Nästa gång kanske

I fem dagar har jag kämpat med en ansökan om doktorandplats vid doktorandprogrammet Law in a Changing World, fullt medveten om att sannolikheten att jag skulle få en doktorandplats bland ett gäng jurister är så patetiskt liten att ansökningsförfattandet i princip borde betraktas som bortkastad tid.

Men som de säger: Hoppet är det sista som överger människan.

Olyckligtvis verkar varsamheten vara en av de där grejerna som ger upp strax innan hoppet. Fem dagar av minutiöst petande i ansökningshandlingarna och så lämnar jag in skiten utan att ha undertecknat ansökningsbrevet.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, noggrann och värd era pengar!

Vänliga hälsningar

[tomrum]”