Etikettarkiv | Tillfällen jag önskar att jag trodde på Gud

Att gå till kyrkan med förskolan

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att barn får undervisning i religion i skolan, det gör jag. Men nota bene! Det måste förstås göras på rätt sätt. Religionsundervisningen ska ge barnen kunskap om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, men måste förbli informativ och får aldrig vara indoktrinerande. Religionen styr inte längre politiska beslut i vårt samhälle, men förblir likväl en grundbult i vår kultur – oavsett om man ser sig själv som religiös eller inte. Det är viktigt att känna till vad religion är och vad religionerna går ut på.

Den där gränsen mellan vad som är information och vad som är något annat är emellertid väldigt knepig. Alltför många gånger har jag stött på folk från kyrkan som menar att de informerar men de utgår ifrån att de informerar om vad som är den Enda Sanna Läran och Vägen Till Godhet och Frälsning och då har man, i mitt tycke, hamnat på fel sida gränsen. Sanningsmonopol är farliga saker när man talar om tro, och särskilt när man hävdar det inför barn.

Så när Tildas förskola meddelade att de skulle starta ett samarbete med församlingen var jag inte alltigenom förtjust. Samarbetet går ut på att barnen ska göra ett konstverk kring psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen, skriven av den finske nationalskalden Runeberg. Konstverket ingår sedan i en utställning i församlingshemmet och barnen ska också diskutera kring psalmtexten.

Det finns så många saker i det här som kan gå fel. Det finns så mycket potential att döma barn som tror ”fel”, att fördöma den som inte anpassar sig. Jag hade därför långa samtal med personalen. Först hade jag önskat att Tilda kunde få göra något annat, men det hade knappast varit det bästa för henne att stängas ute från konstutställning och annat. Därför kom vi överens om att Tilda skulle vara med men att de samtal som fördes med barnen om psalmen skulle hållas på så att säga rätt sida gränsen.

Och så talade jag med Tilda förstås. Berättade sånna där basic grejer som att hon aldrig ska låta någon bestämma vad hon ska tro på, att man tror med hjärtat och att det inte finns något rätt eller fel.

Dagen innan de skulle till kyrkan var Tilda så pirrig att hon hade svårt att somna. Hon hade, på eget bevåg, lagt fram sin finklänning och en söt bolero att ha på sig på den stora dagen och besöket i kyrkan var något hon verkligen innerligen längtade efter. På eftermiddagen när jag kom och hämtade henne fullkomligt bubblade hon av berättelser. Kyrkan hade varit så vacker, och de hade fått gå på ställen där man normalt inte får gå. De hade fått komma och titta på ”den där stora som det kommer magisk musik ur” (orgeln) och den hade nästan spelat av sig själv. Kyrkbesöket hade gett henne exakt det jag hade hoppats på; en fantastisk upplevelse av någonting stort och märkligt – det där som jag trots mina hedniska tendenser känner varje gång jag går in i en gammal (inte ny) kyrka.

Jag frågade henne om hon hade lärt sig något nytt.
Hon: Jo, massor!
Jag: Pratade ni om någonting intressant då?
Hon: Näe. Det var mest en massa Jesus-babbel.
Jag: (kväver ett fniss)
Hon: Och mamma, jag tror inte på Jesus. Det måste man inte.

Just så, älskade barn! Just så!

Hen de Guden

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.

Tilda tror på Jesus. Bland andra.

Det har varit julkyrka på dagis (vilket man verkligen kan ifrågasätta lämpligheten av, men vi tar det senare). Tilda berättade exalterat att det hade varit en riktig prästident där och berättat om Jesusbarnet. Det var tydligt en tillräckligt spännande historia för att Tilda skulle vilja höra mer när hon kom hem, och jag tycker att det är viktigt att barnen förstår varför vi firar jul – även om jag själv inte är kristen. Följaktligen tog vi fram Barnens Bibel och läste julevangeliet och barnen lyssnade just så andäktigt som det anstår små barn när man läser ur Bibeln. Sedan pratade vi om vad man tror på och vad man inte tror på, och jag berättade att sånna som tror på det som står i Bibeln kallas för kristna och att de tror att Jesus är Guds son. Tilda deklarerade att hon också trodde på Jesus och jag sa att man får tro precis som man vill. Som alltid när man har en mamma som är historiker måste man fråga om det ”var länge sedan” och om ”alla de där är döda redan”. Jag berättar från så många olika vinklar jag kan och barnen pusslar ihop berättelserna med sina egna verkligheter, frågar och funderar.

Tilda: Men mamma, varför dog Jesus?
Jag: Jo alltså. De som är kristna tror inte att Jesus dog på riktigt. Det bara liksom verkade så.
Tilda: Ungefär som med Snövit?
Jag: Ungefär så.
Tilda: Men mamma, varför kom älvorna då?
Jag: Änglarna, hjärtat. Änglarna. De kom för att ta med Jesus till hans pappa Gud uppe i himlen.
Tilda: Åh. Då blev han nog glad.

Funderingar över livet, universum och allting

Vilho: Mamma, vem är det egentligen som är Guds mamma?

Tilda: Mamma, vad händer om man går ut när det är regnbåge? Finns det älvor då?

Maken: Look honey! They’ve started selling Lemon Curd icecream!

Poppy är sjuk – fortsättningen

Igår tyckte jag att Poppy verkade lite bättre. Jag fick henne att leka lite och pupillerna var inte så där sjukt stora hela tiden. Jag tänkte ändå att det var bäst att en veterinär fick titta på henne och fick en eftermiddagstid. Veterinären gjorde alla möjliga sorters neurologiska tester men kunde inte hitta något fel. Inte ens syntesterna visade något. Tack och lov öppnades dörren och en av djurskötarna kom in, varpå veterinären kunde konstatera att Poppy alldeles uppenbart inte såg djurskötaren. Det gjordes fler syntest och blev klarare och klarare att Poppy ser mycket dåligt.

Därför togs det ett blodprov och jag satt och klappade Poppy medan vi väntade på svaret. Veterinären kom tillbaka och meddelade att Poppy är i ett akut förgiftningstillstånd och har njursvikt och att det nu var bråttom. Med de blodvärden Poppy hade borde hon spy och kollapsa och inte alls vara i det fina allmäntillstånd hon var. Jag berättade att någon ätit en halv lilja ute i trädgården (men att det kunde ha varit en hare eller fasan eller vad som helst) och veterinären liksom studsade av sin stol och for ut ur rummet samtidigt som hon meddelade att värdena överensstämde med förgiftning från lilja. De satte dropp på Poppy för att hjälpa njurarna och ringde akuten på Universitetets djursjukhus. Så fort de fick en plats öppen körde jag dit med Poppy och hon lades in omedelbart.

Veterinären som tog emot på sjukhuset informerade om att det här besöket kommer att kosta i storleksordningen månadslön. Jag hulkade fram att om de bara fixar min katt ska jag se till att fixa pengar. Det här är ju katten som jag trodde skulle ta över när Gammel-Katten dog, som knappt väger någonting när hon rullar ihop sig till en boll och sover i mitt knä medan jag skriver avhandling, som inte kan motstå en papperskasse och som släpar badrumsmattan till sidan av kattlådan och bajsar på den om hon är missnöjd med städningen.

Jag kan inte riktigt beskriva det, men det är något så ofattbart vidrigt med att ta med sig en liten varelse som man har tagit på sig ansvaret för till sjukhuset och så åka hem tomhänt. Jag grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma satt det två små barn och undrade var Poppy var. Vi satte oss tillsammans på soffan och jag berättade som det var. Att hon var förgiftad och väldigt, väldigt sjuk, att ingen vet vad som kommer att hända eller om vi får hem henne igen och att hon nu är på det allra bästa stället sjuka katter kan vara. Tilda frågade minst hundra gånger om hennes katt nu kommer att dö, och jag svarade minst lika många gånger att det inte finns någon i hela världen som vet.

Ni håller väl alla tummar och tår för vår Poppy? För vi behöver den här katten. Hon är liten, men just nu är det ett gigantiskt tomrum här hemma.