Inte så att den inte var lös redan från början, för det var den ju, men efter att ungarna sett ett TV-program med en tandfé i morse och Vilho insåg att det fanns pengar att tjäna tog det honom i runda slängar åtta timmars ivrigt vickande (”nej, jag har inte tid nu, jag vickar på min tand”) innan den ploppade loss.
Visst tycker jag att barn ska lära sig att man inte får saker gratis, att man måste arbeta hårt för att komma någonstans i livet, men om min sexåring tycker att det är värt att knäcka loss sin tand för ett par euro hoppas jag att han aldrig får veta hur mycket en njure är värd på svarta marknaden i Bangladesh.
Jag har närt en kapitalist vid min barm.
Hit och dit och tillbaka igen 