Det kommer en baby!

Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.

Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.

Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.