Etikett: Tankeställare de luxe

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kvällstankar om mänsklighet

Charlotte7 kommentarer

Ibland undrar jag varför reklammakare och media verkar försöka skapa bilder med någon sorts orealistiska idealmänniskor, för smala och tillrättalagda för att existera bortom bilderna. För när jag söker produkter tilltalas jag av att produkten kan användas av sådana som mig. Att de kan användas av riktiga människor i denna värld av hängiga tyngdkraftstuttar, celluliter, underhudsfett och olikheter. Att det finns ett igenkännande. Produkten ska förstås framställas som något åtråvärt, men inte för att jag vill bli som den som använder produkten, utan för att en sådan som mig kan använda den.

Därför uppskattar jag vad som så nedlåtande betecknas som plus size models, för att de visar hur kläder ser ut på någon som är normalviktig. Därför uppskattar jag vad vissa leksaksföretag gör med sina kataloger nu, för att de visar att barn leker över stereotypa gränser om de bara får möjlighet. Jag tror nämligen att de där bilderna som visar orealistiska stereotypa ideal påverkar oss mer än vad vi kanske skulle önska, men jag tror också att det inte skulle ske en djupdykning i konsumtionskurvan om man öppet och ärligt gick in för att sluta tuscha folk bortom all verklighetskontakt. Tvärtom tror jag att igenkännandet skulle kunna vara minst lika viktigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Det var den tanke som slog mig när jag slött bläddrade i en tidning och undrade vad det var som gjorde att jag tyckte att vissa bilder var väldigt tilltalande. Mänskligheten. Det.

Och om det var någon som nu trodde att alla de där vi ser på reklampostar och förstasidor faktiskt ser ut så på riktigt så kan man med fördel titta på den här videon, om hur media förvrider kroppar in absurdum.

Vardagslivet

Sånt som små prinsessor gör

Charlotte5 kommentarer

Tilda hade en kompis hemma. Det tog i runda slängar 4,23 sekunder för dem att få av sig sina kläder och börja välja nya ur Tildas tämligen omfattande kollektion av prinsessklänningar. De trippade runt på tå och talade låtsasengelska med varandra och skrek så alla trumhinnor utan prinsessornas egna kollektivt imploderade.  Sedan sminkade de sig. Med nagellack. I ansiktet. Så var det dags för picknick. De hämtade apelsiner som de åt inne i Tildas klädskåp. När de städat ut apelsinskalen ur skåpet passade de på att kasta ut resten av kläderna också. På samma gång bombarderade de den imaginära men inte desto mindre hotfulla drottningen. För säkerhetsskull kastade de också ut alla leksakerna. Och ett glas.

Därefter började balen. Den var nere, för dansgolvet på övervåningen gick av någon outgrundlig anledning inte längre använda. På balen gick det ganska vilt till. Det gör ofta det när fara hotar och prinsessorna måste skydda sig genom att skrika sitt trumhinne-imploderar-skrik och kasta saker på ondskefulla, korrumperade drottningar. Sedan skulle Snövit komma, men det gick inte för vi hade slut på giftiga äpplen. Då skulle Törnrosa komma, en idé som vid det här laget å det starkaste understöddes av mig eftersom det innebär 100 år av sömn, men vi hade inte tillräckligt med taggbuskar i vardagsrummet för att det skulle bli riktigt trovärdigt. Istället kom det två prinsar till de prinsessor som redan fanns och därifrån blev dansandet bara vildare.

Sedan var det hög jävla tid för de ljuvliga prinsessorna att gå ut en stund.

Och jag står och tittar på den fullkomliga förödelsen två små flickors prinsesslek har skapat. Det här ska minsann prinsessorna få städa själva. Allt utom glaset. Sånt får mammor städa. Så kommer prinsessorna in igen och menar att de inte har tid att städa för de leker fortfarande och nästa bal börjar faktiskt riktigt snart. Då är det nära att jag faller dit. Att jag säger till prinsessorna att prinsessor minsann städar efter sig. Prinsessor tycker inte om när det är stökigt. Vad skulle väl kungen säga? Vad tror ni prinsarna tycker om prinsessor som inte städar? Istället biter jag mig i tungan och hör de rosenkindade prinsessorna dundra uppför trappen i jakt på dansskorna och mer smycken. För vem är jag att försöka tygla vilda prinsessor med föreställningar om hur vilda prinsessor vill ha det eller hot om att de inte kommer att få männens gillande?

Efter en stund förvandlades prinsessorna till sjöjungfrur och var tvungna att gå och bada i ett kar fyllt med ljuvligt doftande skumbad. Men innan det blev skumbad fick sjöjungfruprinsessorna städa balsalen. Utifall att det skulle vara svårt att få fenorna tillbakatrollade till fötter senare.

Vardagslivet

Det har skett en olycka på dagis

Charlotte12 kommentarer

Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.