Tag Archive | Män som städar

Lukta gott

Vi har just haft besök av min bror och hans familj. Det var på alla sätt väldigt trevligt, med vattenlekar, trampolin, god mat och ypperligt sällskap.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om en rädsla jag har.

Vi har det ganska rent hemma. Ganska. Det är inte alldeles enkelt med tre barn och tre katter, särskilt inte eftersom att dammsugaren de senaste två veckorna har fått stå oanvänd i väntan på en reservdel som tar evigheter. Min brors familj är superrenlig. De glömmer aldrig att borsta tänderna, ungarna är välkammade och prydliga, mamman kan ha vita tröjor, deras hus kanske i en stressig period skulle kunna förfalla till en renlighetsnivå i enlighet med mitt hus samma dag jag just har städat.

Ni fattar grejen.

Och när jag väntade på att de skulle komma så slog det mig att det kanske luktar illa hemma hos oss utan att jag ens märker det. Ni vet så där som när man upptäcker lite babykräks på sin tröja men åker till affären ändå för det är ju herregud bara lite kräks och inte ens bajs. Så där som den där typen på högstadiet som ingen ville sitta bredvid på grund av stanken men som själv antingen fullkomligt saknade olfaktoriska receptorer eller var så van vid det att hen inte kände hur det skar i näsan. Tänk om huset egentligen luktar asmycket kräks, gammal bröstmjölk och använd kattlåda utan att jag märker det. Det är ju alltid de som luktar värst som inte verkar ha en susning om sin egen odör.

Fun fact: På finlandssvenska måste man säga ”doftar” om det är något som luktar gott.

Natural selektion

Varje gång jag hör en man skylla sin oförmåga att sköta sin del av städningen där hemma på att han ”helt enkelt inte ser smulorna” eller ”bara inte tänker på det sättet” tänker jag gå och sätta mig i hans bil, käka en påse chips och slänga upp mina skobeklädda fötter på instrumentbrädan. Sedan kan vi prata om selektiv städmani.

Han bryr sig inte om några små smulor

På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.

För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.

Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.

Och kvinnan städar.

De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.

Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?

Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.