Jag fick en väldigt intressant fråga. Bashflak skrev så här:
”Då kanske man kan undra i vilken kultur och tidsålder könsmaktsordningen först kunde observeras? Eller finns den i alla kulturer? Jag frågar därför att jag är genuint nyfiken. Och skeptisk till hur den ska kunna bekämpas om svaret är det sistnämnda.”
Det allra första man måste ta ställning till är förstås exakt hur man definierar könsmaktsordningen. I ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” (i Genus i historisk forskning från 1993) skriver Yvonne Hirdman att ”[g]enussystemet är således en ordningsstruktur av kön” där det finns två avgörande faktorer – dikotomi och hierarki (s 149). Med dikotomi menas ett isärhållande av vad som betraktas som manligt och vad som betraktas som kvinnligt. I dagens samhälle är den dikotomin ganska långt uppluckrad i och med att man inte officiellt säger att bara det ena könet får göra vissa saker, men det finns fortfarande föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Med hierarki menas att mannen är normen (vilket i enlighet med dikotomin gör kvinnan till det avvikande) och att det är mannen som bestämmer. Könsmaktsordningen är i princip synonym med ett sådant genussystem (vilket är ett begrepp jag själv är mer bekväm med), även om jag själv skulle vilja säga att ett genussystem inte kräver manlig hierarki. Om vi för sakens skull anser att både dikotomi och hierarki måste finnas för att det ska vara könsmaktsordning, och att genussystem syftar till ett bredare system av relationer mellan könen så vet vi vad vi pratar om just nu.
För att kunna observera denna dikotomi och hierarki krävs det källor, och möjligheterna till goda analyser av könsmaktsordningen är beroende av källmaterialet. Historiker kan alltså inte avgöra hur det såg ut på stenåldern, exempelvis. Jag vågar inte säga vilken kultur eller tidsålder som först uppvisade en könsmaktsordning, men att det under romartiden var allmängiltigt står helt klart. Det visas av sådana saker som att kvinnor inte var rättssubjekt (de hade ingen rättslig person) och att de stod under sin makes bestämmanderätt. Det här var inte något specifikt för de rikare klasserna och hade ingenting med alfahannar att göra (som en del verkar tro) utan gällde i alla samhällsskikt. Man hade också tydliga direktiv för vad män och kvinnor fick göra och ur de skulle bete sig, även om det är svårt att veta hur de stora massorna faktiskt efterlevde detta. Generellt kan man säga att genom historien är könsmaktsordningen starkare ju längre från en viss basal överlevnadsgräns man kommer. I ett fattigt hushåll måste man kanske överge dikotomin i vissa saker för att få vardagen att gå ihop. I mer välställda hushåll höll man kvinnorna avstängda från både omvärlden och manliga göromål i särskilda kvinnodomäner. I antika Grekland kallades dessa för gynaikonitis och i det ottomanska riket harem, och idén att hålla kvinnor mer eller mindre instängda i sina egna rum var vida känd. Visst kan man se det som att det säkert var skönt för kvinnorna att få slippa bekymra sig för omvärlden och kunna fokusera på sitt broderi, men i ljuset av könsmaktsordningen var det inte kvinnornas eget val att ha den indelningen – även om de bidrog till att upprätthålla den – och den som hade makten att välja var mannen.
Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk. Tvärtom är den i konstant förändring och relationerna mellan män och kvinnor omförhandlas. Så långt tillbaka vi kan med historiska källor spåra det västerländska samhället (om vi för enkelhetens skull säger att det började med grekerna ungefär) så har dock både dikotomin och hierarkin förblivit konstanter, även om detaljer förändrats. Däremot har exempelvis Christine Saidi visat att kvinnor i tidiga östra Central-Afrika levde långt ifrån i den sortens könsmaktsordning tidigare forskning visat. Det handlar till stora delar om att mycket av vad vi vet i dag grundar sig på forskning från början av 1800-talet, en tid då det västerländska samhället var i en synnerligen starkt inrutad könsmaktsordning, och därför har kvinnorna skjutits åt sidan. Ett exempel var när de första forskarna kom till Afrika för att studera ursprungsbefolkningen och gjorde det genom att tala med männen eftersom de förutsatte att makten låg hos dessa. Ju mer genushistoria som skrivs, desto mer nyanserad blir bilden av den historiska könsmaktsordningen, från det att den sågs som en gudagiven naturlig ordning, vidare till skapad av män för att hålla nere kvinnor till dagens: ett komplicerat nätverk av relationer och föreställning som måste studeras inom en viss kontext (det vill säga, 1700-talskontext ger inte en bild av könsmaktsordningen som kan appliceras på 1600-talet).
Och så slutligen några ord om hur man ska ”bekämpa” könsmaktsordningen. Jag tror på jämställdhet. Jag är övertygad om att ökad jämställdhet i betydelsen större frihet att inte anpassa sig efter könsmaktsordningen gynnar både män och kvinnor. På så vis borde den bekämpas här och nu. Men som historiker har jag förstås inga synpunkter kring hur man skulle bekämpa könsmaktsordningen, eftersom min uppgift är att beskriva vad jag ser – strategier, strukturer, möjligheter, förbud – i mitt källmaterial och det är aldrig så enkelt som att säga att kvinnorna alltid är förlorarna och männen vinnarna. Och det är just det här som gör att jag tycker att genus är så fantastiskt spännande. Människor är så finurliga på att anpassa sig, att sätta upp ramar för sin tillvaro, att strukturera sitt varande och i den bemärkelsen skapa sin egen tids man och kvinna.
Hit och dit och tillbaka igen 
Intressant, tack för att du tar dig tid. Du ser inga tecken på det många pratar om idag, att ‘Män bestämmer i den yttre världen, kvinnor i den inre världen? Och att kvinnor haft en hel del informell makt. Det lär finnas valaffischer från 1800-talet som vädjar till kvinnorna att se till att deras make röstar på rätt parti.
Sen är det ju välkänt att män ofta tjänar mer pengar, medan kvinnorna ofta bestämmer över inköpen. Vem är egentligen över- och underordnad i ett sånt läge?
Jag tycker att det där med att män bestämmer i den yttre världen och kvinnor i den inre fortfarande i mycket finns kvar i dag. Det som är den stora skillnaden mot förut, som jag ser det, är att kvinnor i dag kan skapa sig full bestämmanderätt i den inre världen. Det finns inga lagar eller ens normer som säger att han har det slutgiltiga ordet längre. Däremot tror jag inte att det är nyttigt för någon att man upprätthåller en sådan indelning. Det är just det där som stänger ute fäder från sina barn och som (sett från andra hållet) ger kvinnor nackdelar på arbetsmarknaden.
Och jag vill minnas att det var Maria Ågren och Gudrun Andersson (två välkända genushistoriker) som i en artikel ställde sig frågan om kvinnan kan vara underordnad om hon inte själv upplever sig som underordnad. Det tycker jag är en vansinnigt relevant fråga, även om det inte finns några enkla svar.
‘Kan kvinnan vara underordnad även om hon inte känner sig underordnad?’
Den frågan låter lite som Claes Borgström ‘Min klient vet inte att hon är våldtagen, för hon är inte jurist’. Tur då att det finns genusvetare som kan tala om för kvinnan att hon är underordnad.
Se bortom dina fördomar. Det är ju genusvetare som har tagit upp just den frågan, som diskuterar den och som menar att det inte är självklarheter. Till exempel; Om kvinnor förr i tiden var omyndiga, innebär det då automatiskt att de var underordnade även om man inte hittar några tecken på att kvinnorna de facto ville ha myndighet?
Ja, det resonemanget låter vettigare. Är en kvinna underordnad för att hon följer sin modersinstinkt och stannar hemma med barnen, är ju en fråga man kan ställa? Sen kan man ju vända på det. Man kan ju känna sig underordnad utan att vara det, t.ex.
Själv känner jag ibland så här: När jag var liten var det Pappa och Mamma som bestämde, nu är det barnen som bestämmer. När ska JAG få bestämma?
🙂
Men nu har vi ju ett gubbvälde. Du bestämmer väl allt! (OBS! Dåligt skämt!)
Allvarligt talat så är det här med kvinnlig underordning lite liknande kränkta män. Det har blivit (för att slänga sig med genusvetartermer) könskodade ord där man automatiskt tänker kvinna och synd-om när man hör ordet underordnad, samt man och inbillat när man hör ordet kränkt. Det är inte bra. Det förtar riktiga människors riktiga upplevelser och flyttar fokus från viktiga frågor till generaliserande trams.
Varför talas det inte om två stora jämställdhetsproblem? Män lever i genomsnitt ett kortare liv än kvinnor. Dessutom tar dubbelt så många män livet av sig än kvinnor. Men feministerna är tysssta. Varför?
Ps. Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom. Ds.
Det där en kommentar som på intet vis är relaterat varken till den här bloggen eller till inlägget. Det är fördomsfullt, snedvridet och generaliserande. Du är välkommen med att diskutera här, men gör det med ett öppet sinne och större respekt i fortsättningen.
Vilka feminister vill ersätta patriarkatet med ett matriarkat?
Oj så bra, och intressant. Jag har alldeles för lite koll på historia.
🙂 Det ska vi snart ändra på!
”Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk.”
Denna mening är intressant för den antyder att könsmaktsordningen är falsifierbar och väldefinierad och därmed användbar som vetenskapligt begrepp, vilket jag sett få tecken på tidigare. Jag vill därför ställa följande fråga:
Vilka kriterier skall vara uppfyllda när ni konstaterar att en kultur INTE har en könsmaktsordning?
Du får gärna ge konkreta exempel.
==
Sedan måste jag bara fråga varför signaturen ”Petra” fick ett så extremt bryskt avvisande? Skribenten nämnde i första halvan två oemotsägliga faktum kring mannens större dödlighet vilka du avvisade med att det inte var relevant. Du till och med skrev att det var ”fördomsfullt, generaliserande och snedvridet”. Det har du som bekant inget som helst stöd för att påstå eftersom män lever kortare och tar livet av sig oftare. Att omedelbart avvisa ett sådant centralt argument i en debatt om könsmaktsordningen är mycket märkligt. Det är ju ett helt centralt faktum och problem.
Om det finns en könsmaktsordning som gynnar mannen, hur kommer det sig då att mannen lever kortare och tar livet av sig oftare? Hur förklarar man denna paradox? Ett kortare liv och hög självmordsfrekvens används i alla andra sammanhang (t.ex. situationen i fattiga eller förtryckta länder) som en indikation på underordning, desperation, depression, fattigdom, misär.
Om man tänker sig en kultur som inte har en könsmaktsordning där hierarkin och dikotomin är bestämmande, så skulle det kunna vara (som exempelvis Saidi beskriver) ett samhälle där kvinnorna innehar den ekonomiska makten – de inte bara sköter produktionen utan får också nyttja avkastningen – och där kvinnorna har bestämmanderätten över viktiga sociala funktioner så som äktenskap. Man skulle också kunna tänka sig ett samhälle där man inte ser på män och kvinnor som skilda väsen, utan som människor där vissa egenskaper som inte är könskodade är de mest eftertraktade. Båda dessa saker tycker jag att vi är väldigt nära i Sverige av i dag.
Petra fick ett så bryskt avvisande för att det är för många personer som kommenterar på den här bloggen att feministerna (som en stor homogen grupp) ska göra si och så. Att alla feminister vill att ett matriarkat är kvalificerat skitsnack. Det borde var och en kunna se. Därför är kommentaren fördomsfull, generaliserande och snedvriden. Betydligt relevantare då att diskutera saker som dödlighet, men inte utifrån att ”feministerna” tycker på ett visst sätt utan utifrån vad vi faktiskt vet, vad det finns siffror på.
Mäns kortare liv är biologiskt betingat. Förslitningsskador på äldre människor är inte i större utsträckning förekommande på män än på kvinnor. Män har helt enkelt biologiskt kortare liv. Det är också biologi som gör att fler spädbarnspojkar dör än spädbarnsflickor, men forskning har visat att siffrorna jämnar ut sig när barnen nått treårsåldern för då dör de i lika stor utsträckning – flickorna tas inte om hand lika väl. Men den forskning var på något ursprungssamhälle och kan alltså inte appliceras på svenska förhållanden. Jag menar alltså INTE att flickbebisar i Sverige skulle ha det sämre än pojkbebisar!! Att pojkar är biologiskt sämre rustade för livet är dock klart och jag vet inte vad man skulle göra för att höja mäns ålder. Förslag?
Vad gäller självmordsfrekvensen är det absolut någonting värt att diskutera och om jag inte har helt fel pågår det en hel del forskningsprojekt kring självmord (särskilt bland ungdomar). Självmordsfrekvens och livslängd används för att bedöma misär (om vi nu ska lite slappt använda ett samlingsord) men livslängd beräknas på befolkning (och män lever kortare, så är det bara) och livslängden i Sverige talar emot misär i allmänhet. Inte heller visar självmordsfrekvensen att män skulle vara fattigare, mer underordnade eller mer deprimerade. Det är nämligen betydligt fler kvinnor än män som lever på sociala bidrag, och då särskilt med sjukpenning. Kvinnor är också i större utsträckning deprimerade än män. Det finns alltså inte en omedelbar koppling så att mäns högre självmordsfrekvens (totalt tar nästan 1400 personer livet av sig per år, fler än hälften är män) visar på varken underordning, depression, fattigdom eller misär.
Den biologiska hypotesen är det intressant att du använder eftersom biologiska förklaringar nästan alltid annars avvisas av genusvetare såsom varande biologism. Likväl saknar ditt påstående stöd i avgörande delar. Spädbarnsdödlighet räcker inte som förklaring till den skilda medellivslängden. Exempelvis kunde en 60-årig kvinna 2012 förvänta sig att leva ytterligare cirka 26 år medan en man av samma ålder enbart kan förvänta sig att leva 23 år till. Sök på Statistiska Centralbyrån efter ”Återstående livslängd efter kön och ålder.” Hur du på andra sätt menar att den biologiska förklaringen till mannens lägre ålder ser ut får du närmare precisera. Menar du att det inte finns någon social förklaring alls till mannens lägre medellivslängd? I så fall, hur kommer det sig då att skillnaderna har varierat genom historien? Om du trots allt medger det finns en social dimension råder det då inte en konflikt mellan detta faktum och påståendet om en könsmaktsordning?
För att klargöra, jag förnekar alls inte existensen av maktordningar och de kan förses med olika prefix utifrån olika sammanhang. Det jag vänder mig emot är iden om en enda entydig könsmaktsordning som går genom historien och geografin som en enskild konstant manifesterande sig själv på olika sätt men ändå alltid varande just den enda oföränderliga maktordningen och som därmed ligger till grund för allehanda utvikningar och modeller.
Ni använder denna ”könsmaktsordning” – i bestämd form – närmast som ett axiom som andra teorier sedan bygger på, därmed måste den ha en definition som är något sånär entydig. Därför frågade jag efter kriterierna på ett samhälle som inte har en könsmaktsordning eftersom du antydde att sådana trots allt finns. Du radade upp lite exempel (av vilka de första låter som en omvänd könsmaktsordning mot den som normalt beskrivs) men ingen formell definition. Jag tycker det är otillräckligt i allra högsta grad. Dessutom kommer du ju, de slarviga definitionerna till trots, till slutsatsen att Sverige nästan uppfyller kraven för att sakna könsmaktsordning. Detta måste väl ändå betecknas som en sensation i genussammanhang? I vilka rapporter kan jag läsa mer om detta fantastiska framsteg i den feministiska kampen? Landet som nästan saknar könsmaktsordning.
Så har vi då självmorden. Här har vi ett fenomen med en mycket tydlig genusvinkel, inte minst bland unga men du resonerar som alla andra genusvetare; den manliga självmordsfrekvensen går inte att förklara. Män är inte mer deprimerade än kvinnor o.s.v. Hur kan man som forskare nöja sig där om man påstår sig intressera sig för genusfrågor? Det är helt obegripligt. Precis som att olösta matematiska problem utgör en enorm lockelse för hungriga matematiker borde detta mysterium ju vara ett prestigeprojekt av rang för genusvetare. Men icke. Det finns all anledning att tro att det finns problem med definitionen av och framtagandet av statistik kring exempelvis just depressioner eftersom vi har denna paradox som du försöker bortförklara.
Slutligen ”Petra”. Jag förstår lusten att tillrättavisa alla som inte uppför sig enligt de normer man själv tycker skall gälla. Inte minst i sin egen blogg. Samtidigt tog ju Petra upp ett avgörande problem i resonemanget om än på ett aningen klumpigt vis. Varför är det intressantare att läxa upp och rikta in sig på formalia än att diskutera centrala och svåra frågor? Anledningen att jag frågar är att just detta fenomen är ett återkommande problem för alla som försöker sig på att kritisera feminister på feministernas egen planhalva. Det är nästan som att man anar någon slags maktordning. Kanske rentav en struktur?
Biologiska förklaringar är inte vad genusvetenskapen sysslar med. Det är långt ifrån samma sak som att förkasta dem. Jag läste någonstans en annan gång när detta kom upp (och skulle verkligen inte orka reda på referensen nu) att män rent biologiskt bara lever kortare. Det har män alltid gjort. Även om medeltiden levde kvinnor i allmänhet längre än män om de bara överlevde barnafödandet. Det finns absolut en social dimension av livslängden, men den är betydligt mer beroende av klass än av kön.
Jag kanske har varit otydlig, men könsmaktsordningen (som jag själv inte ens använder som begrepp i min egen forskning) är alltså INTE en konstant utan föränderlig – inte i struktur men till uttryck. Det finns ingen formell definition av vad ett samhälle utan könsmaktsordning skulle kallas. Könsmaktsordning är ett ord som bara används i Sverige och var en översättning Hirdman gjorde av gender system (som jag själv använder i min forskning eftersom jag tycker att det ger större spelrum). Gender system finns det alltid, precis som det finns klassystem. Det är två grundläggande sätt för människor att strukturera sin vardag.
Vaddå resonerar som ”alla andra genusvetare”? Jag är medeltidshistoriker. Jag har ingen kompetens för att forska i den nutida manliga självmordsfrekvensen. Däremot vet jag att man gör det och att arbetslöshet har visat sig vara en betydligt större faktor för män än för kvinnor. Det verkar handla om försämrad livskvalité, eller åtminstone en upplevelse det. Det finns här alltså inte en paradox som jag försöker bortförklara. Fler kvinnor än män är deprimerade. Fler män än kvinnor hamnar i den allvarligaste formen och blir suicida. Det är inte en medeltidshistorikers jobb att ta reda på varför, även om jag kan tycka att det är viktigt att något gör det (och forskning bedrivs alltså på detta).
Och angående Petra. Jag har fullt sjå att försöka besvara alla som beter sig ok. Om hon kommer in här och förutsätter att 1) jag är feminist och 2) har en illa dold agenda att införa ett matriarkat blir det inte lyckat. Jag har fått nog av folk som kommer hit och talar om vad alla feminister vill och tycker för det enda som alla feminister vill och tycker är att det ska vara jämställt mellan män och kvinnor.
Men vänta nu här; när jag undrade om inte könsmaktsordningen kommer i konflikt med två ovedersägliga fakta kring mannens ålder anför du biologiska förklaringar när jag då menar att den biologiska förklaringen kanske inte räcker till hänvisar du till att genusforskning inte sysslar med biologi. Hur kan genusforskning inte syssla med biologiska förklaringar? Det är som om en historiker skulle säga att de inte använder Kol14-metoden eftersom den i huvudsak bygger på fysik.
Detta är rena skolexemplet på de problem jag precis nämner med att genusforskningen inte är generell visavi andra discipliner. Biologin blandas in godtyckligt när det passar. Det är också ett exempel på varför genusteorier är svåra att ta på allvar för människor som är bevandrade i vetenskaplig metod. Det finns fler problem av likartat slag i ditt svar men det får räcka här.
Så kom vi till ”strukturen”. Könsmaktsordningen är föränderlig säger du men inte till struktur. Då har vi alltså två begrepp; en föränderlig könsmaktsordning och en underliggande fast könsmaktsordningsstruktur. För min del är detta nu på gränsen till banalt ordklyveri. Könsmkatsordningen såsom den vanligtvis används betraktar jag som just den könsmatsordningsstruktur du nämner och vi har hamnat i ett cirkelresonemang. Därutöver berättar du att definitioner saknas. Jag är ledsen men jag kan inte föra en debatt på den här nivån. Det finns ingen ordentlig grund som resonemangen vilar på, allt flyter omkring och förändras utifrån debattens gång och jag tror orsaken är den postmodernistiska grunden som hela teoribygget vilar på. Egentligen är det nog postmodernism som jag ser som det grundläggande problemet.
Ok, jag kan hålla med om att ordet ”gender system” innehåller fröet till något mer substantiellt men eftersom bilogin enligt vad du tidigare berättat inte tillåts vara en parameter inom disciplinen och könet har sin grund i biologin (ja, könet fanns innan språket även om det inte hette något) så känner jag ändå att det i grund och botten leder till samma problem som de jag redan anfört med begreppet ”könsmaktsordning”. Två olika ord som används på samma sätt.
Apropå att du inte har lust att stå till svars för hela genusdisciplinen så får jag ger dig rätt. Du anstränger dig verkligen! Att du får så mycket postningar beror på att du är närmast ensam om att försöka debattera på allvar. Det är ovanligt. Däremot handlade din grundartikel om ett av genusteorins mest använda begrepp och om vi inte kan diskutera den i annan kontext än medeltiden kanske du skulle begränsat samtalet med en gång till att handla om könsmaktsordningen på medeltiden.
Jag tackar för att du gjort ett ärligt försök att förklara den disciplin du verkar inom och lägger ner debatten.
Jag ska läsa resten av din kommentar senare. Hann nu bara till jämförelsen att det vore som om historiker inte använde C14, vilket är en lysande jämförelse. Historiker använder nämligen inte C14. Det är en arkeologisk metod.
Men historiker brukar väl ha nära samarbete med arkeologer? Kan en teori beläggas med både samtida eller närtida skriftlig dokumentation och arkeologiska fynd får den ju betydligt större tyngd.
Jag läste en fascinerande kioskdeckare (Da-vinci-kod-klon) som handlade om några forskare som hittade en rulle med ‘Evangeliet enligt Jesus Kristus’ i en grotta vid Pompeji. Det vore sprängstoff det.
Du bevisade nästan nu vilken pseudovetenskap genusteorierna är.
Så ett fortsatt svar på Adam: När det gäller genus och biologi så är det en fråga om vad man studerar och med vilka metoder. Det vill säga, biologiska metoder kan inte förklara exempelvis skillnaden i lön mellan män och kvinnor.
Du talar om könsmaktsordningen ”så som den vanligtvis används” och då blir jag förstås nyfiken på vad för slags genusvetenskaplig litteratur du har läst för att komma till den slutsatsen. För om du vill påstå att genusvetenskapen vanligtvis använder ett begrepp på ett visst sätt ska det förstås kunna beläggas med exempel ur genusvetenskaplig litteratur. Att du sedan bygger ditt vidare resonemang på hur du anser att begreppet vanligtvis används inom genusvetenskapen istället för vad den genusvetare du diskuterar med säger blir liksom lite svårt för mig att kommentera på. Jag har redan förklarat begreppet. Du kan se det som en ram; könsmaktsordningen är en ram. I det västerländska samhället har ramen funnits så långt de historiska källorna tar oss. Innehållet i ramen har förändrats över tid.
Vidare kritiserar du att det finns olika begrepp så som ”gender system” och ”könsmaktsordning” och att de används på samma sätt trots att jag väldigt specifikt i mitt inlägg sagt att så inte är fallet. Du menar också att biologin ”enligt vad jag [som i Charlotte] tidigare berättat” inte tillåts vara en parameter inom disciplinen på samma gång som du säger att ”biologin blandas in godtyckligt när det passar”. Min poäng är att genusvetare inte är utbildade i biologi, lika lite som historiker är utbildade i arkeologi. Jag har aldrig använt C14 och kommer förmodligen aldrig att göra det. Gissningsvis har Peter Englund heller aldrig använt C14. Det betyder inte att vi inte accepterar C14 som en vetenskaplig metod utan att vi inte är utbildade i den metoden. Om vi däremot skriver om en exempelvis en byggnad som daterats med C14 hänvisar man möjligen till att den är daterad på det viset, precis på samma sätt som en genusvetare skulle kunna hänvisa till biologiska skillnader i de fall de är relevanta. Det händer dessutom att historiker och arkeologer blir osams angående dateringar, och det finns också just nu mängder med diskussioner om att arkeologer och historiker behöver mer samarbete just för att sådant alltför ofta saknas.
Jag vet att jag skriver på övertid och inte håller mina löften men jag blir faktiskt helt förbryllad. Könsmaktsordningen framstår fortfarande som en helt obegriplig företeelse. Du gick med på att det kan finnas flera maktordningar men föll sedan tillbaka på att det ändå finns en underliggande struktur av könsmaktsordning. Jag ser att du gör ett ärligt försök men det måste väl ändå gå att göra det hela någorlunda konkret? Jag har läst om mörk materia, mörk energi, strängteori, Einstein och kvantfysik, dna, entropi, logik, Wittgensteins språkspel, Gödels stora sats och alla de där grejerna går att få grepp om men könsmaktsordningen (d.v.s. den konstanta aspekten, inte att det kan finnas olika könsbaserade maktrelationer som varierar över tid och rum) är totalt omöjlig att greppa. Din senaste förklaring lyder:
”Du kan se det som en ram; könsmaktsordningen är en ram. I det västerländska samhället har ramen funnits så långt de historiska källorna tar oss. Innehållet i ramen har förändrats över tid.”
För mig framstår den utsagan som fullständigt tom på mening. Den är varken sann eller falsk för mig, bara tom. Vadå ram? Vilket begrepp som helst kan väl sägas vara en ram? Frågan är ju vad som konstituerar just denna ram.