Sin (o)vana trogen plockade katten en fågel att nonchalant trycka på så att den skriker i dödsångest under mitt öppna köksfönster. Min vana trogen sprang jag ut och skrek på katten som då börjar spinna nöjt och kommer in för att tigga mat. Under fönstret ligger en fågel och flämtar sina sista andetag. Eftersom den inte är blodig på utsidan i alla fall tänker jag att jag ska ge den en chans genom att lyfta den till ett lugnare ställe och förhoppningsvis återhämta sig från chocken, flyga iväg och leva ett lyckligt fågelliv. Jag har ju haft höns, så egentligen är jag inte rädd för att ta i fåglar, men eftersom det är en vild fågel går jag ändå, efter en stunds övervägande, och hämtar en handske.
Fågeln flämtar på.
Och när jag försiktigt, försiktigt lyfter upp den och tänker på vilken god människa jag är som räddar fåglar och dagens positiva karma lär ju vara fylld och allt sånt, så vänder sig den jäveln och hugger mig i handen. Hårt. Rakt igenom handsken. Men jag har ju katt och barn så jag är förstås van vid att bli huggen och släpper inte taget ändå. Någonstans är jag dessutom djupt imponerad över denna fantastiskt vackra halvvuxna fågel som använder sina sista livskrafter till att bita sig fast i min handske. Och eftersom den dessutom vägrar att släppa taget har jag inget annat val än att försiktigt lirka ut först huden ur fågelns mun, sedan handen ur handsken och så lägga hela handsken med fågel och allt upp på en någorlunda trygg plats i ett träd.
Nu vågar jag inte gå ut och titta om den är kvar, för så länge jag inte vet så kan jag tänka att den klarade sig.
Hit och dit och tillbaka igen 
Förra året hade jag en live-stream av ett örnbo öppen på min dator i flera månader, och kollade till den flera gånger om dagen. (Örnboet var också med i ett Rapport-inslag vid ett tillfälle.) Var 3 små duniga örnungar i boet när jag började kolla. Vid några tillfällen hade jag tur och lyckades se just när mamma eller pappa Örn kom flaxande med en fisk i näbben, och det hände också ibland att jag såg hela familjen samlad.
En av de små dunbollarna låg länge (om det nu var samma) och verkade dålig, så jag var allvarligt orolig, men efter ett tag visade sig alla 3 ungarna verka livskraftiga.
Men efter någon månad började boet rasa. Den uppsatta kameran visade inte hela boet utan bara en del av det, så jag vet inte hur stort det var utanför bild. Efterhand så försvann allt mer och mer av den synliga delen av boet. I slutet innan live-streamen stängdes av syntes det inte alls att det var något bo. Jag har undrat många gånger hur det gick för familjen Örn. Och det känns lite tragiskt, för deras bon brukar tydligen inte vara tillfälliga utan är ”långtidsboenden” som de återvänder till varje år. Jag hoppas i alla fall att det gick bra för dem.