Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.
Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.
Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.
Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.
Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.
Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.
Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?
Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.
Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?
Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?
Hit och dit och tillbaka igen 
Eller tänk om ens partner dör strax innan pensionen, man kan ju bli lämnad på många sätt. De förmånliga änkepensionerna finns inte kvar längre. Det är tyvärr every man/woman for himself/herself som gäller om man vill försäkra sig om en dräglig ålderdom.
Tack för att du formulerar det som många av oss tänker, men inte har tid eller kraft eller koncentration att skriva ner.
Det är just det jag också tänker, det är ju inte alltid bara skilsmässa som är skräckscenariot. Det är ju inte roligt att tänka på sjukdom och död men sånt förekommer också. Som Katja säger jag också TACK Charlotte för detta och många fina andra inlägg som du skrivit och skriver! Så tacksam att du lyckas skriva välformulerat mycket av det man själv går och tänker på!
Tack för att ni orkar läsa! 🙂
Jasså, änkepensionerna finns inte kvar? Alltså jag tänker ju förstås att änkepension motsvarar värdet på morgongåvan, men jag antar att det är en yrkesskada som medeltidshistoriker… 🙂
Haha! Lyckades kommentera! Man ska aldrig ge upp! (Brukar vara ett helsike för mig alltid att kommentera på WordPressbloggar…)
Jag tycker att det där med att ”tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra” är riktigt förrädisk och viktig att problematisera. Den frågan jag ständigt ställer mig när någon återupprepar denna floskel är; Hur kan man vara nöjd när man märker att ens förhållande med partnern inte är jämställt? Hur kan man vara (mer eller mindre eller till och med fullt ut till hundra procent) medveten om att ens partner drar ett avsevärt tyngre lass när det gäller omsorgen av barnen och det gemensamma hemmet utan att tycka att det är jobbigt?
Jag tycker att ett bra sätt att reflektera över sitt och sin familjs liv är att fundera över hur ens barns liv hade sett ut om man själv hade gjort samma prioriteringar som ens partner. När jag som pappa gör en sån jämförelse så inser jag att mina ungar sannolikt hade haft lite mer pengar om min fru hade kopierat mina prioriteringar, men framför allt hade det varit mängder av saker som inte hade blivit gjorda och som de aldrig hade fått uppleva. Hämtningar, lämningar, tandläkarbesök, föräldrafikan, lekträffar, mm mm. Den här insikten om att jag har lagt det här ansvaret på min fru utan att bidra med lika mycket själv fyller mig med skam! Det håller inte med att bemöta med att mitt jobb är så jäkla viktigt eller att min fru varken vill byta däck på bilen eller besiktiga den. Insikten finns ändå där, att när mina barn, MINA barn, har haft behov som dom behövt få uppfyllda så är det någon annan som har dragit mitt lass. Jag vet att det är våra barn så klart men jag skriver om min del för att visa att det faktiskt finns en ”min del” i ansvaret för barnen och konsekvensen av att jag inte bär den delen är att någon annan måste bära den i stället. Hur kan man veta det och ändå vara nöjd?
Visst, nu vet jag att alla dessa ”nöjda” män och par anser att man väljer ju själv och det är väl bara att leva mer jämställt då om man nu vill det. Man har ju valt sitt jobb bla bla bla. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Vi lever fortfarande i en värld där mina barns mor fördöms för varje boll hon tappar medan jag möts med jubel för varje boll jag lyckas fånga. Vi lever i en värld där många arbetsplatser fortfarande är könssegregerade och där kvinnligt dominerade arbeten jobbar med flexibla arbetstider, schemaläggning efter dagishämtning och löneutveckling som förutsätter en annan ”familjeförsörjare” medan yrken där män dominerar har större krav på närvaro och kompetensen mer knuten till enskilda personer än spridd på flera som kan täcka upp för varandra vid frånvaro. Det är klart att det är lättare att ibland följa minsta motståndets lag och falla in i gamla inkörda hjulspår.
Det här betyder givetvis inte att man inte får åka till Brasilien med jobbet. Klart man ibland måste göra viktiga val på jobbet vilket gör att partnern kanske måste ta barnen. Det viktiga är väl att man inte alltid prioriterar på samma sätt. Det som en vecka är en konferens i Brasilien kanske de nästa vecka är 6-timmarsdagar för att ens fru ska kunna jobba i kapp det hon missat veckan innan. Min önskan vore ett samhälle där män och pappor skulle ha samma krav på sig att ta höjd i sina yrkesval för barnens och resten av familjens behov som kvinnor behöver göra idag. Och alla arbetsplatser och yrkesgrupper borde vara utformade så att människor skulle kunna göra sådana val utan större problem.
Jämställdhet kräver mycket jobb och mycket vilja och oftast räcker det ändå bara en del av vägen. Men det blir också bättre hela tiden ju mer vi jobbar. Min fru och jag har mycket lättare att leva jämställt än någonsin våra föräldrar hade och jag är fullständigt övertygad om att när våra barn är vuxna kommer de att ha det ännu bättre förspänt för att leva i verkligt jämställda förhållanden. Men precis som du skriver, det förutsätter att så många som möjligt av oss faktiskt fortsätter att kämpa med att försöka leva jämställt.
Tack så hemskt mycket för din kommentar och för att du delar med dig av en pappas syn!
Jag hoppas att fler fäder förstår att göra sin del av hemarbetet. Inte bara för statistikens skull, utan för att barnen ska få se att pappor också kan sköta barn och hus.
Så bra skrivet Max!
Ja bra men nu måste jag komma dragande med en helt subjektiv verklighet, bara för att lite viska att man som förälder inte är dom enda rollmodellerna som ett barn växer upp med och att det är så mycket som spelar in, så mycket annat som blandar sej i tillvaron och påverkar helheten.
Ja alltså. Jag har varit hemma med barnen och vabbat på som värsta (t)rollmodellen men min dotter är en mycket medveten.målmedveten, framåtsträvande och nyfiken ung kvinna som svarade med ett gapflabb då jag frågade hur många barn hon nångång vill ha och om hon gillar bebisar och leka hem och sånt. Ja, hon skrattade gott och klappade mej lite snällt på huvudet.
Ja att sånt, subjektivt så det förslår men ändå värt att nämnas, tycker jag.
Bloggen älskar subjektiva verkligheter! 🙂
Jag är övertygad om att man kan vara hemmamamma och fortfarande ge sina barn bra förebilder! De sakerna utesluter absolut inte varandra! Det viktiga är väl bara att barnen får se olika sätt att arrangera vardagen, liksom, och en hemmaförälder som tar sig tid för barnen är ju knappast en dålig förebild. Men på ett bredare samhälleligt plan tror jag att just bristen på förebilder som visar att man kan vara flicka och bli ledare eller pojke och bli hemmaförälder kan bli ett problem om alla (och jag säger nu det här helt utan att anklaga någon, så jag hoppas att det inte låter anklagande) sätter sig och tänker att någon annan får vara förebild. Samtidigt tror jag också att man kan downshifta och samtidigt leva jämställt. Man behöver bara arbeta aktivt för att det ska hända.
Jag blir glad när jag läser sånt här för att det är så mitt i prick. Och så blir jag så himla ledsen när jag läser sånt här för att det är så mitt i prick. Just synsättet att ‘vi gör det vi vill och vi mår bäst av det’ kombinerat med ‘vi värderar minsann alla insatser lika, hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet’ låter så fint men det klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken. Man kan faktiskt omfördela pensionen för den som tjänar mindre och gör mindre hemma, till exempel. Hur många gör faktiskt det? Gör man inte det så värderar man inte lika, skulle jag hävda.
Vad kan man mer göra? Ska vi fundera lite på förslag?
Absolut! Nu är det dags för tips och idéer på hur man tänka och göra!
Bra skrivet. En viktig parentes att icke förglömma om man är hemmaförälder – den arbetande föräldern ska betala den hemmavarande förälderns privata pensionsförsäkring.
Det skulle säkert vara en bra början!
Man kan fortsätta på berättelsen: mannen som är VD och satsat på karrären har en klart sämre relation till barn och barnbarnen än vad kvinnan har. I de kassa ekonomiska tiderna får han lämna sin post på företaget och eftersom han redan är runt 60 och kanske bränt en del broar på vägen upp mot toppen får karriären ett abrupt slut. Ekonomiskt klarar han sig på det feta avgångsvederlaget men han har ett kasst socialt nätverk efter skilsmässan och den identitet han byggt upp kring sin karriär har försvunnit. Ojämställdhet är alltid lose-lose, oberoende av hur bra man mår för stunden.
Helt sant! Och där har du säkert en av orsakerna till äldre mäns obehagligt höga självmordsfrekvens.
Charlotte:
”Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant.”
Intressant val av formulering. Menar du att kvinnor gör vad de förväntas och män gör vad de vill. Ser du inte själv hur du reproducerar stereotypa könsroller med att hålla endast män ansvariga för sina val?
För att nyansera frågan kan man fråga varför gör inte män sådant? Svar: För att kvinnor förväntar sig att män inte ska göra sådant. Du håller inte med Charlotte? Intressant med tanke på att du just skrev att kvinnor inte gör sånt för att det förvantas de inte ska göra sånt. Könsliga förväntningar verkar vara enkelriktade, endast världen->kvinna men inte kvinna->världen.
”Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?
Inte är de illusioner, de är verkliga och blir det då de levs (prefereras) fram. Din och feminismens tro på jämställdhet är däremot en illusion. Och frågan är inte varför inte alla får vara som de vill, för det får alla, frågan är varför så få är som de vill. För det är inte självklart att man, som man, ska får vara hemma istället för att vara den som jobbar, det är endast självklart att man får preferera det. Det som förhindrar att detta blir verklighet är det motsatta könets preferenser, som man anpassar sig till och utan tvång för man har ju också själv könsliga preferenser.
Matias:
Den språkliga skillnaden kommer inte av att jag reproducerar den passiva kvinnan versus den aktive mannen utan av att astronaut, kärnfysiker och VD är saker man blir och odlar morötter eller är hemma med barn är sådant man gör. Jag hade kunnat skriva morotsodlare eller hemmapappa istället. Det gjorde jag inte. Nu är allt mitt fel – fast det kan jag ju aldrig erkänna för jag är kvinna och kan inte någonsin ta på mig något som helst ansvar.
Det är fint hur du alltid menar att allt är kvinnors fel samtidigt som du tycker att jag inte nyanserar tillräckligt eller tillskriver kvinnor ansvar.
Och fint också hur nyanserat du beskriver att könsroller inte är illusioner men att jämställdhet minsann är det.
(Den här kommentarer innehåller stora doser ironi. Det är biologiskt svårt för män att hantera ironi. Därför förväntar jag mig inget svar. Nej. Verkligen. Du behöver inte svara.)
Mitt blogginlägg lär vara en delorsak till dina fortsatta funderingar. För mig går det här mycket mycket djupare än att kvinnor och män ska uppnå 50/50 i hemmet och i jobbet. För mig handlar det nu mer om välmående, kvinnans välmående, mannens välmående och framförallt barnens välmående. Det är inte oss det är fel på för att vi inte orkar eller hinner med. Det är strukturerna och samhället som gått för långt. Om tillräckligt många fiffiga personer (både män och kvinnor) aktivt tackar nej till det ekorrhjulet så kommer det att ske en förändring. Den förändringen kommer vare sig vi vill eller inte, se på de yngre generationerna – jag vet att storbolag redan nu har svårt att få folk som är villiga att satsa allt på jobbet. Och obs, jag talar inte bara om kvinnans ställning – det är precis lika relevant för männen att fundera på sin situation i dagens verklighet. Vad som är viktigt både för jämställdhet och för samhällets välmående att vi inte tar strukturerna för givet utan att vi börjar från oss själva: vad kan jag göra här och nu som maximerar både mitt och min familjs välmående: och ta den diskussionen med sin partner, i s.a.s symbios lägga upp en plan. Att tänka på pensioner etc är för mig helt galet, som om strukturerna skulle tvinga mig att pressa mig till utbrändhet (och kanske sjukpensionera mig eller bli allvarligt sjuk på köpet vilket varken gagnar mig, samhället eller jämställdheten). Men min främsta tanke är att jämställdhetsdebatten har att göra med vad vi lärt oss att är jämställt och det att vi ska sträva mot ett sådant ideal kanske inte alls gör oss mer lyckliga… om jag hinner någon dag funderar jag vidare på det på egen blogg…Men med dessa ord vill jag inte föringa allt det jobb som görs för ett mer jämställt samhälle, det är viktigt det med. Och precis som Hanna ovan skriver så har ”framgång” som det definieras idag också sina baksidor och om vi skulle tillåta oss själva mäta framgång på basen av annat än yrkesstatus så skulle kanske kvinnan inte alls vara i underläge mera, i medeltal…
Jo, ditt och många andras. För det här är jättesvåra grejer! Jag vet inte vilket land du är ifrån, men här i Finland så förvandlades diskussionen om rätten att vara hemma med barn i tre år (som finns här) till en diskussion om mammors rätt att vårda sina barn kontra behovet av att kvinnor kommer ut i arbetslivet. Den där rätten att ta det lugnt och få downshifta kan bara vara jämlik om det inte finns en familjeförsörjare och en hemmapysslare, om du förstår hur jag menar.
Men det du skriver här ovan, det håller jag helt med om! Det kommer att gå åt skogen med hela samhället om vi bara sätter värde på ”riktigt” arbete. Samtidigt är vårt samhälle uppbyggt kring att man arbetar för att få de fördelar på sin ålderdom som ett välfärdssamhälle kan erbjuda (om vi nu bortser från hur förfallet välfärdssamhället blivit för en stund) och den som inte arbetar kommer inte att få ta del av de fördelarna. Att göra som Eva föreslår och betala in till en privat pensionsförsäkring skulle kunna hjälpa!
Så jag tycker att alla borde ta det lite lugnare och ta bättre hand om sig själva och varandra. Tyvärr är det i praktiken i dag så att det är nästan uteslutande kvinnor som gör det. Det måste ändras.
Jag vet inte om jag missförstod, men om det faktiskt är så att man som kvinna borde välja att vara en annan förebild för sina barn än den traditionella är jag inte överens. För då är man ju precis lika låst som tidigare, bara åt andra hållet.
Jag tänker mig att en mamma som tycker om att vara hemma med sina barn, hur traditionellt det än må vara, är en bra förebild eftersom hon gör det hon vill och inte det hon förväntas göra i första hand. Dessutom kan hon vara en bra förebild för de mjuka värdena både för sina döttrar och till sina söner, något jag tycker BORDE värderas högt. Högre än ekonomi.
Min mamma var hemma femton år. Det är länge. Så om man drar exemplet till sin spets borde ju jag och mina syskon tro att det är obligatoriskt för en kvinna att vara hemma och sköta hushållet.
Min syster och min svåger har delat föräldraledigheten rakt av vill jag minnas. Hon gör akademisk karriär. Min bror har också varit hemmapappa i minst ett halvt år. I vår familj är det jag som har jobbat och min man som har varit hemma de senaste åren. Det kan gå hursomhelst med andra ord.
Som självständig jämställd kvinna vill jag välja själv vilka värderingar jag för vidare till mina barn. Jag vill också välja ett liv som jag mår bra av, istället för att i första hand vara ett politiskt ställningstagande.