Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.
För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.
Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.
Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.
Hit och dit och tillbaka igen 
Som vit man lever jag snarast ständigt med funderingar om i vilken grad jag verkligen fått min position på grund av vad jag faktiskt kan och bidrar med och hur mycket som beror på omgivningens fördomar grundade i mitt kön och min hudfärg. Det lustiga är ju dessutom att ju högre position jag får desto mer reproduceras omgivningens höga tankar om mitt kön och min hudfärg. Så jag får bättre jobb på grund av det och sen när jag fått mina fina jobb så hjälper de mig att framstå som en viktig vit man men pondus (trots att jag åtminstone just nu svarar på en blogg när jag borde jobba ;-)).
Men precis som du säger, den heliga meritokratin existerar inte i verkligheten. Efter att ha varit inblandad i diverse rekryteringar så nser man att tron på att den bäste får jobbet är lika missvisande som att tro att evolutionsteorin menar att ”den starkaste överlever”. Anställningar sker utifrån mängder av olika premisser som inte alltid har med exakt hur man kommer sköta sina arbetsuppgifter och så har det varit sen långt innan kvotering ens blev en politisk fråga.
Jag tror att det går alldeles utmärkt att diskutera jämställdhet i form av enskilda åtgärder som exempelvis kvotering. Men kvoteringsdiskussionen är ju precis som Köhler skriver ofta teoretisk eftersom det i princip inte existerar någonstans (åtminstone inte i Sverige). Däremot finns det ju mängder av arbetsplatser som har en strävan att få en jämn könsfördelning och en representativitet från andra kulturer på jobbet som en del av jämställdhetsarbetet. För att få livet att bli jämställt tror jag dock att man måste ge sig på alla möjliga aspekter, jämställt arbetsliv är ett, ansvaret hemma ett annat, könsroller osv. När jag fick mitt första postakademiska jobb så var det som handläggare på en större avdelning där vi var som minst 3 män och ett 40-tal kvinnor. Där hade man som mål att öka antalet män och skrev också ut det i annonserna (vilket under hela min tid där fick effekten att man fick dubbelt så många manliga sökande som kvinnliga till varje plats vilket ökade urvalet). Problemet var att många män också slutade. Varför? Oftast, vilket också stämde för mig, var det för att löneutvecklingen var för dålig. Det var en arbetsplats som på grund av att många av kvinnorna hade barn var mer inriktad på flexibla arbetstider och möjligheten att vara ledig än en stark löneutveckling. Det var jättebra så klart när mina barn var små men samtidigt hade jag ju ”kravet” på mig att tjäna pengar (min fru hade inte fast jobb då). Vi diskuterade det vi fikat vid ett tillfälle och nästan alla kvinnor som var gifta hade män som tjänade bättre än dom hemma. För dom var det viktigare att kunna gå tidigare än att höja lönen.
Så det hänger ihop tycker jag. Genom att män ex. genom en individualiserad föräldraförsäkring tar större ansvar för barnen så kommer mäns krav på ett flexibelt arbetsliv öka. När män är mer hemma med barnen så kommer kvinnorna att behöva arbeta mer och kräva högre löner för att få ekonomin att gå runt. Genom att aktivt arbeta för att arbetsplatser har en jämn könsfördelning, såväl bland sjuksyrror som sopåkare och i styrelser, så kommer inte arbetsplatser nischas till inrikta sig mot antingen löneutveckling eller flexibilitet utan det kommer att behövas båda delar för att allt ska gå runt. Och så könsrollerna på det så klart. Varför känner jag pressen att byta jobb för att tjäna mer pengar samtidigt som min fru känner pressen att hämta tidigt från förskolan i stället för att satsa på jobbet?
Som sagt, många delar att få ihop och oavsett om vi kör med kvotering eller inte, men det viktiga tror jag ändå är att jämställdhetsarbete är något som man måste göra aktivt. Tycker nog ändå att det är där Ivar Arpi kör allra mest i diket, när han skriver om att män väljer att vara hemma mer nu än 1974 när föräldraförsäkringen infördes och tror att det bara är nåt som råkat hända av sig självt.
Usch då så förvirrat! Ledsen för det, det där sista om föräldraförsäkringen läste jag visst i en annan artikel om kvotering som Ivar Arpi skrivit. Hamnade visst i ett Arpi-stim.
Någon smart, minns inte vem, sade att hon hellre blir inkvoterad för att hon är kvinna än utkvoterad för att hon är kvinna. Jag kan inte annat än hålla med.