Etikett: Typiskt kvinnor att överreagera

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bli liten

Charlotte4 kommentarer

På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.

Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem

Charlotte8 kommentarer

Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.

”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”

Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.

1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.

2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.

3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.

4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.

5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?

Frågor på det?

PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Ta det inte personligt!

Charlotte10 kommentarer

I den fantastiska världen av uppmaningar folk ger varandra när de diskuterar är ”ta det inte personligt” bland dem som kniper flest poäng på min fuck-you-right-back-lista. För det första: om man diskuterar med någon och den får anledning att ta det personligt när man egentligen menade att fenomenet snarast kunnat iakttas i en numer utrotad stam amöbor från inre Borneo har man förmodligen uttryckt sig klumpigt. Talar man generellt eller ur ett visst perspektiv kan det vara klyftigt att göra det öppet. Det är en jättestor skillnad på att säga att homosexuella är jävligt jobbiga och att säga att en bekant, som btw också är homo, är jävligt jobbig.

Och som ni vet kommer det ju hit en hel del diskussionsivrare som inte tycker som jag. Det är helt i sin ordning. Men när jag tog mig själv som exempel på en av många kvinnor som inte valt och vrakat bland män för att hitta den med högst status utan försökt få det att funka med den man som är far till ett oväntat barn fick jag höra att jag minsann kunde ha förhindrat graviditet om jag inte ville det egentligen. Att jag drar flest timmar hushållsarbete hänger inte ihop med samhälleliga strukturer utan med att jag som historiker har ett jobb som snarast är en hobby. Att jag är konstig när jag tar med min (mycket historieintresserade) far på konferens är en större grej än att alla på konferensen trodde att han var professor. De där grejerna är inget personligt mot mig. Det är bara mot det jag gör. Mot det jag säger. Mot det jag står för.

Ok. Om jag tar mig själv som exempel är det klart att jag gör det personligt, det gör jag, och det är klart att man kan ha synpunkter på det. Men det som gör mig arg är när det kommer sådana som ska rätta mina upplevelser (så kan det inte ha varit för så fungerar inte världen lilla du) och berätta hur jag borde ha gjort i stället (gjort abort/förstå att jag gifter mig uppåt/skaffa ett riktigt jobb/tjäna mer pengar/sluta vara konstig). Och så ska jag inte ta det personligt!? Vad är jag om inte mina handlingar, mina ord och mina åsikter? När någon gång på gång på gång, helt oberoende av vilken vinkel jag anlägger menar att jag har fel, fel, fel, hur är det inte personligt? När det inte går att ta som tips, råd eller konstruktiv kritik – då är det personligt. Jag vet inte om det är skärmarna som gör det, som skapar den där distansen som gör att folk på allvar tror att den på andra sidan inte kommer att ta personliga påhopp personligt, men här finns ett problem. Det behöver inte gå så långt som till rent hatiska kommentarer, men även många av dessa avfärdas på samma sätt, med samma ”ta det inte personligt”. Som när Julia fick ett ”jag hoppas att du dör din jävla hora” och någon tycker att hon ju är rätt känslig om hon tolkade det som menat mot henne personligen. Det var ju liksom mer allmänt. Mot hennes åsikter liksom. Vi är så vana vid att driva debatter och argumentera emot att vi med någon sorts tvång måste göra det och inbillar oss att så länge vi gör det mot åsikter, tankar och idéer så är det legitimt. Uppbyggande. Samhällsnyttigt. Inte personligt.

Men om man tänker så har man missuppfattat vad som är uppbyggande och samhällsnyttigt, och framförallt vad en person är – komplett med åsikter, tankar och idéer som är avgörande delar av vem man är. Det får man ta personligt.

Vardagslivet

Hur man läser bloggar: en kort introduktion

Charlotte5 kommentarer

En dag klickade jag mig vidare till en blogg som handlade om mat till barn. Det är ett ämne jag själv tycker är jätteviktigt. Tyvärr handlade bloggen mest om hur lurade vi blir av kemikalier och farligheter och om hur allt går åt helvete om man inte själv lagar all mat från grunden, har en kossa som heter Gullmaj på gården och lär barnen att lufttorkade rovor är lika festligt som lördagsgodis. Sånt orkar jag inte läsa.

Och vet ni vad jag gjorde då? Jag slutade läsa. Eftersom texterna dessutom var riktigt långt från min egen syn på världen lät jag också bli att kommentera. Och att komma ihåg vilken blogg det var.

För det finns en sån besinningslös mängd bloggar, bloggare, texter och åsikter att det där med att läsa en blogg som jag inte får ut annat än huvudvärk och magsår av, det låter jag bli. Själv tycker jag att det är ett vinnande koncept, det där med att låta bli att läsa bloggar som ligger långt ifrån min egen värld. Därför blir jag rätt trött när det kommer folk som härjar om att en viss skribent inte går att ta på allvar för att skribenten skriver om vad skribenten tycker är viktigt och inte just exakt den detaljen som just exakt den läsaren tycker är det absolut superduperviktigaste i hela världen.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker om er som hänger här och tycker ungefär som jag, eller åtminstone tycker att det ok att jag ibland skriver om något som ni inte tycker är ett av de där världsomvälvande, rädda-kattungar-från-döden-inläggen. Och så hoppas jag att ni säger till om det är något särskilt ni vill att jag ska fördjupa, eller något som jag borde skriva om men inte fattat än.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att diskutera feminism men inte män

Charlotte29 kommentarer

En av de där sakerna som tenderar till att dyka upp när man diskuterar jämställdhet, och då kanske främst med någon sorts exempel från en feminist, är skillnaden mellan att kritisera en persons åsikter och att kritisera en grupp för biologiska faktorer de inte själva kan påverka. Något förenklat rör det att man får kritisera feminister men man får inte kritisera män. Feminist är ett ideologisk val. Man är en biologisk konsekvens. Man får alltså säga feministhora men inte gubbslem.

Och på ett sätt så ser jag en logik i det där, det gör jag. Tyvärr blir vad som skulle kunna vara logik någonstans transformerat till nåt helt annat. För eftersom man inte får kritisera män får man inte tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det anses nämligen vara att misstänkliggöra alla män och att bidra till ett kollektivt skuldbeläggande.

Och här slits jag åt två olika håll. För det första är det ett enormt problem att 40% av Finlands kvinnor har varit utsatta för våld eller hot från en man i en nära relation. 40 %. Det står bortom alla tvivel att det finns en problembild där män tror att de får göra kvinnor illa. Inte alla män, men tillräckligt många för att berättiga att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse med särskilda mönster. Att säga vissa mäns våld mot vissa kvinnor räcker inte. Män i allmänhet har förvisso ingen del i någon sorts kollektiv skuld för alla dessa män som våldför sig på kvinnor som litar på dem, kvinnor som står dem nära, men alla män har banne mig ett kollektivt ansvar för att bryta det här mönstret. Om inte männen själva tar det ansvaret kan man ju bara sätta sig ner och börja räkna. Av de små flickorna i Tildas dagisgrupp kommer enligt statistiken fem små flickor sedan de blivit kvinnor att utsättas för våld från en man de har en nära relation till. Vem ska ta ansvaret för att det inte händer, om inte männen i deras närhet?

För det andra har jag aldrig hört någon tala om att alla män är våldsverkare. Tvärtom tycker jag att det finns en bra och levande diskussion om att kopplingen mellan mansrollen och våldet måste omvandlas. Inte heller brukar det vara samma personer som skriker sig blåa över att man inte får säga saker som ”mäns våld mot kvinnor” som sedan står på barrikaderna när våldtäktsoffer misstänkliggörs för att ha varit för utmanande klädda eller onyktra, trots att det senare i allra högsta grad framställer män som fullkomligt opålitliga, för då mumlas det något om biologi och hur svårt det är när kvinnor är så himla sexuellt frigjorda och sedan tror att de ska kunna säga nej. Så, nej. Av dem som talar om mäns våld mot kvinnor finns varken oberättigat ordval eller brist på förståelse för att alla män inte är våldsverkare.

Jag säger inte att man ska kunna kritisera män helt urskillningslöst, förstås, men nog ska man kunna tala om män och framföra kritik i samma mening. Och nej. Det är inte samma sak att säga ”invandrare” som att säga ”män” när man framför sin kritik. Invandrare är per definition en minoritetsgrupp med enorm diversitet och som dessutom ofta är utsatt. Män, även om det finns många olika sorters män, är inte en utsatt samhällsgrupp. (Kvinnor är förresten inte heller en utsatt samhällsgrupp i dagens nordiska samhällen.) Det är en himmelsvid skillnad på att kritisera utsatta minoritetsgrupper och på att kritisera andra.

Sedan har vi det här med att kritisera feminister, vilket man enligt filosofin om att det är fritt fram att kritisera ideologiska tillhörigheter kan göra precis hur mycket man vill eftersom att alla feminister själva valt att vara feminister och kan sluta att vara det när de kommit till sans. Och återigen kan jag på ett sätt hålla med. Klart att man ska få kritisera feminismen helt fritt, så länge man skiljer på feminism och feminister – på åsikter och människor. Men allra viktigast här är egentligen vem som klassas som feminist. Som ni vet betraktar jag inte mig själv som feminist. Har aldrig gjort det egentligen. Men sedan jag startade den här bloggen har jag insett att jag inte själv anses kapabel att välja om jag är feminist eller inte. Jag är kvinna och jag är intresserad av genus och jämställdhetsfrågor, jag använder ordet patriarkat och begrepp som ”mäns våld mot kvinnor”. Alltså måste jag vara feminist. Ibland har jag försökt säga att jag inte vill tryckas in i någon mall men vid flera tillfällen har jag fått till svar att jag eftersom jag uppfyller alla kriterier för att vara feminist är en feminist.

Och då kommer vi in på vad och vem man får kritisera. För genom att jag är kvinna och diskuterar jämställdhet hamnar jag i det där feministfacket där det är fritt fram för kritik på basis av en ideologi som jag själv inte tycker mig tillhöra. Nu ska jag försöka att inte tala för andra, men det samma gäller exempelvis Sveland som nu anklagas för att ha sagt gubbslem och skrivit en bok om hur man inte får hata feminister. Men det var inte Sveland som sa gubbslem och jag misstänker att en väldigt begränsad del av dem som nu uttalar sig om hennes bok de facto har läst den. Man har väl läst om den. Man vet vad feminister står för. Vet hur Maria Sveland brukar vara. Och henne får man kritisera för hon är feminist och det har hon valt själv. Men diskussionerna och den häftiga kritiken visar att ”feminist” bara är ett ideologisk val för somliga av dem som omfattas av kritiken och att det alltför lätt fastnar i föreställningar om vad en feminist är och vem som är feminist istället för diskussioner om vad som händer i samhället och hur vi kan påverka det.

Därför blir det väldigt snett när man menar att man inte får kritisera män för att det är medfött men man får kritisera feminister för det är ett val. Så länge feminism fritt får användas som paraplybegrepp för att kritisera vilken kvinna som helst utan att lyssna på vad hon faktiskt säger kan man inte stå och sprätta med tummarna i hängslena och skrocka att man visst får kritisera feminister för att det är ett fritt val. Jag får garanterat stå till svars för vad feminister säger och tycker betydligt oftare än vad herr Vemsomhelst Svensson får stå till svars för att grannen hotade att klå upp sin fru. Hur fritt är det valet liksom?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om Gräv och om mans- och kvinnoroller

Charlotte21 kommentarer

Nu har jag lyssnat på stora delar av ljudupptagningen från Gräv 13. För det första vill jag säga att det var en hel del intressanta diskussioner också, innan det liksom barkade åt helvete. För det andra skulle jag vilja lyfta fram två saker som jag tänkte på – men som bara löst hänger ihop med varandra – när jag lyssnade.

1: En man (Täppas kanske?) förringar hoten Maria Sveland talar om med att säga att han minsann också fått hot men att det inte görs någon grej av det, att det inte görs någon grej av hoten om de riktas mot en man. En kvinna (Sveland?) ställer då den synnerligen relevanta frågan hur det kan komma sig. Det hade kunnat bli en debatt om mannens roll som den som aldrig kan bli sårad, som inte får visa rädsla, om det där med att man up, att ta saker som en man. Istället svarar han ”för att jag är vuxen”.

Och man bah va fan.

Så vuxna kan inte vara rädda? Så kvinnor som blir rädda när de hotas med våldtäkt och ond bråd död är inte vuxna? Och alla de män som utsätts för våld och hot ska fortsätta att lida i tystnad, växa upp och bli hårda, för det är bara kvinnfolk och ungar som blir rädda och får protestera. Finn fem fel.

2: Aschberg är ganska burdus. Han tar mycket plats, han talar utan att bekymra sig om fina omskrivningar och han säger precis vad han tycker. Josefsson är stenhård mot folk han tycker har fel och har inga problem med att grilla dem med frågor. Han skräder inte orden och är inte rädd för att ta varken debatt eller en framträdande plats i den. Och när jag lyssnar och ibland irriterar mig på något litet de säger, en formulering, ett avfärdande, ett skratt eller ett dåligt skämt, kommer jag på mig själv med att förlåta dem det mesta. De är ju sånna, och människor måste få tillåtas vara sådana som de är och man måste ta det med en nypa salt och man ska inte ta åt sig av allt eller överanalysera. Och så undrar jag när någon senast lät en kvinna på en liknande maktposition som Aschberg och Josefsson komma undan med att hon helt enkelt bara är sån, formulerar sig lite klumpigt, kanske trampade på någon tå. Det gör inget. Hon är sån. Men hon är ändå en lysande samhällsdebattör. Ja. Inte fick Maria Sveland ett sådant förlåtande i alla fall.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kvinnor väljer inte efter status

Charlotte20 kommentarer

Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.

Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.

1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.

2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.

Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med genus som performance

Charlotte20 kommentarer

En av de där sakerna som alltid tycks komma upp när man diskuterar genus är att alla feminister och alla genusvetare eller annat löst genuspack tror att kön skapas – att kön inte är något man föds med. Jag vet inte riktigt var den idén kommer ifrån, men för första gången hörde jag den nu sättas i samband med Judith Butlers tankar om genus som performance och kanske är det där någonstans som det har blivit fel. För det Butler menar med genus som performance är att man förvisso föds med ett biologiskt kön men att genus skapas, omförhandlas och upprätthålls genom yttre påverkan – framförallt språk – snarare än inre och att även den som föds med ett visst kön kan leva ett annat genus.  Det vi ser som en man eller som en kvinna är alltså beroende av kulturen, inte av biologin.

När man betraktar historien framstår detta som helt självklart. Som ett exempel kan vi ta Largillieres målning från slutet av 1600-talet. Här ser vi de manligaste männen, manligheten personifierad, de absoluta alfahannarna. Topdog. King of the Hill. The Man.

I 1600-talets Frankrike hade alla känt igen den här manifestationen av genus som den yttersta manligheten. Idag hade reaktionen knappast blivit den samma. Kläderna, poseringen, mouchen, håret, sminket – allt med den här bilden säger att det är kvinnor. Typ så här:

Destiny-s-Child

Det vi uppfattar, det vi reagerar på, är en manifestation av vårt biologiska kön – det som kallas för genus. Beroende på vilket biologisk kön man föds med förväntas man göra olika saker. Vissa saker kanske kommer naturligare än andra och det kan ha samband med sådant som hormoner, men det förhindrar inte att genus är performance. En del forskning har visat att små flickor föredrar dockor framför bilar, men det betyder inte att att flickor är mer lämpade som sköterskor och män som läkare, eller att kvinnor skulle bli dåliga bilmekaniker – det är samhälleliga förväntningar; genus som performance.

Vad som har ansetts passande, vad som varit rätt mall för att leva ut ens biologiska kön är kulturellt betingat. De här sågs som okvinnliga kvinnor på sin tid i början av 1900-talet, trots att allt vi tror oss veta om kvinnor idag säger att det nog inte blir mycket tydligare kvinnligt än så här; i dag uppfattar vi dem som kvinnor. Men de här kvinnorna betedde sig inte som kvinnor. De slogs mot poliser, sa fula saker, trodde att kvinnor skulle platsa på universitet och rent av att kvinnor förtjänade en egen röst. Det här var kvinnor som var så okvinnliga att de var skrattretande för de gick emot kvinnans natur. De här räknades inte som riktiga kvinnor.

Så när folk i dag kommer och säger att genusvetenskap bara är skit för att det faktiskt är skillnad på könen så blir jag rätt trött. Alltså, ingen säger att det inte är skillnad på könen. Men att samtidens syn på genus – syn på manligt och kvinnligt – påverkar hur kön manifesteras – hur man visar att man är man eller kvinna – det är fullkomligt självklart. Visst påverkas vi av biologi, men människan är också en kulturell varelse som gång på gång trotsar biologiska betingelser för sin kulturella tillhörighet. Och det är här som talet om människan som biologisk varelse och styrd av sina hormoner blir synnerligen problematiskt. För om människan borde fungera på ett särskilt sätt på grund av biologin så skulle det inte finnas en sådan enorm variation på manifestation av genus, varken över tid eller rum. Och om människan ska fungera på ett visst sätt om allting är som det ska betyder det att alla som inte fungerar så är anomalier. Med ett sådant synsätt blir exempelvis transsexuella, homosexuella och bisexuella i dag avvikande från vad en människa ska vara, och det är farligt. För om man tittar på historien, på damerna på bilden ovan exempelvis, och tänker på alla de manifestationer av genus som inte kan förklaras av biologi eller av ett naturligt ”rätt” eller ”fel” så förstår man vikten av att studera genus och av bland andra Judith Butlers tankar om genus som performance. Det biologiska könet kanske förblir konstant, men manifestationen förändras.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sådant man inte får skriva om kvinnor

Charlotte42 kommentarer

Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.

Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.

Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.

En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.

Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.

För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.

Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.

Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.

I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.

Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.

Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.

(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu om det där med näthat och några samband

Charlotte54 kommentarer

Det var väl inte helt oväntat att det strax skulle formas en kritikerkår till Uppdrag Gransknings program om män som näthatar kvinnor. Jag tänker inte länka – för det är samma sak som att sprida – men det rör sig mycket i termerna att det faktiskt inte bara är kvinnor som får utstå hot och hat, och att det inte bara är män som är förövarna. Så jag vill börja med att återupprepa det uppenbara: det finns ingen som har påstått det heller. Därifrån kan vi gå vidare till nästa uppenbara: det finns en enorm skillnad i både natur men framförallt i mängd på hat och hot som kvinnor och män får ta emot och den förkrossande majoriteten av hotare och hatare är män. Det är ingen konspiration. Det är bara den sorgliga verkligheten.

För det finns några klara samband.

Samband ett: Nästan ofelbart, även på en relativt liten blogg som den här, kommer det arga, hånfulla och nedvärderande kommentarer varje gång jag skriver något om genus och patriarkat. Kommentarerna är sällan kopplade till inlägget (och ibland inte heller till verkligheten) och har en klar ton av förakt mot kvinnor som tar plats. De som är direkt riktade mot min person publicerar jag aldrig. Andra får stå kvar för att visa på hur det kan se ut. Ett axplock:

”Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom.”

”Det här inlägget är helt verklighetsförvrängande, idag är det ju kvinnan som ska lära sig att kompromissa och inte mannen, mannen har kompromissat så länge du och jag har levt.”

”Trots detta är det inte ovanligt att kvinnojourer och feminister hjälper mammor som vill utestänga sina barns pappor från föräldraskapet efter en skilsmässa att utpekar dem som allt från pedofiler till hustrumisshandlare, trots att det inte finns något som stödjer detta. Likaså har samma kvinnojourer och feminister under många år drivit politisk lobbyverksamhet för att göra det enklare för mammor att stänga ute papporna från barnen.”

”Tänk att kvinnor har problem både med att ni måste vara snygga ”man måste liksom vara både snygg och kompetent” och att ni inte får vara snygga ”man tas inte på allvar om man är både snygg och kompetent”.”

”Att kvinnliga experter inte syns och hörs lika mycket som manliga beror mera på att de inte existerar i samma grad än att de inte skulle tas på lika allvar.”

”Det är så tråkigt med feministiska kvinnor som är bittra och bara ser allt det fula. Speciellt när de samtidigt lever på skattepengar som huvudsakligen män har betalt in.”

”Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt.”

”Just detta med motprestationer och skyldigheter har feministerna ständigt blundat för. Samma sak ser man än idag. Feminister kräver rättigheter för kvinnor, men förutsätter ständigt att dessa rättigheter ska betalas av någon annan. Skattebetalarna. Männen. Men aldrig genom att ställa några motkrav eller några skyldigheter på kvinnorna själva.”

Och det här är (alla utom en) män som kommenterar och som har angett en giltig mejladress (de grövsta kommentarerna brukar inte ha en giltig email bakom och då går de automatiskt bort). Män (och en kvinna) som står för vad de tycker men vars åsikter är obehagligt nära gränsen för vad som är ok, åsikter som speglar en ohälsosam syn på kvinnor.

Samband två: De som håller med mig i mitt inlägg är oftare tysta än dem som inte håller med, även om jag tycker att det börjar ske en förändring. Det är alltså betydligt vanligare att dessa män med ohälsosam syn på kvinnor tar sig tiden att kommentera än att någon av alla dem som tycker att de har fel tar sig tiden att argumentera emot. Det måste vi förändra.

Samband tre: Det har visat sig nästintill omöjligt att vara ung kvinna i samhällsdebatten utan att få feministstämpel och därmed klassas som manshatande, ful, vilseledd, korkad och allt liknande som gruppen feminister brukar stämplas med. Som kvinna representerar man inte sig själv utan hela kvinnosläktet.

Samband fyra: Det blir fullkomligt ramaskri när kvinnor pratar om mens för det är så äckligt, men när en ung tjej kritiserar en låt för sexistiskt innehåll går man ut i radio(!) och talar om att hon använder kaktusar som tamponger. Frågan rör sedan hur uppenbart det var att det var just den tjejen som åsyftades (lite uppenbart eller väldigt uppenbart), inte det olämpliga i uttalandet oavsett om det gällde en identifierbar tjej eller inte. Kvinnor bemöts alltför sällan med ett friskt och konstruktivt debattklimat utan tystas med påhopp om deras utseende, könsdelar och attraktionskraft. Detta trots att kvinnokroppen på många vis är tabu när det gäller uppriktiga frågor och funderingar.

Tar man dessa fyra samband och lägger till den anonymitet nätet ger och den obehagliga lavineffekten ett par otrevliga kommentarer får (”jomen nån hade ju redan sagt något så mitt var ju inte ens värst liksom”) hamnar vi i samma situation som när Julia ville framföra kritik mot HM:s val av tröjtryck. Vi får ett samhällsklimat där det är ett oerhört stort steg att ta att vara kvinna och ha en åsikt. Så får det inte vara!

Jag tror inte på censur uppifrån men jag är övertygad om att alla vi som driver bloggar eller FB-sidor ska moderera och moderera hårt. Ingen har en gudagiven rätt att bete sig som ett svin. Ingen har en skyldighet att ta det. Det samma borde gälla nyhetssajter och andra forum. Som Malin skriver, hatet växer i språket. Det andra vi kan göra är att bli bättre på att kommentera snällheter när vi läst något vi gillar, och framförallt bli bättre på att argumentera emot när någon av alla de där gränsfallen drar igång. Internet, språket, världen tillhör oss*. Vi måste ta vårt ansvar. Visste ni förresten att när suffragetterna kämpade för en röst för kvinnor fanns det grupper av motståndare som gjorde det till en grej att varje gång en kvinna ställde sig upp för att tala antingen demonstrativt lämna rummet eller helt enkelt håna henne till tystnad? Så var det för 100 år sedan när kvinnor fick en röst. Så ska det inte få vara idag.

* inte ”oss” som i feministlesbianer