När jag och min högt vördade make var på Bloggpriset igår var barnen hemma hos Pappans fantastiska fru och deras förtjusande barn (Pappan själv var ute och svirade). Det är en av de få gånger vi har hittat någon som sagt att de kan ta barnen över natten och som sedan inte hunnit ångra sig fort nog för att komma undan. Och det är himla märkligt det där med att oavsett om barnen tycker att det är världens roligaste grej att få åka hem till några kompisar över natten och oavsett om jag och maken faktiskt mår bra av lite tid på tumis, så känner jag mig som en dålig mamma för att jag lämnade ifrån mig barnen.
Den där känslan höll dock bara i sig medan barnen var borta. Nu, när de är hemma och klättrar i gardinerna, sprider satans lego över golvet, skriker, härjar och tjatar är jag helt beredd att lämna bort dem igen. Eller sälja dem till en cirkus.
😀
Lilla Essingen var hos Mojmoj för två helger sedan. En hel helg. Fredag kväll till måndag morgon. Mycket surrealistiskt.
De är välkomna tillbaka.
Vi höll på att vända redan vid Ring III när de hade skrikit oavbrutet hela vägen.