Etikettarkiv | Män som städar

Efterdyningar

Medan jag sitter här i mitt underbara kök och dricker kaffe och äter tårta, samtidigt som jag väntar på att inspiration att städa huset ska infinna sig, skulle jag gärna vilja dela några lösa tankar.

Att leva i ett destruktivt förhållande är aldrig en svartvit verklighet och man klarar det alltid lite längre än vad som tycks rimligt när man kommit ut på andra sidan. Jag kan förstås bara tala för egen del, men jag tänker mig att jag har analyserat den här situationen så många gånger att jag har, om inte klarhet så i alla fall viss förståelse.

Och kanske är det just förmågan och den eviga viljan till analys och förståelse som gjorde att jag stannade så länge. För jag kan rent logiskt följa honom i hans resonemang och jag kan hur tydligt som helst se, från ett psykologiskt perspektiv, varifrån hans idéer kommer. För att ta ett exempel: städningen av vår gemensamma bostad.

Han ville att vi skulle ha skilda arbetsområden. Han tog på sig att dammsuga om jag kunde damma, och det verkar ju väldigt rimligt, right? Efter att jag hade dammat kom han med sitt finger och kontrollerade att jag hade dammat tillräckligt väl.

Och jag inser nu att ni borde ha den där flaskan vin med er. Sorry att jag inte varnade.

Hur som helst. Istället för att knäcka av honom fingret, vilket var min omedelbara instinkt, så försökte jag förstå honom. Han ville att jag skulle kontrollera kvalitén på hans städning också, så att vi båda två visste vilken nivå på städning som skulle hålla oss båda två nöjda. På så vis skulle det inte bli några bråk om städningen i framtiden. Logiken är klar, eller hur?

Förutom att vi hade väldigt olika syn på vad som är en lämplig nivå på veckostädning (jag skulle till exempel varje vecka damma alla lister i huset, tavlor och så vidare, medan jag tyckte att det var trevligt att han dammsög alls (vilket han nitiskt gjorde)) så händer alltid livet. Rätt som det är ska man bort en helg, eller någon är sjuk, eller man får gäster eller vad som helst och så hinner man inte utföra sin ålagda städning till sådan kvalitet som överenskommet. Och då skiter det sig.

För i ett hem där balansen är grundad i kontroll istället för i gemenskap finns det inte utrymme för livet.

En annan tanke jag ofta tänker är att jag är ovillig att skriva om de här sakerna för hans skull. För att han är ung och han var helt oerfaren av familjer, barn, galna svenska feminazister och en vardag utan ständigt dödshot och för att han faktiskt har försökt så jävla mycket att göra rätt. Han vet bara inte hur. Ingen har lärt honom konflikthantering. Ingen har lärt honom hur man kommunicerar. Det blev bara för mycket för honom, och när det blev för mycket så var det enda sättet att försöka hålla total kontroll på vad som händer. Jag ser logiken.

Och jag ser också hur han har vuxit som man, hur han tar ansvar för Gabriel (vi har till exempel delat helt lika för föräldraledigheten) och hur han inte längre är samma person som när vi bodde ihop. Massuppfitta mig inte fel (som en bekant sa en gång), jag ser en del av de där problematiska dragen fortfarande och jag är övertygad om att han kan må bättre nu delvis för att vi inte bor ihop, men en uppåtgående trend liksom. Därför bär det lite emot att skriva, för jag vill inte att det ska ligga honom till last. Jag vill att han i lugn och ro ska få fortsätta må bättre. Dessutom är vi ju fortfarande tillsammans och i en ideal värld så ordnar sig allt och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Samtidigt så måste jag skriva för min egen mentala hälsas skull. Det hjälper mig. Jag vet ju det. Med tanke på det enorma gensvar jag får när jag tar upp sånna här svåra saker så tänker jag mig att det potentiellt hjälper några av er också.

Och så tänker jag också att bara för att man kan förstå varför en person agerar på ett sätt, och man kan se logiken, så betyder inte det att man måste acceptera slutresultatet. Man väljer själv var man drar sina gränser, och man behöver inte alls tacka och ta emot när någon överskrider dem bara för att man förstår varför. Det är skitviktigt.

Nu ska jag städa. Och knäcka fingret på den som kommer och kontrollerar resultatet.

img_2261

Från mitt fönster en höstig morgon.

Lukta gott

Vi har just haft besök av min bror och hans familj. Det var på alla sätt väldigt trevligt, med vattenlekar, trampolin, god mat och ypperligt sällskap.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om en rädsla jag har.

Vi har det ganska rent hemma. Ganska. Det är inte alldeles enkelt med tre barn och tre katter, särskilt inte eftersom att dammsugaren de senaste två veckorna har fått stå oanvänd i väntan på en reservdel som tar evigheter. Min brors familj är superrenlig. De glömmer aldrig att borsta tänderna, ungarna är välkammade och prydliga, mamman kan ha vita tröjor, deras hus kanske i en stressig period skulle kunna förfalla till en renlighetsnivå i enlighet med mitt hus samma dag jag just har städat.

Ni fattar grejen.

Och när jag väntade på att de skulle komma så slog det mig att det kanske luktar illa hemma hos oss utan att jag ens märker det. Ni vet så där som när man upptäcker lite babykräks på sin tröja men åker till affären ändå för det är ju herregud bara lite kräks och inte ens bajs. Så där som den där typen på högstadiet som ingen ville sitta bredvid på grund av stanken men som själv antingen fullkomligt saknade olfaktoriska receptorer eller var så van vid det att hen inte kände hur det skar i näsan. Tänk om huset egentligen luktar asmycket kräks, gammal bröstmjölk och använd kattlåda utan att jag märker det. Det är ju alltid de som luktar värst som inte verkar ha en susning om sin egen odör.

Fun fact: På finlandssvenska måste man säga ”doftar” om det är något som luktar gott.

Natural selektion

Varje gång jag hör en man skylla sin oförmåga att sköta sin del av städningen där hemma på att han ”helt enkelt inte ser smulorna” eller ”bara inte tänker på det sättet” tänker jag gå och sätta mig i hans bil, käka en påse chips och slänga upp mina skobeklädda fötter på instrumentbrädan. Sedan kan vi prata om selektiv städmani.

Han bryr sig inte om några små smulor

På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.

För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.

Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.

Och kvinnan städar.

De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.

Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?

Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.