersom killar gillar storbystade tjejer – som om allt tjejer tänker på är att trycka ner andra tjejer för att vinna killarnas tycke och som om allt killar tänker på är kupstorlek. Om vi för den här gången bortser från att resonemanget är så könsstereotypt och generaliserande att det vore skrattretande om det inte hade drivits i radio för unga, kan vi istället fundera över hur det känns att vara ung kvinna och lyssna på den där diskussionen. Och jag kan berätta om hur det var att vara inte-riktigt-så-ung-längre-kvinna och lyssna. Jag vet nämligen hur det är att gå till skolan och ständigt hålla armarna i kors för att försöka skydda sig själv, att gråta över den stigande paniken av att inte få vara den som bestämmer vem som får röra en och att sitta ute i kapprummet med indignerat blossande kinder när andra skrattar över att man inte kunde försvara sig den gången heller. Jag vet också hur det är att försöka förklara för vuxna, att äntligen våga säga något, och att få svaret att killar är sådana – som om det som hände mig och som fortfarande händer unga flickor dagligen på även de bästa skolor skulle vara en naturlig effekt av att världen är indelad i pojkar som tar för sig och flickor som tiger. Så när två unga killar, som fått det stora privilegiet att göra sina röster hörda i ett medium som unga lyssnar på, som unga kan ta till sig, bekräftar att det är så världen ser ut och att det är något man kan försöka skämta om men inte ändra på så hoppas jag att de förstår hur det känns att vara en av alla de där unga tjejerna. Att de förstår och att de aldrig får unga tjejer att känna sig så utnyttjade och bortglömda någonsin igen. Att de förstår hur deras resonemang förstärker och bekräftar missuppfattningen att eftersom alla killar gillar stora boobs så är det rätt om de visar det, oavsett om flickan mår så dåligt av det att hon vill byta skola för att försöka komma undan.

Men va fan får man inte skämta om nånting längre eller?

Jodå. Det får man. Man får skämta om stora boobs, tonårsangst, ungdomars reptilhjärnor och korkade vuxna. Men man får inte ta en ung flicka som är känd endast för att hon mår dåligt och inte får adekvat hjälp och sätta hennes namn – hennes person – som centrum, och man ska dessutom vara väldigt medveten om vilken sorts bild man ger alla dem som har ett annat namn men en precis likadan situation. Alla dem som sitter och tänker att det där kunde vara jag. För när allt kommer omkring är en trettonåring ett barn som oavsett kupstorlek inte får ha sexuella kontakter på grund av omognad, som skyddas under barnkonventionen i ytterligare fem år. Fem. År. Och det finns förövrigt redan en porrgenre för sådana unga som samhället inte lyckas skydda. Den kallas barnporr och är förbjuden i princip över hela världen. Hoppas att inte radiopratarna blir ledsna över att det inte var deras geniala idé.

Det där med gränser för vad man får skämta om är svårt, men den här gången var X3M långt över på fel sida.

Och om det nu inte var tänkt som humor, om det var ett försök till en uppriktigt, samhällskritisk diskussion, kan jag tipsa om att det vanligen i sådana situationer är vanskligt att föreslå porr i allmänhet och barnporr i synnerhet som en kreativ lösning på sexuella trakasserier och ungdomars psykiska ohälsa.

Hej Mattel!

Jag antar att ni redan har fått en hel del brev med kommentarer kring den kroppsbild de trådsmala Monster High-dockorna presenterar. Jag vet att ni har ett ansvar att producera leksaker som barn vill leka med, kravet på att gå med vinst kan man väl knappast komma ifrån, men jag tänker mig ändå att de barn som vill ha Monster High snarare vill ha dem för de vackra färgerna, de tuffa frisyrerna och coola kläderna än kroppsformen och att det därför inte skulle påverka försäljningen negativt om dockorna inte såg ut att ha nått den dödliga fasen av många års kamp mot ätstörningar. Däremot råder det inom forskningen inga tveksamheter kring att leksaker, som exempelvis Monster High, kan påverka självbilden hos de barn som leker med dem, vilket man kanske hade hoppats kunde ha fått er att tänka till ett steg extra innan ni valde att göra dockan efter Barbie ännu smalare. Men kanske är det en marknadsföringstaktik från er sida, det där med smalheten? Är det egentligen en kommersiell flört med Monster Highs tema – döden? För ni kan väl inte ha missat hur många unga flickor i dag som tror att de är för tjocka för att duga, som blir allvarligt sjuka, som svälter sig själva i tron om att deras smalare jag ska vara bra nog för att accepteras och att dessa unga flickor har ungefär samma kroppsform som era Monster High just innan deras kroppar ger upp och kampen är över?

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om för allt det där vet ni säkert redan! Nej, jag tänkte faktiskt inte alls skriva till er om sjuka kroppsideal för jag bestämde mig för att dockor som har blå hud, gälar, vampyrtänder, vargöron och whatnots ändå har så långt kvar till verkligheten att ni inte behöver ännu ett brev om kroppsideal. Och ska jag vara ärlig; min dotter älskar Monster High! Särskilt älskar hon den dockan hon fick i present av sin Mummi: Lagoona Blue. Så jag gissar att er tanke knappast var att göra en docka som genusmedvetna föräldrar ska ondgöra sig över, utan att göra en leksak. En docka med vackra färger, tuff frisyr, coola kläder och i ärlighetens namn väldigt underfundigt namn. Helt enkelt en kul docka att leka monsterlekar med. Därför är det förstås ett ganska stort problem att dockan är så in i helvetes smal att min fyraåring i en helt vanlig lek lyckas knäcka av dockans arm.

Just nu är den ljuva Lagoona Blue förvisad till en hylla där hon får sitta och fundera på hur det går när man inte äter upp sin gröt. Men min dotter är ganska ledsen. Hon gillade faktiskt den där dockan på riktigt. Om ni vill frånsäga er ansvaret för unga flickors självbild genom att göra sjukt smala dockor, och istället bara tänka på att göra populära leksaker får det förstås vara upp till er, men se då vänligen till att dockorna håller att lekas med. Kanske fick vi bara ett måndagsexemplar och kanske Lagoona Blues armar inte egentligen har gjorts så smala att de knäcks? Säkert skickar ni då en ny, hållbarare Lagoona Blue till min ledsna dotter, eller hur?

Tack på förhand!

Charlotte, mamma till Tilda

20121023-113248.jpg

Flickors utbildning

På det Stora Internätet rör sig nu en osedvanligt stor mängd notiser som uppmärksammar flickors situation i världen. Inte minst blev det ju aktuellt sedan den lilla flickan Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet utanför skolan för att hon stått upp för sin och andras rätt till utbildning. En del av mig tycker att det känns fel att det talas så mycket om behovet av stöd till utsatta flickor. Barn i behöv av hjälp ska få det oavsett om de är flickor eller pojkar. Det är en principsak. För det finns miljoner små pojkar där ute som mår väldigt dåligt, som inte får gå i skola och som inte har någon framtid.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att flickor fortfarande i alltför många länder saknar rättigheter som pojkar har. Barn i fattigdom far illa oavsett om de är pojkar eller flickor och det bör uppmärksammas och motarbetas, men även flickor från familjer som inte lever i total fattigdom saknar utbildning, framtidstro och egenvärde. Det är inte fattigdomen som är förklaringen till deras situation, utan att män med uppfattningen att kvinnor på grund av sitt kön är mindre värda tillåts sätta reglerna. Genom att utbilda flickor ger man dem en chans att visa dessa män att flickor kan och att flickor och kvinnor förtjänar samma grundläggande rättigheter som pojkar och män. Och att utbildning av flickor är ett hot mot de strukturer som håller kvinnor nere är uppenbart – varför skulle man annars skjuta en liten tjej vars enda brott är att hon vill lära sig saker?

Därför är jag övertygad om att det är genom att adressera flickors situation i världen som vi kommer framåt med det här. Tänk om lika många små flickor som små pojkar skulle få utbildning i de länder som konsekvent diskriminerar kvinnor. Tänk vad det skulle göra med förutsättningarna för nästa generation. Tänk om fler börjar ställa sig upp så som lilla Malala gjorde och tänk när det inte längre finns tillräckligt med kulor för att tysta dem alla. Tänk. Utbilda. Och låt tänka fritt.

Unga flickor och utsattheten

På Facebook går nu följande bild runt. Någon tycker att det är kul att en ung flicka tycker att det bästa med att vara tjej är att man har bröst. Jag vet inte varför hon tycker det. Kanske hon tycker att det är en av de få saker som skiljer sig mellan att vara tjej och att vara pojke. Men skit samma varför hon gillar bröst.

De män (för det är flest män) som nu roar sig med att håna den här tjejen, som med namn och bild hängs ut under den intelligensbefriade beskrivningen ”äcklig hockeyslyna” och uppges ha en ”objektifierande livssyn” baserat på fyra små ord utan kontext, borde ta ett steg tillbaka. Vad ni gör just nu är just en av de där grejerna som får unga flickor att skära sig, att svälta sig, att hata sig själva.

Ta bort bilden. Sluta dela den. Väx upp och skaffa ett liv.