Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.
Resultatet är absolut fascinerande.
Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?
För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.
För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.
För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.
Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.
Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.
För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.
Hit och dit och tillbaka igen 
Rasist! Det är alltid mannens fel. Mannen har alltid fel! Djur! Rösta på FI eller V. Genus!
Kanske inte så nyanserat. Och jag är osäker på om jag förstår poängen.
Det jag själv finner skrämmande är att om dessa kvinnor (som slår sina män) gör detta ute i offentligheten – vad är de då kapabla till privat, då ingen ser?
Bakpappa hade ju väldigt intressanta kommentarer på Mikaelas sida, angående statistik över hur män är minst lika utsatta som kvinnor vad gäller psykiskt våld.
Men jag misstänker att flera av de där kvinnorna som lappar till sin karl ute på krogen aldrig skulle göra det hemma. Det är en sån där grej som man gör för att visa att man är tuff och självständig, och som i det här sjuka samhället samtidigt kan ge mannen lite cred för att han förmodligen är en bad boy som varit otrogen.
Förhoppningsvis har jag fel.
Jag har själv blivit misshandlad av en tjej (som jag dock inte hade ett förhållande med) och när jag berättar det får jag ofta frågan: Vad hade du gjort för att förtjäna det? Det är barockt att ta för givet att ett offer för ett våldsbrott måste ha gjort något för att ”förtjäna det” bara för att förövaren är av honkön. Nå, nu vet jag dock vad jag ska svara: Vad hade de små Arvikabarnen gjort för att förtjäna att bli brutalt ihjälslagna? Det var ju en kvinna som gjorde sig skyldig till det.
För det första vill jag tacka för att du tog dig tiden att kommentera på mitt inlägg, och för det andra vill säga att du är stark som berättar om vad som hänt och står på dig mot oförståndet. Hela debatten om jämställdhet och våld (framförallt i nära relationer) är så snedvriden att den slår över åt fel håll. Man kan inte annat än beklaga det och höja rösten för en förändring.