Nu talas det om att äntligen öppna Stasi-arkiven i Sverige, även om det fortfarande är oklart exakt vad som öppnas och för vem. Förvisso kan jag inte annat än tycka att historiskt material ska tillhöra oss alla, och att vi historiker måste få fri tillgång till arkiven för att kunna göra vårt jobb, men det måste finnas en djupgående respekt för människors integritet. Med tanke på att Stasi-agenter är något som tycks intressera allmänheten kan man tänka sig att det skulle finnas en hel del att skriva om i arkiven. Men vi måste också begrunda vilken nytta den kunskapen som arkiven gömmer faktiskt har. Är det värt att människor som levde i en annan tid, på många sätt en i annan verklighet än oss, tas fram redan innan deras fall hunnit preskriberas? Är just Stasi-arkiven och den kunskapen som finns där så mycket viktigare än annat att vi måste ge alla fri tillgång till dem nu? Och om det inte rör sig om fri tillgång, vem ska då bestämma vad vi får se och inte?
I exempelvis Ryssland är många arkiv stängda (och det samma gäller även i exempelvis Frankrike och Italien) vilket betyder att historiker inte har tillgång till materialet där. I vissa fall kan historikern får material som är tillrättalagt för att inte ”skada” regeringen, exempelvis genom att utvalda sidor saknas eller att proveniensen ändrats – det senare gör det omöjligt att följa källans väg in i arkivet och fram till historikern. Historikernas arbete är väldigt viktigt, vilket bevisas av somliga arkivs behov av att tillhandahålla bristfälligt material och försvåra jakten på en så objektiv tolkning som möjligt.
Med tanke på att Kungliga Biblioteket inte vill låta digitalisera och publicera tidningar från tiden efter 1850 på grund av upphovsrättsliga bekymmer finns det anledning att ifrågasätta prioriteringar. Vad är det för svar vi söker? Vill vi öppna Stasi-arkiven som en del av en demokratisk gärning eller i jakt på syndabockar? Vem ska ges rätten att tolka kunskapen?
Hit och dit och tillbaka igen 