Etikettarkiv | Internationella kvinnodagen

Kvinnodagen är att fortfarande bli rättad av män

Gårdagens intervju finns nu till allmän beskådan på Yles hemsidor, här. Den första som kommenterade på texten är Ove Stenmark. Ove Stenmark tycker att det är tråkigt att jag ”kvinnodagen till ära inte skiljer på den yttre och den inre verkligheten” och att varken jag eller någon annan kan avgöra hur de flesta kvinnor betraktas. Detta med anledning av att jag hävdade att de flesta kvinnor globalt sett fortfarande inte ses som fullständiga människor. ”Åsikten som hon framför som ett faktum är hennes, inte nödvändigtvis omvärldens”, påpekar Ove Stenmark. Därefter läxar han upp mig i vad jämställdhet är ”enligt tänkaren Friedrich von Hayek”, vad feministerna gör för fel och ger oss alla en länk till en annan artikel med en smart kvinna, för ”positiv kvinnlighet och styrka”.

Och jag vill inte dissa Friedrich von Hayek. Han var säkert en jättetrevlig kille. Men han föddes i slutet av 1800-talet och var huvudsakligen nationalekonom så vill man diskutera vad tänkare har tänkt om jämställdhet så finns det betydligt mer inflytelserika och betydelsefulla att referera till. Jag skulle kunna ge en lista på några av dem som jag använder i mitt dagliga arbete. Under tiden kan ju Ove Stenmark läsa på om mansplaining.

För den gode Ove Stenmark tror att det är min personliga lilla åsikt, som jag inte ens kvinnodagen till ära klarar av att skilja från verkligheten, att kvinnor världen över inte ses som fullständiga människor. Men det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar, till att bestämma vem de ska gifta sig med eller om de ska gifta sig alls. Att kvinnor inte har tillgång till utbildning och till förvärvsarbete. Att 70% av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. Att 2/3 av jordens icke läs-och skrivkunniga befolkning är kvinnor. Att kvinnor saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Att kvinnor kan bli bestraffade för att ett brott begåtts mot dem (till exempel om de blir våldtagna). Att kvinnor inte få gå ut utan manlig bevakning, att de inte får köra bil, klä sig som de vill, umgås med vem de vill.

Det handlar om att större delen av världens kvinnor fortfarande är beroende av männen runt omkring dem för sin överlevnad eftersom lagar och strukturer förhindrar att kvinnorna skapar sin egen framtid.

När Ove Stenmark menar att jag inte kan skilja på yttre och inre verklighet och att jag framför mina åsikter snarare än fakta underskattar han å det grövsta min förmåga att läsa forskningsrapporter. Och han klappar mig på huvudet. Lilla kvinna. Inte ens i dag lyckades du förstå. Sitt här ska jag förklara för dig hur det är. Jag tycker att det är tråkigt att Ove Stenmark kvinnodagen till ära inte klarar av att släppa den överlägsna, nedlåtande ton som kvinnor som mig alltför ofta bemöts med och som gör att kvinnor även i de förhållandevis jämställda länderna i Norden hålls nere. Men det, det är ju bara min åsikt.

Två saker

Det ringde en reporter och undrade om han fick komma och prata om kvinnodagen med mig. Eftersom han förmodligen är den ende i världen som frivilligt skulle sätta sig och ta det ämnet med mig tackade jag ja. Och så tänkte jag på två saker:

1: Jag måste städa, åtminstone köket.

2: Jag pratar så sällan med svenskspråkiga i telefonen att min reptilhjärna förutsätter att den jag talar med är en familjemedlem eller nära vän. Därför var jag obehagligt nära att avsluta samtalet med ”puss, puss, vi ses sen!”. Det hade gett en helt annan vinkling av vårt samtal om kvinnor och bemärkelsedagar än vad jag ursprungligen tänkt.

Problemet med kvinnodagen

Det stora problemet med kvinnodagen är att så många verkar tro att det handlar om att ge någon kvinna som redan har det mesta en ask choklad och några blommor. Att det som kvinnodagen står för är en dag då kvinnor får gå på pedikyr för halva priset och utan att maken klagar. Att kvinnodagens kärna är att man ska peppa alla vackra och underbara kvinnor genom att säga att de är vackra och underbara. Som om det är vad världens kvinnor saknar. Som att det viktigaste för världens alla kvinnor är choklad, blommor, pedikyr och peppande komplimanger om hur underbart kvinnokollektivet är.

Och inte så att jag inte vill ha choklad, blommor, pedikyr och komplimanger. Jag är nämligen en av de förhållandevis få kvinnor som är lyckliga nog att ha nått till det stadium där choklad, blommor, pedikyr och komplimanger är trevliga och uppskattade accessoarer till en på det hela taget ganska okej vardag.

Men hur tror ni fjortonåriga Yasmina, som har blivit våldtagen och sedan utkastad ur familjen för skammen och nu står ensam i ett gatuhörn med sin lilla baby på armen, skulle känna sig om hon kvinnodagen till ära fick en bukett blommor?

Vad tror ni tjugofemåriga Hana, som inte gått en dag i skola men som ändå inte kan släppa den där drömmen om att en dag lära sig läsa, skulle säga när hon på kvinnodagen får en ask choklad?

Hur tror ni 48-åriga Mongina, som efter att ha begravt sitt femte barn nu åter väntar tillökning trots att pengarna inte räcker till för mat och kläder till dem som överlevt, skulle se på det fantastiska i femtio procent off på pedikyr?

Hur skulle artonåriga Nadja, som fick ansiktet sönderfrätt av syra när hon vägrade gifta sig med den femtioåring hennes familj bestämt, hjälpas av peppande kommentarer om att alla kvinnor minsann är vackra?

För det kvinnor drömmer om, som kvinnor förtjänar men inte får, är läskunnighet, skolgång, arbete för rättvis lön, valfrihet, självständighet, en röst. Värdighet och utbildning. Rättigheter. Den kvinna som i dag beklagar sig över att inte ha fått choklad ska skatta sig lycklig för den internationella kvinnodagen finns inte för kvinnor som henne. Internationella kvinnodagen är inte för kvinnor som har lyxen att oja sig över småsaker. Den är för de 65 miljoner flickor som nekas grundläggande utbildning. För alla de kvinnor som våldtas, som får stryk av sin man, som inte tillåts röra sig fritt. För alla de kvinnor  som inte har en röst.

Alla kvinnor drömmer inte om choklad, blommor och pedikyr.

Internationella kvinnodagen

Jag gillar inte internationella kvinnodagen. Förutom att den antyder att de övriga 364 dagarna är mansdagar ger en kvinnodag en tydlig signal om att mannen är det normala, kvinnan en avvikelse och att kvinnor återigen är så svaga att de behöver en extra puff.

Jag gillar inte att någon puffar mig, speciellt inte i vanföreställningen att jag fötts som en av de svagare i samhället. När jag ser mig omkring känns det nämligen inte rättvist. Jag har kämpat för min plats i världen och kämpat för alla de mål jag uppnått och fan ta den som tror att jag inte fått vad jag har genom hårt arbete utan genom att vara svagare.

Och jag vet att det finns många kvinnor som far illa och behöver hjälp, men dessa kvinnor ska inte vara berättigade till hjälp för att de är kvinnor utan för att de är medmänniskor, och alla de män som far illa ska ha samma rättigheter.

Så jag gillar inte internationella kvinnodagen.

Men det betyder förstås inte att jag inte kan rucka på mina principer tillräckligt för att ta emot tårta och blommor.