Jag gillar inte internationella kvinnodagen. Förutom att den antyder att de övriga 364 dagarna är mansdagar ger en kvinnodag en tydlig signal om att mannen är det normala, kvinnan en avvikelse och att kvinnor återigen är så svaga att de behöver en extra puff.
Jag gillar inte att någon puffar mig, speciellt inte i vanföreställningen att jag fötts som en av de svagare i samhället. När jag ser mig omkring känns det nämligen inte rättvist. Jag har kämpat för min plats i världen och kämpat för alla de mål jag uppnått och fan ta den som tror att jag inte fått vad jag har genom hårt arbete utan genom att vara svagare.
Och jag vet att det finns många kvinnor som far illa och behöver hjälp, men dessa kvinnor ska inte vara berättigade till hjälp för att de är kvinnor utan för att de är medmänniskor, och alla de män som far illa ska ha samma rättigheter.
Så jag gillar inte internationella kvinnodagen.
Men det betyder förstås inte att jag inte kan rucka på mina principer tillräckligt för att ta emot tårta och blommor.
Hit och dit och tillbaka igen 
Bra poäng det där med medmänniskor istället för kvinnor. Jag tycker dock att kvinnodagen nog kan föra med sig någonting gott: tankar och uppskattning för de vi har idag som inte alltid varit en självklarhet, tacksamhet för de som kämpat och kämpar för jämställdhet, uppmärksamma att vi ännu har en bit kvar att vandra.Tyvärr handlar det tydligen mycket om blommor och fluff-fluff-crap istället
Jag tycker absolut att kampen är värd att uppmärksamma, men jag har vansinnigt svårt för sånna här speciella dagar. Alltså, jag älskar Alla hjärtans dag för jag gillar rosa fluff och kommersialism – genusvetare och eko-freak som jag är – men när det är grupper som inte binds samman av något starkare än kön då blir det fel. Jag har betydligt mycket mer gemensamt med svenska män (de flesta kvinnor har väl det) än med de kvinnor som lever i flyktingläger i Somalia. Då känns det fel att dagen ska vara till för mig, som inte behöver det, när behovet av uppmärksamhet på misär är så stort på andra håll. Om du förstår vad jag menar.
Ja, fokus riktas fel. Jag håller med dig om det där att man inte kan känna samhörighet med en grupp enbart utgående från kön. Det är absurt för min del. Jag är så mycket mer än kvinna, mer individ än kvinna, min identitet är inte heller så hårt bunden till mitt kön tror och hoppas jag (visst, givetvis till en viss del).
Det att den här diskussionen förs ut nu tyder ju på att kvinnodagen fungerar. Så tolkar jag dess syfte.
Hoppas kan man!