Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!
Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.
”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.
Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.
När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”
I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:
jag tror mig fatta feminismen men inför vissa analyser känner jag bara ”yeah I know some of those words”: twitter.com/kwasbeb/status…
— Jack Werner (@kwasbeb) 2 juni 2013
Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:
”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig
Töntar”
Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.
För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.
För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.
Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.
Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.
Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.
Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att
”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. […] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”
Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.
Hit och dit och tillbaka igen 
Hej Charlotte
Det är jag som är JemyM. Jag är postkolonial feminist, queerfeminist, ”före detta trans” (invecklat) och som ”lol” säger ”tönt”.
Blev så glad över detta inlägg för det kom så lägligt. Akademisk feminism i tredje vågen har nog ett problem att den kan bli akademisk och svårnådd. Det är synd. Det ligger i maktdiskursanalysers natur att de är väldigt komplicerade. Vi formar ord som vi kan använda för att pressa ner mer information i några få meningar som är intutitivt begripliga för de som delar vår kunskap, men obegripliga för andra. Jag skrev min kommentar till personer som kan det här om intersektionalism redan och med det antog jag personer som redan ligger såppas långt fram i sina kunskaper att de fattar poängen.
När jag besökte pkfem var det kort efter ett feministiskt forum som funnits i 2 år och med 850 medlemmar kollapsade. Det var en konflikt som på en och samma gång inkluderade nästan alla grupper som hängts ut för att inte passa normen inom feministiska rörelser; icke-vita, icke-heteronormativa, personer av avvikande sexualtet, manliga feminister etc. När jag (som man kan kalla trans även om det är mer invecklat) hade postat ett inlägg om hur jag som trans mött diskriminering inom feminismen så var det någon som anklagade mig för att skriva ”pretentiöst”. För många var prententiöskritiken mot mig det som fick droppen att rinna över och de gick ur forumet. Jag gick inte ur. För mig var hela processen begriplig, förväntad och lätt att förstå och förklara med feministisk teori, genusvetenskap och den psykologi som förenar alla.
Nu till saken… Tönt har varit ett genuskodat begrepp vilket gör det så intressant att ”lol” använde det. Faktum var, att det var pågrund av ”tönt” mitt liv slogs i spillror som barn och som jag som vuxen kom till ett läge att nej, nu vill jag läsa upp mina betyg, sedan använda vetenskap som verktyg mot extremism. Då var jag 29 år gammal, kunde absolut ingenting och idag är jag 35 år i masterprogrammet i samhällspsykologi med önskan att forska i de kognitiva mekanismerna bakom hatgrupper. För mig har detta varit en existentiell resa för att själv förstå det som hände mig som ung och förstå mitt sammanhang till omvärlden.
Tönten avviker från genusnormer. Så var det iallafall på 80-talet. Den manliga tönten från mansnormer och den kvinnliga tönten från kvinnonormer. Tönt är ett nedsättande ord på avvikande som i regel legitimerar mobbing och diskriminering. Jag har sen jag var tio fått höra att jag pratade konstigt. Idag vet jag att detta kallas för ”hyperlexi”. Jag hade fler avvikelser som alla härstammar från en och samma rot men denna rot är inte det viktigaste, det viktigaste är hur folk mobbar avvikelser från normer och det är mitt öde i livet att jag avviker från det mesta. Mina kunskaper om strukturer, makt etc och min historia inom feminismen är intimt kopplat till hur jag förtrycktes som barn.
Strukturerna bakom dem som använder ”tönt” underminerar också kvinnor. Det här är de strukturer som säger att äkta kvinnor inte studerar, att vetenskap är ”manligt”, att matematik är ”manligt”, att logik är ”manligt”. Vilket inte stämmer. Det är kopplat till maktaxlar kring kunskap, utbildning, intelligens med mera. Jag vet att jag som fick lov att studera och fann att jag kan ta in information snabbare än mina kamrater har ett privilegium. Men jag har valt att försöka använda det för att hjälpa andra, inte för att sko mig själv.
Mvh
JemyM
Jag blev uppriktigt förvånad över ”lols” kommentar för den var så klassisk men samtidigt malplacerad. Att genom att anonymt racka ner på andra och be dem dra när de har kommenterat positivt på ett viktigt inlägg om att inkludera flera och känslor av utanförskap är så bisarrt. Dessutom har jag inte sett ”tönt” som någonting negativt på många, många år. Som larpare, gamer och akademiker är jag säkert tönt. I dag försörjer jag mig på det.
Vad skönt att höra att du känner att du hittat din plats nu, att du lärt dig tillräckligt mycket om dig själv för att kunna se dina styrkor. Det är banne mig inte alldeles enkelt. Och tack för att du tog dig tid till att kommentera här också. Det betyder mycket för mig.
Det är bara så många lager, svårt att släppa det… Plötsligt sätts kontrasterna samman där jag gått från lägst i hierarkin till den som nu blir anklagad för översitteri… Som du säger är historien kring ”tönten” eller ”nörden” betydligt mer komplicerad och en (positiv) utveckling har skett på detta. 🙂 Detta är ett stickspår men genus och spelintresse är ett sidoprojekt jag ägnat mig en del åt.
Jag minns mitt åttio-nittiotal när rollspelare ofta antogs vara satanister som höll på med konstigheter och datorspelare ”lärde sig massmörda” på sina datorer. Datornördar (stereotyp: pojke, finnig, spinkig, djupbottnade glasögon) var ofta avvikande och lovliga byten att mobba i korridoren och stigmatisera i riksmedia. Lol’s kommentar förde mig tillbaka till en videofilm vi såg i klassrummet där en sekvens visade en grupp rollspelare som satt kring ett bord (det var extremt ovanligt att roll- och datorspel visades i media då) och man blev jätteglad och kände sig bekräftad. Men så var det en tjej som kände sig manad att skrika med en skrattblandad ilska ”VILKA JÄVLA TÖNTAR!!!”.
Det var då. Idag är våra intressen mainstream. På den tiden krossades jag av sådana kommentarer. Så sitter jag här idag. Högutbildad och trygg, vars nördintresse i extrema grupper har gjort att jag hela tiden får ta betydligt värre påhopp än så här. Jag känner att det är ett påhopp som försöker sitta på mig men för mig framstår som ett rop från någon som känt sig lika bortglömd som jag kände mig som barn då jag blev kallad tönt.
Jag tycker att det är intressant med akademikerföraktet. Som snart disputerad med bakgrund i arbetarklassen i Norrbottens inland så möter jag det hela tiden i olika former, alltifrån släkt och vänners sneda leenden och kommentarer om ‘riktiga jobb’, till just den här sortens försök att trycka ner genom att insinuera att jag gärna förvillar mig in i en djungel av svåra ord som ingen annan har något intresse av. Om folk inte förstår så är det ett problem om syftet är att interagera. Till exempel om jag ska berätta om min forskning för min mamma. Då får man anstränga sig lite, använda andra ord än man skulle annars, även om det inte blir så exakt som man skulle önska. Men i många forum på nätet – vilket nog ändå är var akademikerföraktet uttrycks tydligast, eller åtminstone mest explicit – så är syftet inte att interagera med alla. En kommentar i en blogg kan rikta sig till den som skriver bloggen eller till andra läsare (eller till båda), men den riktar sig inte nödvändigtvis till alla. Om den som skriver bloggen reagerar på språket så kan det vara berättigat, inte utifrån ett vem-tror-du-att-du-är-perspektiv men utifrån att intersubjektivitet också är en fråga om respekt. Men när andra – som man inte ens pratar med – reagerar som lol gjorde så gör de anspråk på att vara en del av diskussionen trots att de inte är det. Det innebär att kommentatorn både trycker ner genom hånet, men också framhäver sig själv. Det blir ett sätt att säga ‘jag är minsann viktigare än du’. Samtidigt blir den sortens kommentar ofta svår att bemöta. Min spontana reaktion skulle vara att knäppa tillbaka, säga något om att det minsann inte är mitt fel att vissa inte fattar lite mer avancerade resonemang, att de kanske skulle försöka öppna en bok någon gång istället för att bröla som om de aldrig lämnat högstadiet. Men det kan man ju inte säga. Dels är det taskigt, men det funkar också rätt dåligt eftersom det på ett sätt bekräftar det von oben-perspektiv som personen klagar på. Man kan säkert förstå den här sortens mobbingbeteende på många sätt – vem är till exempel den som utövar det och vad har hen för position och bakgrund och så vidare? Men jag kan tycka att det är intressantare att försöka förstå akademikerföraktet som ett samhälleligt fenomen – vad säger det om samhället när den här sortens inställning anses tillräckligt rumsren för att många ska uttrycka den i olika sammanhang (här visserligen anonymt, men förvånansvärt ofta är det inte det)? Vad säger det om hur vi idag ser på görandet av klass, kön, och så vidare? Vad värderas, vad faller inom normen, och vad faller utanför den, i olika kontexter? Det tycker jag är jätteintressant att fundera på.
Det är superspännande med hur akademiker fortfarande ses som överklass trots att det nu är väldigt många arbetarbarn som har universitetsexamen nu. Har det att göra med uppfattningen om att det är underklass att inte förstå månne, liksom oavsett utbildning? Och att vara lagom mycket underklass, mest kanske förstått som arbetarklass, är ju ofta betraktat som något ganska bra i Sverige (och i Finland), så därför blir akademikerföraktet rumsrent.