Guggenheimmuseet och det där med att äta bakelser

I Finland råder för tillfället en viss upprorsstämning beträffande planerna på ett Guggenheimmuseum. Jag ber om ursäkt för de diffusa faktareferenserna men faktum är att pålitligt fakta i frågan är oerhört svår att få. Ena dagen rapporterar man om kostnaderna och menar att de verkar överkomliga bara för att nästa dag visa hur de där kostnaderna kommer att spräckas med x antal miljoner euro.

Idag rapporterar Hufvudstadsbladet dessutom att det nya Guggenheimmuseet skulle innebära att flera befintliga konstmuseer tvingas stänga och att samarbetsförhandlingar med personalen snart inleds. Som vanligt vill man inte tala om uppsägningar utan om omorganisering. Och detaljer vill man ju inte gå in på.

Säkert vore Guggenheim precis så tufft som många talar om även om jag själv inte är någon entusiast. Det skulle dra besökare till Finland (läs: Helsingfors), öka Finlands (läs: Helsingfors) status och bidra till kulturutvecklingen i landet (läs: Helsingfors).

Men någonstans måste man säga nej. Säga att vi vet att det vore kul, men tyvärr har vi inte råd. Vanliga människor gör det varje dag så varför ska det vara så svårt för beslutsfattarna? Gör de likadant hemma hos sig? Investerar de i ett nytt vackert parkettgolv utan att laga hålet i taket? För let’s face it, vad Finland behöver just nu är inte mer status och kultur till Helsingfors utan sjukvård och arbetstillfällen till glesbygden.

Bröd och inte bakelser.

Och den där sociala utslagningen som man talar om, den där som betyder eskalerat familjevåld, ökad alkoholism och utbredd främlingsfientlighet och som är ett av de största hoten mot dagens samhälle, den kommer att få ett minnesmärke i Guggenheim om planerna drivs igenom. Ett minnesmärke över hur den orealistiska framtidsoptimism som oändliga krediter ger äter upp framtidstron för alla dem som kan få slut på pengar.

Kuriosa: Jag skulle hellre äta bakelser.