Det har varit spännande att ha pappa med på konferensen, inte bara för sällskapet utan för att jag på nära håll har fått det tvivelaktiga nöjet att uppleva det manliga privilegiet. Pappa behöver nämligen inte mer än visa sig på konferensen förrän folk förutsätter att han är en person att räkna med. En av professorerna cirklade runt honom för att försöka via hans namnskylt lista ut vem han är. Det viskades och funderades över om pappa var någon man borde veta vem det är, en som man borde se till att presenteras för. En av de unga studenterna försökte bortförklara sin egen okunnighet inför honom genom att påpeka att hen bara var i början av sina studier. Pappa kunde utan problem glida runt och kommentera diskussioner och automatiskt bli tagen på allvar, bara för att han är en medelålders man.
Jag har studerat och senare arbetat med historia på universitetsnivå i 8 år. Pappa är utbildad sjuksköterska. Ändå är det jag som måste bevisa att jag hör hemma i den akademiska världen, som måste arbeta för att bli tagen på allvar. Visst har vi kommit långt så till vida att det nuförtiden är möjligt för en ung kvinna som mig att arbeta mig uppåt, att få chansen att bevisa vad jag kan. Men aldrig att professorerna skulle cirkla runt mig för att ta reda på vem jag är. Inte heller skulle någon med aldrig så begränsad kunskap i historia ursäkta sin okunskap inför mig.
Och inte för att jag önskar att jag vore en medelålders man, det gör jag inte, men jag önskar att det faktum att jag är kvinna inte skulle få påverka synen på min akademiska potential. Under den här konferensen blev det skrämmande uppenbart att världen fortfarande fungerar så.
Hit och dit och tillbaka igen 
Maybe one day… Sen när våra döttrar eller deras döttrar är stora?
Det får vi verkligen hoppas!
Huj vad man blir beklämd.
Jo, det kan man lugnt påstå.
Shit! Läskigt på riktigt.
Mmmm… Skrattretande på ett sätt, men samtidigt riktigt, riktigt läskigt.
8 år på universitetet är ingen garanti för att veta någonting om verkligheten. Ett riktigt jobb, som sjuksköterska eller något annat yrke där man faktiskt gör en insats för sina medmänniskor och bidrar till samhället, ger ofta betydligt mer kunskap och erfarenhet om verkligheten. Praktik slår alltid teori.
Jag tänker inte ens ge mig in i den fullkomligt meningslösa diskussionen om vad som är ett riktigt jobb, men skulle ändå vilja påpeka att det är rätt oförskämt att komma till någon och antyda att den genom sitt yrkesval inte gör en insats för sina medmänniskor eller bidrar till samhället. Att anlita en kunnig medeltidshistoriker som mig om man vill veta något om medeltiden är lika självklart som att anlita en utmärkt sjuksköterska som min far om man är sjuk. På en konferens i medeltidshistoria kan man förvänta sig att den som är medeltidshistoriker borde ha mest trovärdighet, oavsett kön.
Nu tror jag att det är någon annan som inte vet så mycket om den så kallade verkligheten. Förstod du sammanhanget alls?
Tråkigt att ålder och kön fortfarande ska väcka så förutfattade meningar. Folk borde ju istället undra vem den vackra unga kompetenta kvinnan som kan komma med nya kloka perspektiv är 🙂
🙂
Varför ta med sin pappa på en konferens som ligger utanför hans ämnesområde???
Yes, för det är Charlotte som beter sig konstigt, inte de manliga forskare som inte kan tänka sig att en kvinna skulle kunna kunna något i deras forskningsfält. Kul att du hoppar in och liksom kände att du ville gestalta der manliga privilegiet ytterligare genom att lägga skulden på den inblandade kvinnan.
Brukar du själv ta med dig dina föräldrar när du åker på jobbmöten? Jag vill nog vidhålla att det är ett synnerligen udda beteende, ja.
Lite senare idag när jag har mer tid att sitta ner, ska jag skriva en lite längre kommentar om varför Charlottes analys och slutsats är helt fel.
HAHAHAHA! Mikael! Underbart!
Håller helt med Bashflak här. Varför ta med pappa på en konferens som ligger helt utanför hans kunskapsområde? Visst förekommer det att vissa delegater ibland tar med sig respektive eller någon annan anhörig på konferenser, men då är de inte med på själva konferensen utan brukar bli sysselsatta på annat håll via ett anhörigprogram eller så brukar de turista på egen hand. På själva konferensen är de aldrig med. Där är bara de betalande delegaterna med. De som är där för jobbets skull.
Det är inte det minsta underligt att andra delegater förutsätter att din pappa är en kollega – och med tanke på åldern en erfaren och kunnig kollega – om han dyker upp på konferensen. På samma sätt hade de reagerat om det var din mamma som du hade med dig på konferensen.
Förstår inte huruvida det är konstigt att ha med en släkting på konferens har med saken att göra. Vissa måste nog bara hitta något fel i det Charlotte skriver… Kan ju tilläggas att pappa är en hobby-historiker och troligen anledningen till att Charlotte gillar historia från första början. Dessutom hade jag som syster tänkt dyka upp också för att träffa dem eftersom vi alla bor i olika länder. Alla har inte lyxen att hinna träffas på de mer konventionella sätten
Det har inget att göra om det är en släkting eller en vän som följer med på konferensen. Inte heller om personen i fråga är historieintresserad eller ej. En konferens är till för professionella personer som är verksamma i området. De betalar en deltagaravgift för att medverka och gör det som en del av sitt jobb.
Eventuella medföljande medverkar normalt inte på själva konferensen. De är på sin höjd med på konferensmiddagen och tillbringar resten av dagarna som turister, antingen via konferensens anhörigprogram (om sådant finns) eller på egen hand.
Hade Charlottes pappa betalt deltagaravgiften eller smet han in på konferensen utan att betala? Om han hade betalt borde han ha haft en namnlistor där det stod vem han var, vilken titel han hade och vilken institution som han representerade.
Namnlapp menade jag så klart.
Tror du på riktigt att jag smugglade in min pappa? Ifrågasätter du om han har betalt för sig? Holy fuck ändå vad somliga är oförskämda.
Det är väl klart att han hade betalat! Alla arrangörer visste dessutom att han var min pappa och på hans namnlapp stod inget universitet utan bara hans namn. Jag har inte varit på en enda konferens där det inte finns deltagare som inte ska presentera. På den här konferensen var det kanske hälften.
Det är fan bisarrt att vissas första (och andra, och tredje) impuls är att det naturligtvis inte kan handla om könat bemötande utan MÅSTE handla om att du gjort något fel. Jag tycker att du är förbannat bra som orkar svara någorlunda civiliserat mot dylika oförskämdheter. Och man kan ju se det som ett intyg för att du har rätt i din observation; även här tas de manliga akademikerna automatiskt i försvar på samma sätt som din pappa automatiskt ansågs mer kompetent.
Jag har sett samma typ av strukturer i mitt yrke; bland annat kvinnliga chefer och liknande med mångårig erfarenhet som folk bara skitit i för att istället fokusera på någon av de manliga ”auktoriteterna” i sammanhanget. Värst var nog när jag hade en mycket kompetent kvinnlig kollega i estetiska datorämnen. Hon hade massor av års erfarenhet, jag inte ens färdigutbildad och nyanställd. Ändå var det till mig folk vände sig. Och med folk menar jag mest manliga kollegor och chefer. Eleverna hade ju redan lärt sig att hon kunde sina grejer…
Jag läser det inte som att de anser att bemötandet av Charlottes pappa beror på något som hon gjort fel. Du får nog särskilja dels (1) att de anser det ovanligt (eller konstigt) att ta med sin pappa på en jobbkonferens när han inte är utbildad i eller arbetar med något som har med konferensen att göra, och dels (2) att de anser att Charlottes slutsats att bemötandet är beroende av kön inte är solklar.
Sen ska det väl inte behöva påpekas men ett ifrågasättande av charlottes handlande (ta med sin pappa) eller slutsatser (bemötandet berodde på kön) är alltså inte riktat mot charlotte som person, utan just mot hennes handlande eller slutsatser.
Vad är jag om jag inte är mina handlingar och mina reflektioner över dessa? Hur kan saker som kritiserar mig med mitt namn på INTE vara kritik mot mig som person?
Och dessutom så är det inte det minsta konstigt att jag tar med pappa på konferens och bemötandet var otvivelaktig beroende av kön – saker som hade kunnat redas upp av artiga förfrågningar. Eftersom det är så många ”utomstående” med på historiska konferenser är det lätt att se att kön är den avgörande faktorn, för vad som hände när pappa var med har jag aldrig sett hända med någon av alla de kvinnor i samma ålder som följt med (inte mig, men andra). Därmed inte sagt att man inte får ifrågasätta, men det finns många olika sätt att göra det på.
Ungefär som skillnaden mellan att säga ”du är jävligt dum i huvudet” och ”det var jävligt dumt sagt”. Det ena är riktat mot person, det andra mot sak.
Min reflektion, som jag dock egentligen inte anser att det är min sak att ta upp på din blogg*, är att du reagerade typiskt kvinnligt inför de ifrågasättande du fick; nämligen genom att tolka det som att ditt agerande var fel och dåligt. Så läste jag inte ifrågasättandet alls. Men jag kan ju naturligtvis ha fel.
Huruvida det är konstigt eller inte att ta med sin pappa på en sådan konferens har jag ingen uppfattning om. Jag förstår viljan att göra det mycket väl (vem ska man dela en sådan framgång som att tala på en stor konferens med om inte sina nära och kära?) men huruvida det är vanligt vet jag inte.
Huruvida bemötande berodde på kön eller inte kan jag naturligtvis inte heller svara på. Ingen annan heller som inte var där. Vad vi kan göra däremot är att ifrågasätta din slutsats, baserat på den information du gav i ditt inlägg. I det ifrågasättandet är jag enig med många andra här i det att det föreföll vara en för hastig slutsats att kön var den enda (eller ens avgörande) anledningen. Sen har du säkert rätt i att detta ifrågasättande kan ske på mer eller mindre bra sätt.
* Jag tycker egentligen inte alls om att kommentera en bloggskribents person, eftersom det egentligen inte går att utläsa något särskilt om detta genom en blogg som din. Jag läser ju här för att jag anser att du har intressanta tankar om ffa jämställdhet, inte för någon annan anledning, men jag ansåg att det ändå passade in i sammanhanget. Jag ber om ursäkt om du tar illa upp för reflektionen och du får gärna redigera bort den om du vill och kan.
Tack för det här! Jag ska fundera en stund till och återkomma med ett inlägg. Och nej, jag tar inte illa upp över den här kommentaren. 🙂
Det är skrämmande! Inte bara att de flesta kvinnor får kämpa med sig själv och normerna på hemmafronten för att kunna lösgöra sig och koncentrera sig på sin forskning, dessutom skall hon mötas av skeptisism när hon en gång lyckats ta sig så långt att få visa avad hon går för. Man har baken fram hur man än vänder sig. Sen ska vi komma ihåg att den akademiska världen är mycket traditionell och hierarkisk. Jag tvivlar inte för en sekund att det är så som du säger gällande äldre män. Men skulle det ha kunna vara likadant om det varit din mamma som var med? Jag menar, på basen av åldern borde en sådan forskare redan vara känd, inte konstigt att det väcker frågor. Fast sen igen, manliga toppforskare reser ju oftast med sina (inkognito) fruar. Gällande debatten om varför din pappa var med; vilken tur att han var med! På så sätt kunde du utföra detta experiment!
Klart att det inte går att avgöra helt säkert, men det är min bestämda åsikt att reaktionen var bunden till att han var man och därför förväntades ha en position inom akademien. Ålderns spelade säkert också in, men genus var avgörande.
Och jag är också glad över att han följde med! 🙂
Det verkligt intressanta här är osäkerheten och fjäskandet i den akademiska världen. Att en medelålders man (oavsiktligt!) provocerar fram fjäsk och ursäkter över bristande erfarenhet och kompetens och framför allt hela tanken om att någon är ”någon man borde se till att bli presenterad för”. Den akademiska världen upplevs som hierarkisk, och hela lämmelbeteendet bidrar till att upprätthålla hierarkin. Folk med gott självförtroende kan ta med pappor på konferens, reflektera över beteendet och kliva fram och presentera sig själva när de vill tala med någon som gör något intressant – oavsett dennas ålder och år i gamet. Till och med de gamla rävarna blir smickrade när en som är ung och grön ställer dem intresserade frågor om det de sysslar med, har jag märkt. Och ju yngre och grönare man är, desto okejare är det att inte ha koll på precis allt.
Vanligt förekommande fenomen även utanför akademin. Som vit man, visserligen yngre än din far, men ändå ständigt hamnandes i liknande situationer är det framförallt fascinerande att lyssna på hur framförallt andra män vänder ut och in på sig själva för att inte behöva se eller erkänna fenomenet. Som vit man måste man verkligen anstränga sig riktigt hårt för att inte reflektera över hur man bemöts i offentligheten om man ska kunna undvika att se det du och din pappa fick vara med om på din konferens.
Säkert spelade det roll att han var man. Och baserat bara på vad du skriver så gissar jag det också hade att göra med hans ålder och hur han uppförde sig. Jag vet inte vad som är normalt på en genuskonferens, men min vilda gissning är att en medelålders okänd kvinna på en konferens lätt uppfattas som någons man. Speciellt om hon råkar stå bredvid en medelålders man. En medelålders man utan tydlig partner uppfattas antagligen som en konferensdeltagare. En medeleålders forskare förväntas antagligen ha mera erfarenhet och publicerade artiklar än en ung forskarstuderande (oberiende av kön). Det är väl ganska naturligt det föranleder en viss form av intresse?
Kan det också ha att göra med hur din pappa uppträdde? Om han var självsäker och ville ta del av diskussioner så uppfattas han antagligen inte som någons bihang.
Jag tror du på en konferens som medelålders kvinna skulle väcka mera intresse än som ung man. (Förutsatt att andelen medelålders är låg och könsfördelningen bland unga ungefär jämn. Dock kan det vara att jag ser på det hela med skandinaviska ögon, kanske verkligheten är en annan ute i världen?)
Jag skulle ursäkta mina bristande kunskaper i historia framför dig! 🙂