Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att tajma mina skämt allteftersom jag blivit äldre. Inte så att jag slår in slapsticks med exakt rätt fördröjning för maximal effekt, utan så att jag har blivit bättre på att hålla käft. Men de senaste dagarna har det ändå inte alltid gått helt bra och jag har alltför många gånger funnit mig själv stå där i ett rum som plötsligt är knäpptyst och tillsammans med alla andra undrat vem i helvete som skulle säga något så korkat.
Som när jag skulle kopiera ett papper till några elever och min hjärna gjorde den omedelbara och självklara kopplingen mellan ”kopieringsmaskin” och ”rumpa” och jag kanske eventuellt inte gjorde den kopplingen enbart med min inre röst.
Eller som när jag skakar hand med en reporter som varit och intervjuat Magnus och håller kvar hennes hand lite för länge samtidigt som jag med dov röst mumlar ”samma hand som skakat Magnus hand”. En situation som inte direkt lättades upp av att jag därefter påpekade att det var ett skämt så många gånger att det blev för många.
Eller som när jag, maken och en mäklare går runt och tittar på ett gammalt hus. Maken klättrar uppför en stege upp på vinden varpå jag väser till mäklaren ”fort, vi låser och sticker”. En fullkomligt normal kommentar min inre röst skulle kunna kläcka, men som när den kommer ut i ett gammal hus där två för varandra okända kvinnor står och väntar på någon på en vind kanske inte faller riktigt väl ut. Om vi säger så.
Eller som när jag strax ska sätta mig ner för en intervju omkring näthat och om varför män verkar vara så arga på kvinnor, min make kommer hem och börjar förbereda kvällsmaten och jag glatt pekar på honom och säger ”titta vad bra jag har tränat honom”. Ett citat som sedan går i tryck. I en artikel. Om det märkliga i att män är arga på kvinnor.
Skämt gör sig sällan bra i tryck. Skämt som är en liten del av en intern jargong gör sig ännu sämre i tryck. Lägg sedan till att jag har vad som närmast måste betraktas som en åkomma; att inte skilja på inre och yttre röst riktigt så ofta som vore önskvärt. En dag kanske jag lär mig att inte alltid försöka vara rolig, och på bloggen, när jag har möjlighet att gå tillbaka och ta bort skämt som faktiskt inte borde förekomma i skrift, gör jag det ofta. Men så kommer de där gångerna där någon av alla mina grodor hamnar i tryck någonstans, och då hoppas jag att ni vet att det är en groda. Att ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte på allvar tror att jag tränat min man det minsta mer än vad han har tränat mig, och att ni har lärt känna min man tillräckligt väl för att kunna föreställa er hans inte alldeles politiskt korrekta reaktion på min träningskommentar trots att denna aldrig nådde trycket.
Hit och dit och tillbaka igen 
Haha! Jag tyckte allt det här var jättekul och hade garanterat skrattat! Samtidigt vet jag vad du menar, brukar bli ängslig över att mina s.k. skämt ska tas på för stort allvar ganska ofta. Men nu sitter jag här och fnittrar åt dina, fast de är i text, och fast jag inte känner dig alls. Så jag tänker att det tyder på att ifall att ens skämt missförstås, så finns det antagligen ändå alltid nån som uppskattar samma typ av humor och som säger ”Men lol, det var ju på skoj!”.
🙂 Skönt med folk med samma humor! Det blir liksom lättare så!
Jag bara hoppas att folk ska förstå att det som nådde tidningen var ett skämt. Som att min man ens skulle gå att träna så bra att han på riktigt städar liksom…
Fan. Dit for det. Igen.
Jag har alltid gillat dina grodor! Fortsätt med dem älskade du ❤ 🙂
Tack! Kvack!
Man kan ju bara spekulera i hur vissa komer att tolka artiklen.
Gensuforskare – Varför är män arga på kvinnor? – Dreserat sin man.
Vem vet du kanske dyker upp i könskriget 2 eller nått 🙂
Shitshitshit.
OT: Jag har skrivit ett inlägg som besvarar en del funderingar från er sida som jag upplevde, mest mellan raderna, när jag tidigare debatterade här. Läs det gärna.:)
Att lite för ofta likna sina barn vid hundar/hästar/djur i allmänhet och sina uppfostringsförsök vid dressyr brukar också kunna skapa dålig stämning fast det var menat att lätta upp. Funkar säkert att göra om sin partner också.
När vi hade dagis pysselkväll med en drös obekanta föräldrar hemma hos oss tittade vi på när barnen lekte och så hör jag mig själv säga: vad söta de är när de pratar med varandra, nästan som riktiga människor. Den tystnaden. Ups.
Jag hoppas att det inte finns någon som läser artikeln och faktiskt tror att du var seriös. Jag kan säga att det inte fanns en enda på redaktionen (vi är ca 30 stycken) som tog kommentaren på allvar. Är ledsen att jag inte hann ändra den detaljen, men jag kan trösta dig med att det inte finns så många som faktiskt läser tidningen. Det är mest för att vi ska få öva oss att skriva ”på riktigt”. Tack för intervjun i alla fall! (och jag tyckte bara att du var rolig då du sa Magnus-kommentaren 😉 )
🙂 Jo, jag har hittills inte fått något skit (mer än det vanliga), så det ska säkert gå bra! Tack själv!
Jag säger ofta onödiga kommentarer som är oskyldiga men så blir de plötsligt helt fel. Här om kvällen fick jag svälja en halv mening så brådstörtat att jag satte spott i halsen och började hosta.
I vår by har vi ett litet mysigt café där man ibland visar film. Jag hade precis beställt fika då min kompis fick syn på filmduken och kommenterade storleken. ”Ja det är toppen.. så skulle jag säga ”man behöver inte oroa sig för att man inte ser nåt”. Men precis däremellan vänder jag mig mot henne och får se att bakom oss står en man med mörka glasögon och blindkäpp. För en gångs skull hann jag stänga käften i tid! Jag tycker ju att din humor är utmärkt Den är bland annat orsaken till att jag hänger här
Kul att du hänger här!
Jag upptäckte en gång på en fest att jag fått sot på händerna och gissade att jag hade smetat det i ansiktet också. Därför frågade jag en kompis om jag blivit alldeles svart nu, och snett bakifrån hör jag ett ”nej, du är inte svart” från en herre från Afrika. Att hoppsan.