Tag Archive | Så Schrödinger nöjde sig kanske med att bara ha katt

Schrödingers pippi

Sin (o)vana trogen plockade katten en fågel att nonchalant trycka på så att den skriker i dödsångest under mitt öppna köksfönster. Min vana trogen sprang jag ut och skrek på katten som då börjar spinna nöjt och kommer in för att tigga mat. Under fönstret ligger en fågel och flämtar sina sista andetag. Eftersom den inte är blodig på utsidan i alla fall tänker jag att jag ska ge den en chans genom att lyfta den till ett lugnare ställe och förhoppningsvis återhämta sig från chocken, flyga iväg och leva ett lyckligt fågelliv. Jag har ju haft höns, så egentligen är jag inte rädd för att ta i fåglar, men eftersom det är en vild fågel går jag ändå, efter en stunds övervägande, och hämtar en handske.

Fågeln flämtar på.

Och när jag försiktigt, försiktigt lyfter upp den och tänker på vilken god människa jag är som räddar fåglar och dagens positiva karma lär ju vara fylld och allt sånt, så vänder sig den jäveln och hugger mig i handen. Hårt. Rakt igenom handsken. Men jag har ju katt och barn så jag är förstås van vid att bli huggen och släpper inte taget ändå. Någonstans är jag dessutom djupt imponerad över denna fantastiskt vackra halvvuxna fågel som använder sina sista livskrafter till att bita sig fast i min handske. Och eftersom den dessutom vägrar att släppa taget har jag inget annat val än att försiktigt lirka ut först huden ur fågelns mun, sedan handen ur handsken och så lägga hela handsken med fågel och allt upp på en någorlunda trygg plats i ett träd.

Nu vågar jag inte gå ut och titta om den är kvar, för så länge jag inte vet så kan jag tänka att den klarade sig.

Missräkning

Egentligen var inte det största problemet att jag kanske räknade fel på ”fem frön” utan på ”i varje kruka”. Inte för att jag varit lite stressad eller så.

img_2006.jpg

För det är en hel sabla massa saker som måste klaffa nu och som kommer att få betydligt större konsekvenser än en full och en tom kruka om jag gör fel. Avhandlingen är inlämnad för en första granskning från universitetets sida. Helt säkert kommer jag att få göra en massa rättningar och ändringar, men det finns också en liten risk att handledarna och professorn konstaterar att det är så mycket rättningar som behövs att jag helt sonika inte kommer att hinna.

För nästa steg är att lämna in avhandlingen för förhandsgranskning och det måste göras innan fakultetens möte i slutet av maj. Hinner jag inte klart tills dess är nästa chans ett möte i september. Efter att avhandlingen är inlämnad till förhandsgranskning har förhandsgranskarna två månader på sig att ge sina utlåtanden (vilka kan fälla hela avhandlingen men i vilket fall som helst innebär mer rättningar och omskrivningar) och sedan sätts ett datum för disputation då jag offentligt ska försvara min avhandling gentemot en opponent. För att ha en chans att få ett datum på den här sidan årskiftet måste den gå till förhandsgranskning i maj.

Samtidigt maler det juridiska maskineriet kring skilsmässan på och vi har snart ett första möte med en boskiftesman (som ska hjälpa oss att dela upp våra egendomar). Förutom att alla mina besparingar och i förlängningen chanser att någonsin köpa ett eget hus ligger i vågskålen handlar det förstås om vad 10 års äktenskap är värt. Det tar, i ärlighetens namn, nästan mest av min energi just nu.

Schrödingers hen

När man säger att biologiskt kön inte nödvändigtvis påverkar genus slår det fullkomligt slint i huvudet på en del. Som att det är en stört omöjlig tanke att inte ens biologiskt kön är så enkelt som man eller kvinna.

Så om man har en person som har lätt skäggstubb, är klädd i klänning, har läppstift, boobs och attitydinkontinens, vad är den personen då? Anledningen till att vi blir nervösa av att inte veta är att vi reagerar på andra människor utifrån genus, utifrån hur man ska behandla män eller kvinnor. Annars hade det inte haft någon betydelse om man blandar typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Varför måste man med tvång säga att alla personer är skapelser av sitt biologiska kön och att de enda två alternativen är man eller kvinna när det så uppenbart inte är sant?

Varför kan vi inte bara luta oss tillbaka, acceptera att Schrödingers hen inte låter sig kategoriseras och istället möta en medmänniska?

Ångesten ligger tjock på taken. Endast stipendiaten hålls vaken.

Det är de sista ångestfyllda dagarna innan det görs offentligt hur septembers stipendiesökartumult gått. Jag gillar inte september och sökarstressen, det gör jag inte, men de här dagarna när man sedan går och väntar på att få sitt öde beseglat, de är fanimig ännu värre.

För jag är så sjukt rädd för att inte få fortsatt finansiering. Jag har jobbat med avhandlingen heltid i ett år och ett halvt år nu, och det är det roligaste och mest givande jag någonsin jobbat med. Det här är vad jag vill göra. Det här är min plats i livet. Pusselbitarna ligger där de ska. Alla getterna har kommit hem. Hissen går hela vägen upp. Och sånt. Men med två små barn och ett hus har jag inte möjligheten att exempelvis jobba halvtid och skriva halvtid, för att kunna finansiera mig själv. Vi skulle inte klara oss på de pengarna. Vi skulle inte klara oss med en så trött mamma varje dag. Jag är beroende av de här stipendierna för att kunna fortsätta leva drömmen.

I morgon kommer namnen på dem som fått det stipendium som jag (och förmodligen alla andra) helst vill ha att offentliggöras. Innan dess ska alla som har tilldelats stipendium ha meddelats via post. I en vecka har jag redan på skakiga ben traskat lilla vägen bort till postlådorna, med hårt bankande hjärta öppnat och möts av idel räkningar och reklam med julgranar på. I dag är sista dagen som hoppet lever och jag våndas så inför att gå och kolla. Schrödingers stipendium lever och frodas så länge jag inte öppnat lådan, liksom.

Men jag ska. Snart.