Historikerns historier

Nästa gång kanske

I fem dagar har jag kämpat med en ansökan om doktorandplats vid doktorandprogrammet Law in a Changing World, fullt medveten om att sannolikheten att jag skulle få en doktorandplats bland ett gäng jurister är så patetiskt liten att ansökningsförfattandet i princip borde betraktas som bortkastad tid.

Men som de säger: Hoppet är det sista som överger människan.

Olyckligtvis verkar varsamheten vara en av de där grejerna som ger upp strax innan hoppet. Fem dagar av minutiöst petande i ansökningshandlingarna och så lämnar jag in skiten utan att ha undertecknat ansökningsbrevet.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, noggrann och värd era pengar!

Vänliga hälsningar

[tomrum]”

Vardagslivet

Allt är förlåtet

Vi har en gäst här. En kompis som ursprungligen är från USA men som nu bor i Sverige och som tillhör samma underbart knäppa gäng medeltids-reenactors som oss. Alltmedan jag hasade mig upp på morgonen, pigg och alert som en zombie, pysslade iväg barnen till dagis, städade upp i köket efter morgonens frukostkatastrof, kokade kaffe, drack allt kaffet själv, satte mig med författandet av ansökningsbrev och suckade, gäspade och svor låg han och sov. Och med risk för att låta generaliserande men när män sover låter det ungefär som om man skulle köra Cthulu i en mixer.

Och när jag med en överfull kopp kaffe tassar förbi sovrumsdörren är det någon som trycker på startknappen.

Cthulu: MRÖHHRÖÖRM hurrk hurrk
Jag (torkar kokande kaffe från låret och försöker stampa bort det som runnit ner mellan tårna): *censur*
Cthulu: ÅRRRRGHHHH hurrk hurrk

Jag när en viss illvilja.

Några timmar och x koppar kaffe senare har gästen vaknat och gått ner för att äta frukost. Jag sitter vid datorn, lutar mig lätt bakåt och sträcker på mig med en sån där känsla av att det kanske går rätt bra allting ändå. Men då. Krampar. Halsmuskeln. Jag tar ett stadigt tag i skrivbordet, gurglar och lutar huvudet åt vänster för att sträcka ut krampen. Men då. Krampar. Den andra halsmuskeln. Så jag försöker förtvivlat massera ut kramperna med det enda resultatet att armarna domnar på tre sekunder och att halsen liksom blir några centimeter kortare.

Så jag staplar ner i köket, skiter i hälsningsfraserna, pekar med ett sladdrigt finger på nacken och stönar ”kramp” och ”hjälp”. Det tar honom nån minut att få kramperna att lossna. Allt är förlåtet.

Historikerns historier · Vardagslivet

Vet ni vad det här är?

Det är sol som skiner in på mitt arbetsrum, det är vad det är.

Men ska vi säga att det säkert är tur att det inte är längre än 20 minuters sol här just nu, för jag har en artikel som borde bli färdig. Visst kan jag skriva med stängda ögon men tydligen är det inte förrän man blivit professor som proof reading flyter på samma sätt.

Historikerns historier

Varde stipendieansökning! Och det blev blogg.

Som sagt är det hårda stipendiesökartider nu. Så vid doktorandseminariet passade jag på att prata med handledare B:

Jag: Så… Skulle du ha möjlighet att skriva referenser, tror du?
Handledare B (jämnar till kanterna på sin trave papper): Det kan jag säkert göra! Säg till i god tid bara!
Jag (tittar ner i golvet): Mmm….
Handledare B (tittar på mig): Du kan väl i alla fall meddela när det är lite närmare deadline… nån vecka eller så?
*tystnad*
Handledare B: 24 timmar innan…?
Jag: Topp! Se det här som 24-timmars-varningen!

Då så! Nu kör vi!

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!