Etikettarkiv | Städning

Städning

Barnen åker till Grekland dag 1:

”Härrigud vad skönt jag ska städa hela huset och sedan kommer det att vara skinande rent i nie dar tills barnen kommer hem igen tjoho.”

*knäpper på Netflix*

Barnen åker till Grekland dag 9:

”Holy shit nu måste jag verkligen få städningen gjord så barnen inte ser att jag bara ätit choklad, pizza och chips.”

*panikstädar de resterande 35 minuterna innan barnen anländer*

13457829_10153778423357865_1336657387_n

Valp

Jag är ledsen att det tog så lång tid innan jag delgav er den fina nyheten att vår hundvalp har kommit hem men jag har banne mig inte sovit på tre dygn. Hon är betydligt större än jag trott, med de fluffigaste tassarna jag sett och ett prima skägg. Jag visste att hon inte skulle vara rumsren, men hon är antirumsren – ser hon ett rent rum måste hon kissa där. På plussidan har jag ju nu fått tummen ur och tvättat alla mattor.

Ja, och även om rumsrenheten behöver en smula arbete så har hon plockat upp andra saker sanslöst fort. Hon går redan så fint i koppel att barnen kan hålla i henne till exempel. Och även om hon är blyg och lite rädd, så är hon nyfiken och villig att lära. Det hoppas jag att vi kommer riktigt långt med!

Blossa

Självömkan

Det har varit en milt uttryckt stressig höst. Stressig, inte minst för att min högt vördade make har varit mer borta än hemma. Att det huvudsakligen har varit jobbrelaterade uppdrag gör det i praktiken egentligen inte lättare. Det är rätt mycket som faller på mig när han inte kan vara här, även om han kanske skulle vilja vara här. Dealen var sedan att han skulle ut på julfest på fredagen och att vi från och med söndagen tillsammans skulle kunna börja ordna allt det sista inför julen.

Så kom han hem på lördagen och var grundligt förkyld. Några timmar senare började han spy.

Och det är ju ingens fel, liksom. Det finns ingen att skylla på. Men det kändes som om julförberedelserna förvandlades till en tjock blöt filt som jag höll på att kvävas under. Den enda julfest jag, som arbetar hemifrån, blivit bjuden på och som inte är direkt relaterad barnens skolgång kunde jag inte gå på. Med spysjuka i familjen är man i allmänhet inte välkommen hem till någon och i synnerhet inte dagarna innan jul. Städningen vi skulle dela på slet jag med själv, med två skrikande ungar hängande i benen. Försöka hålla huvudet över ytan. Inte bli arg på någon som egentligen inte är ansvarig för att jag drunknar. Prioritera.

Den där punkten som skulle ha varit vändningen på ensamhet och hårt slit – den som skulle ha blivit tvåsamhet och delad börda – den for käpprätt åt helvete. Ljuset i tunneln var bara mer tunnel. Och jag brukar vara rätt bra på att borsta av mig sånt där. Det är som det är med sjukor. Inget blir bättre för att man blir arg. Kanske är jag egentligen inte arg nu heller. Jag är bara så innerligt trött.

Så där ja. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.

Riktigt snart.

Samtidigt hemma hos oss

Barnen och jag gick på upptäcktsfärd på gården. Bredvid den skraltiga ladan står ett vagnslider som förmodligen var skraltigt redan för typ 50 år sedan och numer är vad som bara kan betecknas ruin. Bland bråten finns allsköns gamla mjölkkannor, burkar, cyklar och grunkor. Och resterna av vad som en gång i tiden förmodligen varit en prima släde. Jag behöver en arkeologutbildning. Och en traktor.

20131230-163846.jpg

20131230-163902.jpg

20131230-163910.jpg

Sånt som små prinsessor gör

Tilda hade en kompis hemma. Det tog i runda slängar 4,23 sekunder för dem att få av sig sina kläder och börja välja nya ur Tildas tämligen omfattande kollektion av prinsessklänningar. De trippade runt på tå och talade låtsasengelska med varandra och skrek så alla trumhinnor utan prinsessornas egna kollektivt imploderade.  Sedan sminkade de sig. Med nagellack. I ansiktet. Så var det dags för picknick. De hämtade apelsiner som de åt inne i Tildas klädskåp. När de städat ut apelsinskalen ur skåpet passade de på att kasta ut resten av kläderna också. På samma gång bombarderade de den imaginära men inte desto mindre hotfulla drottningen. För säkerhetsskull kastade de också ut alla leksakerna. Och ett glas.

Därefter började balen. Den var nere, för dansgolvet på övervåningen gick av någon outgrundlig anledning inte längre använda. På balen gick det ganska vilt till. Det gör ofta det när fara hotar och prinsessorna måste skydda sig genom att skrika sitt trumhinne-imploderar-skrik och kasta saker på ondskefulla, korrumperade drottningar. Sedan skulle Snövit komma, men det gick inte för vi hade slut på giftiga äpplen. Då skulle Törnrosa komma, en idé som vid det här laget å det starkaste understöddes av mig eftersom det innebär 100 år av sömn, men vi hade inte tillräckligt med taggbuskar i vardagsrummet för att det skulle bli riktigt trovärdigt. Istället kom det två prinsar till de prinsessor som redan fanns och därifrån blev dansandet bara vildare.

Sedan var det hög jävla tid för de ljuvliga prinsessorna att gå ut en stund.

Och jag står och tittar på den fullkomliga förödelsen två små flickors prinsesslek har skapat. Det här ska minsann prinsessorna få städa själva. Allt utom glaset. Sånt får mammor städa. Så kommer prinsessorna in igen och menar att de inte har tid att städa för de leker fortfarande och nästa bal börjar faktiskt riktigt snart. Då är det nära att jag faller dit. Att jag säger till prinsessorna att prinsessor minsann städar efter sig. Prinsessor tycker inte om när det är stökigt. Vad skulle väl kungen säga? Vad tror ni prinsarna tycker om prinsessor som inte städar? Istället biter jag mig i tungan och hör de rosenkindade prinsessorna dundra uppför trappen i jakt på dansskorna och mer smycken. För vem är jag att försöka tygla vilda prinsessor med föreställningar om hur vilda prinsessor vill ha det eller hot om att de inte kommer att få männens gillande?

Efter en stund förvandlades prinsessorna till sjöjungfrur och var tvungna att gå och bada i ett kar fyllt med ljuvligt doftande skumbad. Men innan det blev skumbad fick sjöjungfruprinsessorna städa balsalen. Utifall att det skulle vara svårt att få fenorna tillbakatrollade till fötter senare.

Vad mamma önskar sig i julklapp

Sitter i köket och småpratar med barnen medan vi äter glass. Köket ser ut som om någon väldigt stressat just tillrett en måltid för tre utan att ha plockat undan det minsta från de två föregående måltiderna – vilket inte är så konstigt. Jag tittar ut över röran och ser drömmen om en filt, en sprakande brasa och ett nytt avsnitt av The Good Wife efter att barnen somnat dunsta bort som den intorkade såsen på spisen.

Jag: Suck. Orkar bara inte städa i köket. Yäk.

Vilho: Men mamma, du får önska dig i julklapp! Önska dig en köksstäd!

Ja tack, snälla tomten! Jag tar en årsuppsättning sånna!