Det där med att ha en mentor.

Eva Frantz skriver fint om vikten av att ha en mentor, särskilt när det känns motigt. Jag inser att det kanske är skillnad på att ha en mentor som i all sin godhet ställer upp med visdomar och tårtbitar när det behövs och att jag som doktorand måste ha handledare för att ens få fortsätta, att det är deras jobb och allas vår plikt liksom. Men ändå. Jag har kanske världens bästa handledare, och jag kan inte nog beskriva hur viktigt det är.

Handledare B har ett sätt att sätta mig på plats, provocera och göra mig gråtfärdig hälften av gångerna jag har samtal med honom vilket gör att jag tar tag i vad jag borde göra, kämpar hårdare, gör om, gör rätt och blir väldigt mycket bättre. Men handledare B är också en sån handledare som jag kan skicka förtvivlade email till mitt i natten och få ett snabbt svar att han sitter i ett obskyrt arkiv i en liten stad i Italien som ingen har hört talas om och som nu är lamslagen av 2 cm nysnö men om jag formulerar kärnan på problemet så ska han ordna allt.

Handledare A är mild och förstående och kan så mycket om mitt ämne att det ibland känns som om jag skulle kunna skriva hela min avhandling bara grundat på intervjuer med henne. Hon bjuder med mig på book release bland de riktiga forskarna när hon vet att jag håller på att klättra på väggarna hemma och oavsett hur katastrofalt ett problem kan vara så kan hon på tre minuter hitta en kreativ vinkel och en inspirerande lösning. Och helt ex tempore skickar hon roliga kort och intressanta artiklar som väntar i postlådan när jag vågar mig ut.

Så även om jag vet att mina handledare kanske är mina handledare lite för att någon längre upp i hierarkin har sagt ”varde handledare” så ser jag dem ändå som mina mentorer. Och det är jag väldigt tacksam för!