På hemmafronten intet nytt

I flera månader har jag högljutt beklagat mig över att jag på grund av universitetets nya regler inte får ett arbetsrum där, trots att de står för mitt stipendium (och nu när jag skriver det dyker ordet ”otacksam” upp av någon osökt anledning…). I dag, när feberdimman lägger sig över den här doktorandens invecklade sinne och halsontet från helvetet regerar, känns det här med att jobba hemifrån som världens grej. Inget har egentligen förändrats ens av en ganska ordentlig sänkning i hälsotillståndet. Jag vaknar fortfarande ovilligt, senare än vad jag borde, sitter i morgonrocken framför datorn tills jag av brist på te tvingas gå ner för att laga mer av detsamma, alltmedan jag smått desperat försöker peppa mig själv att producera text. Gärna sådan som lämpar sig mer för en akademisk avhandling i medeltida rättshistoria än inlägg på en rosakantad blogg med en överdimensionerad muffins i headern.