Jag arbetar för tillfället heltid med min doktorsavhandling med hjälp av ett generöst stipendium från Vetenskapsstiftelsen vid Helsingfors universitet. Det är ett helårsstipendium som betalas ut i högst två rater. Eftersom jag vet att jag är ungefär lika dålig på att räkna som Archimedes inte var det, bad jag om att få en andra utbetalning när halva tiden gått. Det kändes liksom tryggast.
Mer tryggt hade det säkert känts om jag hade skrivit rätt kontonummer på utbetalningsblanketten, men jag tänker mig att man nu inte ska hålla på och gräva ner sig i petitesser. Och felet upptäcktes ju i tid. Inte av mig förstås, men av den skarpsynta assistenten på Vetenskapsstiftelsen.
Den första betalning kom i december. När vi talar om att det är senaste gången jag fick betalt är det inte att överdriva att påstå att det är ganska länge sedan. Men hushållandet med pengarna har gått över all förväntan. Det finns just precis tillräckligt med pengar för att överleva fram till första maj då den andra utbetalningen ska göras, vilket av ett sammanträffande är bara några dagar innan stipendiatförsäkringens första rat bör erläggas (550 euro), resan till Durham och Leeds ska betalas (500 euro) och resan till St. Andrews påbörjas (God knows hur mycket).
Därför har det känts helt fantastiskt att den första maj snart är här.
Enter: Matematikgeniets snilleblixt.
För när jag fyllde i blanketten – den där jag skrev fel kontonummer – räknade jag så här: Det är nu december. Det är årets sista månad. Sedan blir det ett nytt år. Det är 2011. Nämen va fan. 2012. Alltså, sex månader in på nya året. Januari, februari, mars, april, maj, juni. Klartecken! Juni 2011! MEN VA FAN!! Jag är så himla korkad! Juni 2012 ska det ju vara.
Hade mitt liv varit en film hade det varit ungefär nu som en allvarlig man i svart kostym tog av sig solglasögonen och sa ”This is bad.”
Hit och dit och tillbaka igen 
En reaktion till “Det finns så många anledningar till varför jag inte blir ekonom”