Vardagslivet

Gnag

Jag måste bara säga att det är så jävla skönt att jag har berättat för er nu. Det här har liksom gnagt på mig i månader. Nu är det mest Rasputin som gnager på mig. Han är förmodligen den som har svårast att acceptera att jag inte är hemma så mycket som jag brukade och straffar mig med kalla tassen i början och sedan så mycket fluffig, klofylld kärlek att mina armar förmodligen aldrig kommer att läka helt.

Min största farhåga är att jag inte kommer att kunna få lån för att köpa ett eget hus någonstans, och det ser olyckligtvis ut att vara en väldigt realistisk farhåga. Bankerna verkar lite skeptiskt inställda till att stöda en ensamstående tvåbarnsmor som lever på stipendium. På ett ställe beräknade de min månatliga stadiga inkomst till 150 euro och menade att jag ligger på så satans mycket minus att jag inte kan försörja mig och barnen. Detta förstås för att de inte vill ta min faktiska inkomst, från alla extrajobb och från mitt stipendium, i beaktande.

Det, just det där, är en av anledningarna till att jag måste göra det här. Jag är fast i en kvinnofälla där vad jag gör inte räknas i den männens värld där besluten fattas.

30 sekunder senare bestämde sig Rasputin för att det var en dödssynd att jag försökte lyfta bort honom från mitt ansikte och satte därför alla sina klor i min arm, med sådant eftertryck att jag inte bara började blöda utan också fick blåmärken.
Vardagslivet

Slutet och början

Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här. En del beslut kan kännas väldigt tunga, nästan övermäktiga, fast man vet att de är rätt.

Jag är den första att erkänna att den man jag levt de senaste 12 åren tillsammans med är en riktigt bra typ, men också att vi inte är vårt bästa när vi är tillsammans. Att vi har så svårt att förstå varandra att vi skulle kunna vara från olika planeter. Att jag kvävs och att jag drar ner honom i mitt mörker.

Att det är dags att vi går skilda vägar.

Vi har i flera veckor turats om att bo i huset tillsammans med barnen och att våldgästa vänner. Ikväll berättade vi för barnet att deras pappa stannar kvar på gården och att jag letar efter ett eget bo och att barnen kommer att få ha två hem istället för ett. Och eftersom jag eventuellt kan ha sålt in det med hur kul det kommer att bli med ännu ett hem och kanske möjligen öppnade för möjligheten till en hundvalp och några afrikanska minigetter också var barnen glatt med på noterna.

Manipulativ som fan, säger min blivande exman. Selektiv, säger jag.

För nu när jag lämnar allt och ser världen krossas runt omkring mig måste jag tänka framåt. Tänka att ett slut ändå alltid är en början.