Okategoriserade · Vardagslivet

Harmoni och pastell

I lördags packade jag barnen i bilen och åkte för att hälsa på min älskade syster som flyttade till Ekenäs för två veckor sedan. Alla som är bekanta med Einstein vet ju att tid är relativt, men herregud vilken lång resa! Inte bara för att jag hade två synnerligen upptrissade, sockerstinna barn i baksätet, utan för att det var typ åtta år sedan jag senast hade möjligheten att bara ta bilen och hälsa på. Flyttar mellan olika städer och länder har gjort avstånden svåröverkomliga. Men nu. Äntligen!

Dagen spenderade vi i lekparken nere vid havet i en ljuvlig höstskymning. Barnen lekte som galningar, trots att jag fick svindel bara av att titta på hur högt man kan klättra på dagens klätterställningar. Och med risk för att låta gammal, men när jag var barn, då minsann hade vi inga sånna där besinningslöst höga, farliga klätterställningar. Eller så är perspektivet ett annat när det inte längre är man själv som bekymmerslöst svingar sig där uppe, utan man står där nere och förskräckt betraktar sina älskade barn göra vad barn måste tillåtas göra.

Och jag bara undrar. Varför måste barn alltid hänga uppochner? På det farligaste stället?

Efter klättrandet gick vi och åt pizza. Jag hade en dröm om att ta sånna där underbara pastellskimrande foton från vår måltid. Sånna har jag minsann sett att alla bättre bloggar har. Det är en chans att visa upp hur underbart det är att sitta ner och äta med sin underbara familj.

Jag är mamma till två små monster. Missuppfatta mig inte. Jag älskar min små monster mest av allt i hela världen. Men det är fullkomligt kört att försöka ta harmoniska pastellskimrande bilder av dem.

Min dotter Tilda kan tröta in mer pizza i munnen än någon annan (hennes bror möjligen undantagen) och rapa så fönsterrutorna skallrar.

Min son Vilho kan ha tre tuggor mat i munnen, ta en stor klunk läsk och sedan börja berätta en lång historia. Utan att svälja.

Och inte sitter de stilla heller.

Efter maten var det hög tid att gå hem. Tilda var så trött att jag var tvungen att bära henne hela vägen, och jag kan lova att Ekenäs aldrig känts så stort som just då. Ibland ser man de här sagolika föräldrarna som bär sina sovande barn tryggt i famnen, stolta och starka. Riktigt så var det inte. Jag kånkade och stretade alltmedan ungen omväxlande gled för att hon höll på att somna eller vaknade till tillräckligt för att tjoa och hoppa. Jag tog bättre tag, stapplade, trodde att ryggen skulle gå av. Ingen glamour alls. Och definitivt ingen harmoni och pastell.

Men underbart kul hade vi, och det räcker långt!

 

2 kommentarer på “Harmoni och pastell

  1. Om ni var till Lions park med den stora ”myran” i mitten var den nog där när du var liten redan. Då hade vi inga eu-krav så det fanns inte ens räcken på den. Sjukt när man tänker på det nu. Jag har ett minne av att de gjorde något halvhjärtat försök till säkerhetsuppdatering under mitten av 80-talet nog. Ändå är jag lätt förskräckt när kläpparna vinglar uppe på den nu. Om det var där ni var alltså.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s