Historikerns historier · Kulturkrockar

Lilla Genusskolan del 2: representation och intersektionalitet

Ibland kan det kanske kännas som om genusvetare och genustyckare slänger sig med en massa svåra ord. Det är många gånger sant. När man diskuterar saker över en kopp kaffe kanske det inte alla gånger känns helt motiverat men ändå har jag svårt att tänka mig diskussionsämne som har fler svåra ord i vardagligt bruk än just genus. Det kan lätt bli förvirrande. När man forskar är dock alla de svåra orden otroligt viktiga. De här orden – termerna och begreppen – är nämligen grunden till att definiera exakt vad det handlar om. Därför har (nästan) all forskning en rubrik som heter typ ”definitioner” eller ”terminologi” i det första kapitlet. Många av de orden som används inom forskningen för att definiera exakta, begränsade fenomen används väldigt godtyckligt i diskussioner utanför universitetens snirkliga korridorer.

I dagens Lilla Genusskola ska vi ta upp två av de termer som ofta förekommer både inom forskningen och i vardagliga diskussioner, nämligen representation och intersektionalitet. Observera att de definitioner jag ger inte nödvändigtvis är de enda korrekta.

Representation och representativitet: Representation handlar väldigt kortfattat om vem som syns, var och under vilka förutsättningar. Det som representeras ofta är vad vi är vana att se och är normen. Till exempel: ingen reagerar på en reklam där en man och en kvinna kysser varandra medan en reklam där två män kysser varandra väcker uppståndelse. Det finns en heteronorm i samhället. Ett till exempel: En påklädd man omgiven av lättklädda kvinnor är vi vana vid – en påklädd kvinna omgiven av lättklädda män är ovanligt. Alltså: idealmän ska ha kläder på och idealkvinnor ska vara halvnakna. Men representation handlar förstås inte bara om reklam utan kan också handla om till exempel vem som erbjuds taltid.  De flesta som uttalar sig i radio och TV som experter är vita, medelålders män vilket gör att vita, medelålders män är det första folk kommer att tänka på när de hör ordet ”expert” – vilket i sin tur leder till att det är svårt för alla dem som inte är just vita, medelålders män att tas på allvar som experter.

För det är så representation fungerar. När det bara är ett kön som är representerat tillskrivs alla med det könet vissa egenskaper. Representationen blir representativ. Så varför är det här viktiga saker? För att vi inte märker dem om vi inte faktiskt ser till att göra oss medvetna på dem. Snedvriden representation kan enkelt passera om man inte vet vad det är man letar efter för representationen är skapad av och återskapar samhällets normer. Ja, och när det kommer till samhällsbärande saker som expertis och taltid i media är vita, medelålders män fortfarande groteskt överrepresenterade. De är så många att representationen inte är representativ för expertisen som faktiskt finns bland befolkningen. Det handlar både om ren statistik – om mängd – men också om kvalitén på förekomsterna. Rättviseförmedlingen startade som ett svar på sned representation, för att hjälpa ”projekt, organisationer och medier att hitta kompetens” som är underrepresenterad och har visat att det egentligen inte är svårt att skapa en större bredd.

Representation är ett känsligt ämne av den enkla anledningen att det blir skrämmande klart att den vita, medelålders mannen har fått representera hela mänskligheten när man börjar gräva lite i ämnet.

Intersektionalitet: Intersektionalitet är, i mitt tycke, ett av de allra viktigaste begreppen när man diskuterar genus för utan intersektionalitet förutsätter man att det bara finns två olika genus – manligt och kvinnligt. Intersektionalitet innebär att man öppnar även för andra faktorers påverkan. Dessa andra faktorer är i första hand klass och etnicitet men även exempelvis ålder och civilstatus. Att vara ”en riktig man” innebär kanske inte samma sak för den ensamstående Börje som jobbar skift på fabriken som det gör för Peter som är föräldraledig med sin dotter.

I forskning är intersektionaliteten ofta en given begränsning av vad ens forskningsresultat kan appliceras på. För min egen del är både klass och etnicitet helt avgörande eftersom jag bara kan komma åt svenska överklasskvinnor. Mina resultat kan alltså inte med säkerhet sägas representera pigor, eller ens fattiga bondkvinnor. I vardagliga diskussioner ges inte intersektionalitet det självklara utrymme det borde ha. När vi diskuterar våra personliga upplevelser av genus är det alltid utgående från även andra faktorer. Från om vi lever i ett parförhållande, om vi uppfyller heteronormen, vad vi har för hudfärg, utbildning och så vidare. När man lägger ihop alla de sakerna ser man att det inte finns bara ett manligt och ett kvinnligt genus, men också att det inte finns några rätt eller fel i upplevelser.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Akademiskt språk, intersektionalitet och kvinnliga erfarenheter

Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!

Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.

”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.

Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.

När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”

I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:

Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:

”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig

Töntar”

Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.

För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.

För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.

Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.

Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.

Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.

Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att

”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. […] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”

Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.