När man studerar historia måste man göra någon sorts tidsindelning för att göra tusentals år av mänsklig aktivitet begriplig. Att de indelningar som gjorts bottnar i en patriarkal syn på historien är ungefär lika självklart som att de numer kritiseras hårt. För mig som jobbar med svensk senmedeltid finns det en hel del att fundera på, särskilt om man just kommit hem från en konferens som i princip behandlade tidigmodern tid och räknade det från 1400-1800. För jag har alltid sett mig själv som medeltidshistoriker, men min nuvarande forskning går ju fram till 1550 och därmed även en bit in på renässansen och den tidigmoderna eran, även med svenska mått mätt.
Men i Italien börjar renässansen redan på 1300-talet. I Tyskland räknar man ofta att medeltiden tar slut vid mitten av 1400-talet, då boktryckarkonsten får ett uppsving. I Spanien har förstås återerövring (La Reconquista) blivit en brytpunkt – trots att det egentligen var en väldigt lång process. Och så är det det där med upptäcktsresor, statsutveckling och sånt.
Så. Vad är det egentligen som jag borde förhålla min egen forskning till, rent tidsmässigt? Borde man räkna tidsepok och tänka att själva historiens stadiga utveckling och våra artificiella tidsindelningar är av störst betydelse, så att jag borde jämföra det senmedeltida Sverige med andra länders senmedeltid och få en förskjutning på rent av århundraden? Eller är det viktigare att man rör sig inom dåtida samtid, det vill säga svenskt 1400-tal ska relateras till italienskt 1400-tal trots att det är himmelsvida skillnader i sådant som statsutveckling och ekonomisk utveckling? Eller borde man alltid göra en ämnesspecifik avvägning, och i så fall, påverkar det hur svensk forskning kan relateras till annan svensk forskning om det inte finns generella riktlinjer för tidskontexter?
Nu antar jag att de flesta redan har så att säga hoppat av tåget. Men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud i dag. Beträffande mitt eget ämne kommer jag att se de andra nordiska länderna i sin samtid, och sedan se mitt specifika objekt (målsmanssystem) utifrån medeltida kontext i övriga Europa. En sorts kombination alltså.
Hit och dit och tillbaka igen 
Någon gång skulle det vara intressant att träffas och diskutera legitimetsuppfattning från historiskt perspektiv. Vad hände egentligen under renässansen i Europa? När staterna började utvecklas måste ju också legitimitetsuppfattningen ha ”generaliserats” till ett mer allmänt plan. Eller är det bara under de senaste århundradena som man kunnat skönja en legitimitetsuppfattning som har nationella gränser? Eller är det en skimär? Har legitimitetsuppfattningen alltid varit lokalt förankrad, i den verklighet där olika sociala grupper levt. Sådant går jag och funderar på. Men på något sätt tycker jag att Gustav Wasa och statskyrkan måste ha något med saken att göra….
Ujujuj! Mycket intressant här! Jag återkommer med ett inlägg så snart jag får tid, ok?
Och så kan jag rekommendera Derek Fewsters avhandling om nationalism och skapandet av historia: ”Visions of Past Glory: Nationalism and the Construction of Early Finnish History”. Studia Fennica Historica 11 (Helsinki: SKS, 2006)
Kul! Väntar med iver. Märkte just att Habermas använder 1700-talet som referens när massmedia (innan massmedia blev uppköpt av privata intressen) och coffee houses fungerade som mediatorer ”in the public sphere”. Men jag har för mig att Habermas ändå håller sig inom nationella gränser, så hans teorier går inte tillräckligt långt tillbaka för mig.